Kategoriarkiv: Kommentarer

”Gratis” är inte gott – kollektivtrafiken är för viktig för ogrundat tyckande

(Uppdaterad med lästips och mer om Avestas utvärdering)

Någon gång om året måste tydligen frågan om ”gratis kollektivtrafik” lyftas upp från arkivet där den av goda skäl annars placerats.

Denna gång är det Leif Pagrotsky som presenterar en lösning på hur avgiftsfrihet kan finansieras för stockholmarnas kollektivtrafik. Och visst är det ett problem att SLs ekonomi skenar och att priserna höjs (det skriver S-politikerna i Stockholms län föredömligt om här). Men när det gäller hur man skapar ett effektiv och hållbart trafiksystem är Leif Pagrotsky (av förståeliga skäl) inte lika bra påläst som han brukar vara. Precis som de flesta andra som lyfter frågan så utgår han från ett grundantagande om att fler resenärer är samma sak som mer framgångsrik kollektivtrafik.

Och det är där det blir fel: fler kollektivtrafikresenärer är nämligen inte ett dugg bra om det innebär färre som går och färre som cyklar. Och det är rätt stor risk att det är just det som blir resultatet. Faktum är att det precis lika gärna kan leda till att fler tar bilen (eftersom kollektivtrafiken kommer bli mindre bra och mindre bekväm).

Nästan alla som jobbar med kollektivtrafik vet att biljettpriset inte är den avgörande faktorn för att öka kollektivtrafikens andel – om det är på bekostnad av bilism som ökningen ska ske, vill säga. För att få bilister att ställa bilen och istället ta bussen/tåget krävs:

  1. att kollektivtrafiken är snabb (i alla fall nästan lika snabb som bilen)
  2. att det är bekvämt (bekväma säten, tid man kan använda till annat mm)
  3. att turtätheten är hög (bilen har ju maximal turtäthet – du väljer ju själv när du åker)
  4. att det är smidigt (till exempel är ett enkelt och förutsägbart betalsystem viktigt)

Om det dessutom känns coolt att åka kollektivt (i snygga bussar eller läckra spårvagnar) och ger resenären en känsla av att man är modern är det extra bra.

Överpackade bussar eller tunnelbanetåg svarar inte på någon av dessa punkter.

Men låt oss testa önskemålet om avgiftsfri kollektivtrafik (gratis är det ju inte – någon ska alltid betala):

  • Är det bra om avgiftsfri kollektivtrafik innebär att färre cyklar?
  • Är det troligt att avgiftsfritt lockar den inbitne bilisten, som redan idag betalar mer för bilresan och parkeringen?
  • Är det rimligt att tro att överfulla, stökiga och långsamma bussar (som ju blir resultatet om fler ska åka med den befintliga trafiken) lockar fler bilister att ställa bilen?
  • Är det bättre för folkhälsan om färre går/cyklar och istället sitter still på bussen?
  • Är det någon avgörande förbättring för just folkhälsan om människor sitter still på en buss istället för i en biogasbil?

För mig är svaret nej på alla dessa frågor.

Egentligen tycker jag att det är enkelt:

  1. Vi behöver öka resandet med miljövänliga och energismarta trafikslag. Jorden klarar helt enkelt inte att vi fortsätter åka lika mycket bil som idag (det är inte heller bra för folkhälsan, för att minska antalet skadade/döda i trafiken eller för att skapa attraktiva städer).
  2. Bäst är gång och cykel, men bussar och tåg är ett viktigt komplement på många sträckor och för många människor (även bilen är självklart viktig i många fall, men den borde inte behövas lika ofta i framtiden).
  3. Vi behöver investera mer och lägga mer driftpengar på att underlätta cykel och gång och att göra det snabbt, bekvämt och enkelt att åka buss. Vi behöver inte lägga mindre pengar på det, och därför är avgiftsfritt inte alls ett steg på vägen mot bättre kollektivtrafik eller bättre gång/cykelinfrastruktur.

Några kommuner har testat avgiftsfri kollektivtrafik och slutat med det. Örebro och Kristinehamn lärde sig snabbt (i Örebro efter en dryg vecka…) att ”gratis” leder till långsammare resor, mer stök på bussarna men inte färre bilister. Ett viktigt skäl till det är att båda kommunerna är (relativt) täta och att man kan gå eller cykla, vilket minskade när bussen blev ”gratis”.

Andra kommuner är nöjda med sin avgiftsfrihet: Avesta har beslutat att fortsätta med avgiftsfrihet eftersom de tycker att det varit bra för kommunen och dess invånare, och det är säkert ett välgrundat beslut utifrån Avestas behov. Men utvärderingen är inte entydig om det verkligen har minskat bilismen: av 105 tillfrågade i utvärderingen svarar 13,65 personer (så i undersökningen!) att de ”har börjat resa med buss” efter att det blev avgiftsfritt. Av de 74 personer som svarat att de ”börjat resa med buss” eller ”reser mer” med buss svarar 39 procent (28,86 personer) att de tidigare rest med bil medan 22 procent (16,28 personer) svarar att det ersatt ”gång och cykel” (utvärderingen finns här, just dessa siffror på sidan 9).

I Kiruna är avgiftsfriheten begränsad till boende i kommunen (och där faller alltså argumentet om att det är bra för turister) men i Kiruna existerar nästan inte cykel som transportmedel: 1,35% (enligt LTU, 2011). Det ska jämföras med jämförbara kommuner (12500-25000 invånare) som har 9,51% för cykel. Men i Kiruna var även bussåkandet lågt: 1,04% (jämfört med 4,22% i jämförbara kommuner). Däremot är bildominansen hög i Kiruna: ca 78% av resenärerna åker bil (kör eller som passagerare), jämfört med drygt 60 i jämförbara kommuner.

En viktig förklaring till detta är nämligen befolkningstätheten. Kiruna har 1,2 invånare (totalt ca 24000 invånare) per kvadratkilometer, Avesta har 35,2 (total folkmängd ca 22 000). Det ska jämföras med Örebro som har drygt 100 invånare per kvadratkilometer (totalt ca 143 000 invånare). Stockholms stad har nära 5000 invånare per kvadratkilometer land, medan snittet för stor-Stockholm blir ”bara” 204 invånare per kvadratkilometer. Snittet i landet är 23 invånare per kvadratkilometer (EU-snittet 66/kvm).

Täta städer är bra för klimatet och miljön, bland annat för att de ger förutsättningar för ökat cyklande, ökat gående och effektiv användning av kollektivtrafik. Det finns alltså goda skäl till att erfarenheterna från Avesta och Kiruna inte överhuvudtaget går att översätta till förhållandena i Stockholm, eller i Örebro för den delen.

För mig är alltså avgiftsfri kollektivtrafik en återvändsgränd som skapar mer skada än nytta i diskussionen om hur vi skapar ett hållbart trafiksystem, i hållbara städer. Varje gång de där förslagen lyfts så blir det ännu lite svårare att åstadkomma verklig förändring. För medan vi diskuterar detta fortsätter bilåkarna välja bilen varje morgon, och fördelningen mellan trafikslagen blir inte ett dugg bättre (här finns ett urval städers fördelning av trafikslagen, PT=public transport, kollektivtrafik).

Men det finns mycket att göra för att förbättra kollektivtrafiken (och för det behöver vi mer resurser, inte mindre…). Vi har utmaningar. 5-10% av antalet resor i Örebro kommun sker idag med kollektivtrafik. Vi vill att biltrafiken ska minska och att fler resor ska ske med buss.

Vi behöver öka kunskapen, framförallt om människors beteende. Vi kan inte nöja oss med att fråga dem som åker buss om vad de vill förbättra. Vi kan inte heller tro att enkla frågor om vad som får bilister att istället åka buss skulle ge oss svaren. Om man frågade människor för 150 år sedan om vad de ville ha för att kunna ta sig fram snabbare skulle de svarat snabbare hästar, eftersom de rimligen inte kunde förutse den utveckling som vi ser idag.

Den avgörande fråga vi behöver ha svar på handlar om vad som händer i huvudet på alla de örebroare som när de reser sig från frukostbordet väljer bort att gå till den närmaste busshållplatsen och istället går till garageuppfarten och sätter sig i sin bil. Några av svaren är självklara men dagens undersökningar skrapar bara på ytan – vi måste pröva nya lösningar och vara uthålliga.

I ”bussbranschen” pratar man hela tiden om att fokusera på ”hela resan”, från dörr till dörr. Men ofta glömmer man den första delen: hur man tar sig till busshållplatsen, och om man tar sig till busshållplatsen. Att glömma innebär dock att man omöjligt kan lyckas med målet om att få fler att åka med kollektivtrafiken. Kanske borde det finnas något mervärde på hållplatsen? Något som bilen inte erbjuder lika lätt?

Vi behöver mer utveckling, entreprenörskap och förändring. En buss idag ser i stort sett likadan ut som för 100 år sedan, när den första bussen i linjetrafik tog sin premiärtur.

Det är uppenbart att vi idag inte motsvarar de krav som de flesta ställer på effektiva kommunikationer och då måste vi skapa verktyg för en ständigt pågående utveckling av buss- och tågtrafik. Det är möjligt att vi även i fortsättningen ska handla upp själva busskörandet på entreprenad, men det måste ske med smartare avtal. Det marknaden är bäst på är att driva på utvecklingen och ta fram nya lösningar på problem. Att använda marknaden för att göra exakt det som kommunen tidigare gjort själv och som vi i detalj bestämmer hur det ska gå till är inte att tillvarata den förändringskraft som marknaden tillför. Att, som SL i Stockholms län gjort, betala Nobina (som kör bussarna) för hur många som åker med dem är intressant och kanske kan ta oss i riktning mot smartare upphandlingar (vi diskuterar även olika typer av avtal som belönar utveckling i Örebro län men det går inte så fort).

Om vi ska lyckas med det behöver det bli mer attraktivt att ta bussen framför bilen, tröskeln till att välja bussen måste minska. En attraktivare busstrafik handlar om bättre service mot sina resenärer. Men det handlar inte om att det idag är för dyrt (en bilresa är ju redan idag mycket mycket dyrare för den som kan räkna…), inte heller om att det blir bättre om det blir avgiftsfritt.

Om vi ska bygga ett hållbart samhälle med hållbara trafiklösningar ska varje färdmedel användas till det det är bäst på. Bäst är gång, men på lite längre sträckor (och om man har bråttom) är cykeln överlägsen, som komplement och för dem som inte klarar att gå eller cykla är bussen/tåget överlägset. När du måste åka en väldigt specifik sträcka (där kollektivtrafiken inte kan gå) eller transportera något tungt så behövs bilen.

Hållbara trafiklösningar innebär inte att alla ska åka buss eller tåg, det är varken ekonomiskt eller ekologiskt hållbart.

Lästips:
http://www.etc.se/inrikes/sa-far-vi-bilister-att-lamna-bilen-hemma

http://www.bussmagasinet.se/2014/11/gubbar-med-bilfixering-en-utdoende-art/

”Skatepark”, ”gymnastikens hus” och konstgräs – om satsningar på idrott

Just nu är det mycket nyheter, mycket åsikter och mycket tyckande om hur Örebro kommun investerar i olika idrotter. Längre ner finns rapporter, siffror och lite annat för den som har bestämda åsikter (jag tror att det är en bra idé att ta reda på fakta innan man är tvärsäker om vad som är rätt och fel i investeringsfrågor). Grundläggande principer tycker jag det är lätt att vara tvärsäker om:

  1. Det är bra att vi med skattepengar underlättar för barn och ungdomar att idrotta (och engagera sig på andra sätt).
  2. Fördelningen av resurser ska ske jämställt (mellan killar och tjejer), bidra till att utjämna ojämlikhet i samhället och bidra till att fler engagerar sig på olika sätt.

Om vi är överens om det kan vi gå vidare. Man kan självklart invända mot dessa principer, men då handlar diskussionen inte längre bara om prioritering av investeringar utan om olika politiska ståndpunkter.

Först av allt: det är avgörande att skilja på antal och andel. Om man till exempel vill satsa mer på ”tjejidrott” är det viktigt huruvida man menar idrotter som övervägande utövas av tjejer (hög andel tjejer) eller idrotter som har flest tjejer som utövare (antal). Här är två diagram ur ”Idrotten i siffror (2013)” som visar att det är lite skillnad, beroende på vad man pratar om (notera dock att just de här siffrorna handlar om medlemmar och inte aktivitet):

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om man istället studerar aktivitet så blir skillnaderna ännu tydligare, fotbollen sticker ut rejält om man bara tittar på aktiviteter för barn och ungdomar.

Mot detta sätt att redovisa kan man självklart också ha invändningar: det missgynnar ensamidrotter som inte redovisar aktivitetsstöd på samma sätt och det kan ju tänkas att fler skulle ägna sig åt till exempel innebandy om det fanns fler tider i landets hallar. Men å andra sidan är det kanske inte troligt att någon annan idrott skulle kunna peta fotbollen (världens största sport) från förstaplatsen, även om det fanns obegränsat med hallar?

Oavsett det, det finns invändningar mot all statistik. Statistiken nedan kompletterar bilden, men ger självklart inte heller hela bilden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Örebro kommun lägger varje år många miljoner på idrott i olika former (mer om det här: http://bjornsundin.speedhost.me/2013/06/60-miljoner-till-idrotten-varje-ar-ar-400-000-till-eco-orebro-lite/). Exakt hur mycket är faktiskt svårt att redovisa, men det handlar om minst 60 miljoner kronor när man räknar bidrag och subventioner på anläggningar. Men sanningen är att det handlar om mer än så egentligen, eftersom det till exempel finns kostnader för anläggningar som kommunen helt enkelt bara räknar in i budgeten utan att redovisa som subvention. Det där är alltså pengar som betalas ut varje år, det vi brukar kalla ”driftspengar”.

En investering i till exempel en konstgräsplan, en skatepark eller en idrottshall innebär att man betalar byggföretag och leverantörer och därmed får man en ”investeringssumma” men eftersom anläggningen står kvar under lång tid räknar vi inte den summan  som den avgörande: det viktiga är vad investeringen kostar per år. Då kan man konstatera att en konstgräsplan (ca 7 milj i investering, ca 1,8 milj/år i driftkostnad för ränta på investeringen och skötsel) kostar lite per timme eftersom den (i normalfallet) inte kräver uppvärmning eller annat. På samma sätt är det med en skatepark (18 milj i investering, ca 1,7 milj per år för drift och kapitalkostnad). En idrottshall kostar dock mycket mer. Dyrast är självklart ishallar som kräver både värme och kyla förutom att själva investeringen är hög. Sedan kostar olika hallar olika mycket pengar. Friidrottshallen som byggdes för några år sedan (Tybblelundshallen) kostade mer än 50 miljoner i investering och kostar varje år cirka 5 miljoner i drift.

Jag ska inte ge mig in på byggnadsteknik (jag är inte expert på det) men hur dyr en anläggning blir beror dels på själva byggnaden (takhöjd, totalyta, yta på olika hallar/delar, bärande balkar med mera) men också på vilken utrustning som krävs i den. Driftkostnaden beror dels på hur stor investeringen var men också på hur mycket den dagliga skötseln kostar liksom olika andra driftskostnader.

Det avgörande är alltså vad det kostar kommunen per år. Intäkterna från de hyror som föreningarna betalar för anläggningarna motsvarar inte på långa vägar kostnaderna, särskilt inte på hallar. Siffrorna ovan beskriver bara kommunens kostnad, inte vilka intäkter kommunen får in.

Att bygga ett ”gymnastikens hus” (som nu diskuteras en del) kostar mycket. Vi har inte detaljstuderat detta (det är vad som i så fall skulle göras i en ”förstudie” som kostar några hundra tusen kronor att göra), men utifrån de planer som presenterats, vad liknande anläggningar kostat i andra kommuner och vad marken skulle kosta i den typ av centralt läge som föreslagits så är det osannolikt att investeringen skulle hamna under 100 miljoner. Den årliga driften skulle då sannolikt bli mellan 5 och 10 miljoner kronor. Hyresintäkterna från en sådan hall har (av gymnastikföreningarna och kommunens tjänstemän) beräknats till cirka 2,6 miljoner kronor per år men idag betalar föreningarna ”bara” en tredjedel av den summan. Men oavsett hur mycket föreningarna betalar av ett nytt ”gymnastikens hus” så kommer kommunen i så fall få betala mellan 2,4 och 7,4 miljoner per år för anläggningen. Fast förmodligen mer, eftersom det lär bli tufft för Örebros föreningar att bära en så mycket högre hyra. Särskilt om vi vill att fler barn och ungdomar ska kunna delta (redan idag kostar barngymnastik runt 1300 per termin och barn – rätt många har inte de pengarna).

Idén om ett ”gymnastikens hus” är inte avfärdad, den kommer fortsätta diskuteras. Inget beslut fattades på sammanträdet med Programnämnd Samhällsbyggnad, Fritidsnämnden har även i fortsättningen ansvaret för att bidra till att så mycket fritidsaktiviteter kan genomföras i Örebro, och då är gymnastikens behov en självklar del.

Här finns utredningen om gymnastikens lokalbehov: Gymnastikens lokalbehov, rapport maj 2015 (sammanfattning här: Gymnastikens lokalbehov, tjänsteskrivelse)

Vad vi konstaterat är att man måste skilja på de olika behov som redovisas som skäl till varför man vill ha denna anläggning:

Dels handlar det om den kö som finns till gymnastiken, barn och ungdomar som helt enkelt inte ”får plats” i gymnastikverksamheten idag. Delar av det problemet handlar om brist på halltider och dåliga förutsättningar, och den delen konstaterar utredningen från Kultur och Fritidsförvaltningen att det går att göra mer med. Dels handlar det om att effektivisera bokningssystemet så att hallar inte står tomma så mycket (de står inte bara tomma på fredags- och lördagskvällar, det har varit för mycket fokus på de tiderna – då barn självklart inte ska träna), dels handlar det om att skapa mer tider i hallarna genom att t ex fotbollen ska vara utomhus (på konstgräsplanerna). Men kön beror också på ledarbrist, att det inte finns tillräckligt många vuxna som kan leda barn och ungdomar, och det problemet löses inte genom ett ”gymnastikens hus”.

Dels handlar det om att de som vill satsa på gymnastiken (elitsatsningar eller helt enkelt bara bli duktigare) har för dåliga förutsättningar i Örebro idag. Oscariahallen byggdes för gymnastikens behov (klar 2006) och är fortfarande en bra anläggning, även om det självklart finns bättre anläggningar på andra ställen. Det finns dock ett problem med att mycket tid går åt till att plocka fram och tillbaka utrustningen eftersom hallen används av skolan på dagarna (vilket är tur – tomma hallar är väldigt dyra). Det måste man jobba med framöver. För att få ännu fler som blir ännu duktigare på gymnastik är det mycket möjligt att man framöver behöver bygga ytterligare någon anläggning särskilt anpassad för gymnastikens behov (det ska Fritidsnämnden  jobba vidare med) men det är inte säkert att det lämpligaste sättet att göra det är att bygga en stor anläggning, ett ”gymnastikens hus”, som innebär massor av skjutsande för nästan alla i Örebro.

Att vi nu inte går vidare med att förbereda byggandet av ett ”gymnastikens hus” beror alltså dels på att det kostar enormt mycket pengar, och just nu behövs extremt mycket pengar för att bygga förskolor och skolor och vårdboenden. Men det beror också på att man – innan man gör en sådan enorm satsning – måste utreda vilka behov det löser.

Det finns många idrotter som har stora behov av fler anläggningar. Att gymnastiken organiserar störst andel tjejer innebär inte att de av jämställdhetsskäl automatiskt måste stå först på investeringslistorna: Ridsport, konståkning, friidrott och volleyboll har nästan lika hög – eller högre – andel tjejer. Friidrott, dans och ridning organiserar alla ett stort antal tjejer. Fast ingen idrott organiserar så många tjejer som fotbollen, så om man alltid skulle gå på vad som ger mest för flest tjejer skulle alla satsningar göras på fotbollen – men det gör de inte. Som kostnadsredovisningen ovan visar så är det inte så att fotbollen får ”alla” pengar som satsas på idrott. Tvärtom. Om man skulle se till krona per utövare skulle fotbollen sannolikt inte se så gynnad ut i kommunens ekonomi som en del påstår.

Här finns fler handlingar för den som vill läsa mer:

Handlingar om aktivitetsparken i Drottningparken, ”skateparken”: 1505aktivitetspark Tjänsteskrivelse till nämnd , Aktivitetspark1505, Ombudgetering aktivitetspark

Reviderat investeringsprogram med markerade förändringar.pdf (beskriver vilka satsningar Programnämnd Samhällsbyggnad planerar för kommande år)

 

Här finns en del andra inlägg jag tidigare skrivit om idrottsfrågor:

http://bjornsundin.speedhost.me/2012/10/vad-ar-minst-viktigt-verksamheten-for-barn-eller-investeringarna-for-jobb-fb-orekf/

http://bjornsundin.speedhost.me/2012/06/fler-konstgrasplaner-nu-landar-vi-fragan-fb/

http://bjornsundin.speedhost.me/2012/08/reaktioner-pa-kif-raddningen/

http://bjornsundin.speedhost.me/2012/10/kan-ett-fritidskort-fa-fler-foreningsaktiva-fb/

http://bjornsundin.speedhost.me/2013/01/omdiskuterad-hall-for-fotboll-framtidstro-och-nya-jobb/

http://bjornsundin.speedhost.me/2013/03/att-lara-fran-de-basta-13-slutsatser-om-evenemang-i-orebro-och-goteborg/

http://bjornsundin.speedhost.me/2013/06/nagra-ord-om-eco-orebro-och-kommunens-stod-till-basket/

http://bjornsundin.speedhost.me/2013/06/60-miljoner-till-idrotten-varje-ar-ar-400-000-till-eco-orebro-lite/

 

Minns folkmordet 1915

Idag är det minnesdagen för folkmordet i det Osmanska riket 1915. Det är en dag värd att minnas och jag är stolt över att Örebro senare i vår kommer att inviga ett minnesmärke över folkmordet. Så här sa jag när jag för någon vecka sedan invigde en utställning med (hemska) bilder från folkmordet, fotograferade av Armin T. Wegner:

”Det sägs ju ofta att vi ska lära av historien, att vi inte ska upprepa historiens tragedier. Men hur gör man för att lära av historien?

Ibland känns det hopplöst: När man ser hur tusentals människor mördas i Syrien, i Irak, i Afghanistan, i Pakistan eller i Nigeria. Eller när hundratals studenter avrättas i Kenya.

Då undrar man: när ska vi någonsin lära oss? När ska mänskligheten någonsin lära sig att vända ryggen mot våldet, mot hatet och mot hetsen?

Svaret är, så klart: vi lär oss hela tiden. Men vi glömmer också hela tiden.

Därför är det så viktigt att vi hela tiden påminner om det som skett genom historien.

I år är det 100 år sedan folkmordet i det osmanska riket. Mer än en miljon människor mördades och det brukar ofta pekas ut som det första genomtänkta folkmordet.

Att vi i år uppmärksammar detta är ett viktigt sätt att hjälpa oss alla att minnas.

Vi minns offren, vi minns deras anhöriga och släkringar och vi visar vår respekt till alla de som förlorade någon släkting.

Men framförallt: vi hjälps åt att berätta för de nu levande varför våldet, hatet och hetsen aldrig ska få segra. Vi berättar det om och om igen.

Och vi är övertygade om att det steg för steg förändrar världen och oss som bor här.

Att vi steg för steg blir mer och mer övertygade om att våldet, hatet och hetsen aldrig ska få segra.

Det är därför vi hela tiden ska påminna varandra. Om detta må vi därför berätta. Om och om igen.”

 

Här finns mer om folkmordet i det Osmanska riket 1915.

Slutsatser från Berlin-resa: mer cykel, mer gång och mycket mera tågtrafik…

Att landa på Arlanda och ta flygbussen in till centralen, bara för att inse att all tågtrafik står stilla. Särskilt som man kommer hem från en studieresa som handlat om de enorma investeringar tyskarna gjort i sin järnväg. Det skulle vara ironi, om det inte vore för att det egentligen är så allvarligt. Att Sverige under lång tid (och särskilt under senare år) låtit bli att investera i ny järnväg och underhålla den järnväg vi har hotar nämligen tillväxten och jobben.

Sverige är glest och i huvudsak har vi långa avstånd mellan våra tätbebyggda områden. Det borde innebära att vi, för att kompensera för detta, investerar mer i långväga infrastruktur än andra länder gör. Annars lär vi framöver få svårt att hävda oss i den internationella konkurrensen. De senaste årtiondena har vi dock inte investerat i närheten av vad som behövs i infrastruktur, tvärtom ligger vi långt efter många andra länder när det gäller att koppla ihop landets arbetsmarknadsregioner och att göra så att de växer. Faktum är att den positiva utvecklingen med regionförstoring (större men färre arbetsmarknadsregioner) nu vänt, på grund av problemen i trafiksystemen (särskilt järnvägen). Det är allvarligt för Sveriges konkurrenskraft i framtiden, om ett litet land som Sverige ska kunna stå sig lika starkt i den globala konkurrensen i framtiden krävs jätteinvesteringar i infrastruktur – bara för att komma ikapp.

En arbetsmarknadsregion är, enkelt uttryckt, en region där människor vill och kan pendla till jobbet på annan ort. Örebros arbetsmarknadsregion är en av Sveriges största, och inkluderar stora delar av Örebro län (dock inte Karlskoga, förbindelsen mellan Örebro och Karlskoga är helt enkelt inte tillräckligt bra med kollektiva färdmedel, trots att stora satsningar gjorts och görs på den sträckan).

Det finns hur mycket som helst att skriva om inslagen på den studieresa till Berlin och Leipzig som jag varit på sedan i torsdags (mer om det nedan), men jag börjar med några slutsatser och punkter som jag tycker är särskilt viktiga att ta med sig:

  1. De enorma satsningar som görs för att effektivisera tågresandet i stora delar av Europa är inte en slump. Tvärtom har den ökade globala konkurrensen gjort det ännu viktigare för länder, regioner och städer att vara hopkopplade så att man uppnår den kritiska mängd invånare, företag, kreatörer och annat som krävs för att säkra tillväxt och jobb. Om man inte kopplar ihop städer så att man har fungerande områden på 5-10 miljoner kommer man få oerhört svårt att stå sig i den internationella konkurrensen i framtiden. Det skapar enorma utmaningar för ett litet land som Sverige. De jättesatsningar som aviserats i den nu pågående Sverigeförhandlingen och i övriga satsningar på infrastruktur som nu görs är välkomna, men ska också ses mot bakgrund mot att Sverige under lång tid satsat för lite på infrastrukturen. Kaoset i järnvägstrafiken är ett tydligt tecken på det. Det behövs alltså ännu större, och ännu radikalare, tag för att Sverige ska stå sig i konkurrensen i framtiden.
  2. Även om jag brinner särskilt mycket för att få till en snabbtågsförbindelse mellan Oslo och Stockholm så inser jag att det inte är antingen eller det handlar om: denna sträcka bör inte ställas i motsats till andra satsningar i andra delar av landet. I stort sett alla behövs, för att ”komma ikapp” och komma förbi. Sverige är, som sagt, ett litet land och behöver därför investera ännu mer i infrastruktur som kopplar ihop städer med stora avstånd. Investeringarna i Stockholmsregionen är helt avgörande, liksom satsningarna längs östkusten. En framtida förbindelse på västkusten, som kopplar ihop Oslo och Göteborg/Malmö är också viktig.
  3. Örebro behöver lägga ännu mer pengar på att förbättra förutsättningarna för människor (och gods) att ta sig till och från Örebro för jobb och besök. Det behövs på precis samma sätt som investeringar i att göra Örebro mer attraktivt (fortsatta investeringar i parker och naturområden, byggande av Naturum, Kulturkvarter och liknande satsningar på kultur och arrangemang, Gustavsviks tillväxt, turistnäringen i övrigt och så vidare). Dessa satsningar är svåra att orka med när vi samtidigt gör så enorma investeringar i att förbättra skolan och förskolan och att skapa fler platser i äldrevården, men vi måste orka med dem. Annars kommer vi inte kunna tillföra så mycket nya pengar till välfärden framöver: de 2000 invånare som Örebro ökade med förra året innebar cirka 100 miljoner kronor mer till skolan, vården och omsorgen. Investeringar i hållbara transporter (gång och cykel) är lika viktiga som satsningar på bättre kollektivtrafik och måste göras samtidigt som vi också förbättrar vårt gatunät som idag har stora brister (vilket faktiskt är värst för gående och cyklister som behöver ta sig fram på dessa gator…).
  4. Berlin är en trevlig stad att vara i, och det beror självklart på en väldig massa faktorer. Men det går inte att bortse från att den klassiska ”europeiska” stadsplaneringen är en viktig del. Rutnätsstaden (byggnader i kvarter följs av gata som följs av nya kvarter osv) gör det lätt att hitta, lätt att gå och gör staden trevlig att vara i med service och upplevelser. Berlin är gångvänligt vilket också visar sig i uppdelningen mellan färdsätt: 29% av resorna görs till fots, 15% med cykel, 26% med kollektivtrafik och 30% med bil. Det går inte att jämföra Berlin (med 3,4 miljoner invånare) med Örebro men om vi tittar på vår fördelning av trafikslagen så har vi en del att göra: 11% till fots, 28% cykel, 5% buss och 56% bil. Lyckligtvis ser de siffrorna lite bättre ut om man tittar på nyare fördelning och räknar på fördelningen i Örebro tätort (vilket är mer rättvist, det är ju de tätbefolkade delarna som normalt räknas i andra städer med annan ”kommunstruktur”), då har vi en nästan lika hög cykelandel som Köpenhamn (ca 35%) och mycket mer gångtrafik.

Drygt 20 personer från Örebro, Karlstad, Kristinehamn, Hallsberg, Kumla, Västerås och Region Örebro län har sedan i torsdags gjort en studieresa till Berlin och Leipzig för att studera satsningar på kollektivtrafik, utveckling av stationsområden och investeringar i snabbtågsförbindelser. Med på resan var även representanter för Handelskammaren Mälardalen, Mälab och Sweco. På några få dagar var det en enorm mängd intryck att hantera:

  • Berlins enorma centralstation som byggdes mitt i staden och bidrog till att effektivt koppla ihop de delvis helt skilda transportsystem som finns i Berlin – och som idag har 1000 avgångar och 450 000 besökare per dygn.
  • Besök i Deutsche Bahns imponerande skyskrapa där DB beskrev utvecklingen av järnvägens historia i Tyskland, och av företaget. Till exempel att man efter Tysklands återförening i början på 90-talet på allvar diskuterade om man skulle satsa på järnvägstrafiken överhuvudtaget – och kom fram till att man skulle satsa rejält (de nämnde dock inte bakgrunden till det: att den tyska bilindustrin kämpade hårt för att begrava järnvägen…).
  • Otroligt inspirerande föreläsning från en av DBs internationella konsulter som jobbar med utveckling av stationsområden och hur snabbtågsförbindelser påverkar utveckling, tillväxt, stadsliv och rörelsemönster. Både avskräckande exempel (på stationer mitt ute på landsbygden) och inspirerande exempel på bra stadsanpassade placeringar som bidrar till hållbara transporter och ökad tillväxt.
  • Spännande besök i DBs ledningscentral i Leipzig (där man normalt inte får komma in…) som kanske handlade lite för mycket om själva trafikövervakningen men som likväl var en upplevelse.
  • Ingenjörstung föredragning om det oerhört tekniskt avancerade byggandet av den enorma citytunneln i Leizig (cirka 500 000 invånare) som kopplade ihop stadens olika stationer (med olika järnvägslinjer) till ett nätverk och hanterar enorma trafikflöden.
  • Rundtur på Leipzigs centralstation där man lyckats skapa två våningar med butiker och restauranger under en befintlig, och gammal, station med en stor centralhall med vackra välvda bågar och stora fönster.
  • Resa med de tyska snabbtågen (ICE) som tog oss från Berlin till Leipzig på en dryg timme och som när förbindelsen Berlin-Munchen invigs (2017) nått alla de (högt satta) restidsmål som sattes för cirka 20 år sedan.

Förutom studiebesöken mycket intressanta föreläsningar om MÄLABs utveckling, om Karlstads och Värmlands arbete med att öka trafiken och punktligheten i kollektivtrafiken, om EU-projektet Enter Hub och de slutsatser som dras av stationsbyggande i andra städer i Europa (bland annat en spännande jättesatsning i Örebros polska vänort Lodz), om Sverigeförhandlingen och SWECOs arbete med långsiktiga mål för svensk järnvägsutbyggnad.

Dessutom sånt jag hade mer koll på: om utredningen om hur snabbtågsspår kan dras mellan Kristinehamn och Arboga (som en del av en framtida snabbtågsförbindelse mellan Oslo och Stockholm) och om arbetet med Oslo-Stockholm på under tre timmar (här en färsk debattartikel om detta) med mera med mera…

Med huvudet fullt av intryck kan jag konstatera att det var en givande studieresa, som fortsatte. På söndagen fortsatte jag vidare till Hamburg för att studera och diskutera stadsplanering, förtätning och hållbar stadsutveckling. Mer om det längre fram…

Rivstart 2015 – vad jag gjort på 100 dagar* (och vad som ska göras på resterande 1248 dagar)

För att Örebro ska fortsätta växa och för att leva upp till de löften vi gav till örebroarna i valet har det krävts full fart från början. Som förtroendevald politiker har man sina (knappt**) fyra år att bidra till förändring, och jag har bestämt mig för tre områden jag ska lägga extra kraft på:

  1. Växande Örebro – mer grönt och mer levande
  2. 3000 nya bostäder – bostad för alla
  3. Hållbara trafiklösningar – avgörande för tillväxt och klimat

Politiskt arbete är inget solorace, men jag förfogar över min egen kalender (åtminstone delvis…) och måste därför prioritera vad jag lägger den mesta tiden på. Under de första hundra dagarna har jag därför prioriterat sådant som behöver en ordentlig startsträcka för att ge resultat och processer som tar tid.

Jag vet att tempot kommer att vara högt även framöver, men nu finns tid för lite mer eftertanke medan processerna jobbar på… Så då är frågan: vad borde jag prioritera att göra – inom de tre områdena ovan och inom andra områden?

Det här är vad jag prioriterat under de första hundra dagarna:

1. Växande Örebro – mer grönt och mer levande.

2. 3000 nya bostäder – bostad för alla.

  • För att nå målen om att det byggs cirka 750 nya lägenheter per år krävs två saker mer än allt annat: snabba kommunala processer och fler aktörer som är beredda att investera och bygga i Örebro.
  • Snabba kommunala processer har vi lagt mycket tid på under de gångna åren och där har vi verkligen lyckats (Örebro sticker ut – jämfört med nästan alla andra jämförbara kommuner är vi snabbast).
  • När det gäller fler och mer investeringar och byggare så är Örebros medverkan på världens största fastighetsmässa (MIPIM) i mars en viktig del av detta arbete, liksom det tiotal möten som jag sedan årsskiftet haft med olika aktörer som är intresserade av att investera/bygga i Örebro.
  • Vi har också påbörjat arbetet med att hitta fler lösningar på hur nybyggda bostäder ska bli något mindre dyra (allt nybyggt är – och har alltid varit – dyrare än det befintliga).
  • Marknadsföringen är avgörande: jag har engagerat mig i att skärpa kommunens arbete med marknadsföring och som ordförande i Örebrokompaniet lägger jag mycket tid på hur Örebro ska sticka ut bättre.

3. Hållbara trafiklösningar – avgörande för tillväxt och klimat.

  • Trädgårdsgatan ska byggas om från trafikled till stadsgata och det ska skapas en vettig cykelbana på denna sträcka (som skulle vara ett stort cykelstråk om trafiksituationen var tryggare) och det arbetet har rivstartat och kommer att följas av liknande ombyggnader av Rudbecksgatan och Östra Bangatan.
  • Men det handlar inte bara om att minska bilberoendet (bilen behövs, men den ska inte behövas lika ofta som idag): det handlar också om att stärka kollektivtrafiken. Järnvägssatsningar är särskilt viktiga. Därför har jag lagt mycket tid på det långsiktiga arbetet med att skapa en bättre förbindelse mellan Oslo och Stockholm (avgörande för Örebros tillväxt på lång sikt, och viktigt för klimatmålen) där Örebro kommun för första gången nu konkretiserar planerna för hur en sträckning ska gå genom staden (och hur godstrafiken ska kunna flyttas ut från tätorten).
  • Att åstadkomma en länspendel (med stopp bland annat i Hovsta) har också tagit en hel del tid, när vi nu försöker återstarta det arbetet tillsammans med region Örebro län, Nora kommun (och Trafikverket).
  • Jag har också drivit på i diskussionen mellan Örebro och regionen om att förbereda en ansökning från regeringens ”Stadsmiljömiljard”.

Några saker jag tar tag i under den närmaste tiden på dessa tre områden:

  1. Växande Örebro – mer grönt och mer levande. Förvaltningen ska få i uppdrag att utreda kostnader och möjlig finansiering för en mer ambitiös trädgaranti: en förebild är Stockholm där ett nytt träd planteras för varje lägenhet som byggs (i Örebro innebär trädgarantin att varje träd som tas bort ersätts).
  2. 3000 nya bostäder – bostad för alla. Vi ska intensifiera arbetet för billigare bostäder (eller mer korrekt: mindre dyra…). Arbetet med byggare och andra aktörer på bostadsmarknaden ska fortsätta och tillsammans med förvaltningen ska vi titta på hur andra kommuner gör och ta fram förslag på en arbetsplan för detta. Göteborgs projekt i Frihamnen är intressant att studera.
  3. Hållbara trafiklösningar – avgörande för tillväxt och klimat. När regeringen nu avsätter pengar för ”Stadsmiljöprojekt” som ska underlätta bostadsbyggandet genom att ge ekonomisk stimulans till hållbara trafiklösningar ska Örebro vara en av de första kommuner som söker pengar.

Jag kommer bjuda in mig till fler arrangemang där jag kan diskutera ett växande Örebro med fler örebroare. Metoden med att utgå från kartmattan ska jag erbjuda till föreningar och andra som kan tänkas vara intresserade av en diskussion (1-2 timmar) om hur och var Örebro ska växa. Jag ska också bli bättre på att löpande informera om nya byggprojekt som jag är med och fattar beslut om (till exempel markförsäljning). Det ”nyhetsmail” som jag då och då skickat ut om aktuella frågor på samhällsbyggnadsområdet ska skickas mer regelbundet (vill du ta del av detta mail, cirka en gång i månaden, maila till bjorn.sundin[at]orebro.se)

* Mandatperioden börjar formellt 1/1 året efter val för mig som ordförande i Programnämnd Samhällsbyggnad. Som kommunalråd (med fortsatt förtroende) har jag dock jobbat rätt hårt även i höstas… Kommunfullmäktige och Kommunstyrelse tillträder under hösten efter valet, men alla nämnder och styrelser tillträder vid årsskiftet.

** I praktiken tar mandatperioden slut på valdagen – om man inte blir omvald…

Starkare city eller Krämaren som kulturkvarter?

Det tycks finnas idéer som, trots att de både är olämpliga och omöjliga, lever vidare. Förslaget om att göra om Krämaren till ett ”kulturkvarter” tycks leva ett eget liv, helt utan koppling till vare sig fakta eller till vad kulturen eller Örebro city behöver. Så jag gör ett nytt försök att förklara varför idén bör läggas åt sidan:

Örebro är, ännu en gång, en av finalisterna i tävlingen Årets Stadskärna. Det är en imponerande stadskärna vi visar upp för besökare och örebroare – och som vi förra torsdagen skröt över när juryn i tävlingen var här. Att promenera runt och visa restauranger, saluhallen, specialbutiker likväl som aktiviteter, trygghetsarbete och förtroendefullt samarbete gör en stolt över vår stadskärna.

Men det är viktigt att påminna sig om att det inte alltid varit så. Handeln i Örebro har haft en positiv utveckling de senaste åren: åren 2008-2013 var ökningen 23% (bäst av jämförbara orter) och ökningen har skett även i stadskärnan (vilket inte är fallet i alla jämförbara orter…). Men egentligen borde vi börja mäta från 2011, för åren 2008-2010 var riktigt dystra för Örebro city. City plågades hårt av ombyggnader av alla stora torg samtidigt som externhandeln i Marieberg växte så det knakade. Ombyggnaderna skedde samtidigt som stadsbusstrafiken krisade och flyttades (Järntorget drabbades särskilt hård av avskaffad samtrafik och avstängt torg) och relationen mellan kommunen och aktörerna i city var (snällt uttryckt) ansträngd. Kommunledningen (ledd av Staffan Werme, FP och Fredrik Persson, MP) vägrade ha dialog med City Örebro och satte till och med munkavle på organisationen. Dessutom nonchalerade man råden från tjänstemännen som påpekade att det var dumt att göra allt samtidigt (och stressa fram ombyggnaden när det inte var tillräckligt förberett). Dåvarande kommunledning brydde sig inte: de ville vara klara till kungabesök och valrörelse. Norrcity drabbades, som sagt, hårdast.

Men faktum är att det gått i rätt riktning sedan 2011 (även om mycket mer måste göras).

Så låt oss nu inte göra om misstagen från förr. Sedan 2010 har såväl Miljöpartiet som Folkpartiet bytt ledning, likaså Moderaterna. De nya ledningarna förstår bättre vikten av en stark cityhandel och att ha en bra relation till aktörerna i stadskärnan. Just därför är debatten om att göra om Krämaren till ett kulturkvarter extra allvarlig. Det finns tre huvudsakliga argument: 1/ fastighetsägaren är inte intresserad och 2/ det vore dåligt för ”kulturen” och 3/ det vore dåligt för city och stadskärnan. Men om detta snart.

Just nu utreds om det är möjligt att förverkliga ett nytt kulturkvarter vid Svartån, på tomten bredvid Konserthuset och Riksbankshuset. Jag hoppas att vi, när den utredningen är klar, ska kunna gå vidare och fatta beslut om att bygga ett nytt kulturkvarter. Eftersom jag (tillsammans med Jonas Karlsson och Mats Sjöström) var med och formulerade idén om ett kulturkvarter på ”tomten bredvid riksbankshuset” redan 2006 tycker jag så klart att det finns många goda argument för det (”Det bästa vi har på den vackraste tomten som är kvar” och här: ”När börjar bygget av ett nytt stadsbibliotek?”).

Men det handlar faktiskt inte om vare sig känslomässiga bindningar till en idé jag varit med och presenterat eller om prestige när jag förundras över hur lättvindigt det omsorgsfulla arbete som lagts ner på att utreda detta ”Kulturkluster” nu avfärdas av somliga som tycker att de kommit på en – i sina egna ögon – briljant idé när det föreslås att Krämaren ska bli det nya kulturkvarteret. Det finns goda argument mot Krämaren som kulturkvarter (jag återkommer till det längre ner) men framförallt finns det väldigt goda argument för att placera ett Kulturkvarter på tomten bredvid riksbankshuset och Konserthuset:

  1. Ett växande Örebro behöver lyfta kulturen och bildningen – och se till att fler kan ta del av detta. Ett kulturkluster vid ån med Konserthuset och Riksbankshuset som grannar skulle lyfta Örebros stadskärna ett snäpp. Eller som Jonas, Mats och jag skrev i motionen: ”Ett nytt Stadsbibliotek på fastigheten Nikolai 3:311 skulle kunna skapa ett kulturellt kraftcentrum längs Svartån och i anslutning till Konserthuset. Verksamheterna skulle delvis kunna integreras och funktioner samutnyttjas. Kulturhuset i Stockholm, med allt från bibliotek till konserter och utställningslokaler är ett spännande exempel. Ett nytt Stadsbibliotek skulle dessutom ytterligare förstärka Örebro som kulturstad.”
  2. Om kulturen ska bli en verklig kraft att räkna med måste den vara tillgänglig för många. Detta glöms ofta bort av alla som brinner för kulturfrågor (alla har sina egna favoriter), för tillgängligheten är en avgörande faktor. Den behöver inte vara lättsmält eller välpolerad, men den måste vara relevant för människor och vara tillgänglig så att många kan ta del av den. Smala kulturyttringar har ett stort värde, men om vi tror att kulturen är viktig för vårt samhälle (vilket jag är övertygad om) så måste vi sträva efter att så många som möjligt ska ta del av den. Men om fler människor ska bli överraskade av kulturella yttringar som de själva inte visste att de var nyfikna på måste kulturen finnas där flöden av människor finns. Därför är det så bra om kulturen är ordentligt närvarande i stadskärnan.
  3. Biblioteken är kulturens främsta, och viktigaste, aktör. Ingen kulturell verksamhet når så många som biblioteken och ingen annan kulturell verksamhet (eller kommunal verksamhet rent generellt för övrigt) uppfattas som så neutral och öppen för alla. Därför är det så klokt att samla kulturella verksamheter runt ett bibliotek – på det sättet kommer fler människor att upptäcka saker de inte visste att de var intresserade av. (Men jämfört med handel är biblioteken ingen stordragare: jämför bibliotekets cirka 400 000 besökare per år med Krämarens 4-4,5 miljoner/år).
  4. Konserthuset (som vi nu rustar för cirka 140 miljoner kronor) ligger där det ligger. Om vi tror att det kan tillföra något (och dra nytta av andra aktörer) borde fler kulturella verksamheter ligga i närheten. Själva poängen med kluster är ju att samlingen av verksamheter i sig bidrar till att alla de samlade verksamheterna växer.

Och tomten vid ån är faktiskt inte oviktig. Jag citerar mig själv från 2006:

”Den tomma tomten bakom gamla riksbankshuset är idag parkering och med jämna mellanrum hör byggherrar av sig till kommunledningen för att presentera idéer på vad man skulle kunna göra på tomten. Och självklart är det lätt att se att det inte vore svårt att hyra ut vare sig lägenheter, kontor eller affärslokaler i ett nybyggt hus där – det är en av de få riktigt vackra å-nära lediga tomter inne i city. Självklart vill många ha den tomten till sina projekt.
Men svaret är alltid detsamma: den där tomten ska vi inte bygga förrän vi har något riktigt bra projekt att använda den till. Ett nybygge på platsen kommer vi att få leva med lång tid framåt och det är knappast möjligt att ångra sig några år senare. Och några liknande tomter är svåra att hitta inne i stan. Just därför tycker jag att ett nytt stadsbibliotek vore så passande. För vad kan vara mer värdigt för en sådan plats än ett helt nytt stadsbibliotek?”.

Att bygga något vackert på den tomma tomten är i sig självklart inget tungt argument för ett kulturkvarter där, men för dem som inte vill bygga kulturkvarteret är det ändå vettigt att tänka på frågan: ”vad ska denna vackra å-tomt användas till – om den inte ska vara ett kulturkvarter?”. Man kan självklart vänta med att fylla den med något – kanske kommer vi på någon briljant idé om 10-20 år. Men att bara släppa denna tomt för bostäder, kontor eller något annat som inte är tillgängligt för allmänheten tycker jag är lite stötande. Och som sagt: ”vad kan vara mer värdigt för en sådan plats än ett helt nytt stadsbibliotek?”. Det bästa vi har på den vackraste tomten som är kvar.

Dessutom behöver Stadsbiblioteket flyttas eller förändras på annat sätt. Om Conventum ska kunna fortsätta utvecklas är det rimliga och logiska att mer av ytorna som idag används av biblioteket och av kommunala förvaltningar ställs om för mötesrum och annat som behövs i anslutning till en växande kongressanläggning. Det är inget egenvärde att den socialdemokratiska partikongressen hamnar i Örebro då och då, men det är ett problem att Sveriges största politiska kongress inte anses kunna hållas i Conventum eftersom det saknas kringlokaler, utställningsytor och kontorsrum. Ska Örebro fortsätta växa som mötesstad måste Conventum växa, och delvis bör det ske i kvarteren runtomkring (till exempel genom nybyggnation i kvarteret Stinsen (gamla Telia-huset), men delvis innebär det att biblioteket steg för steg kommer att trängas undan. Dessutom är det rimligen så att moderna bibliotek byggs med andra utgångspunkter än förr, om vi tror på bibliotekets kraft borde vi våga skapa lokaler som är så moderna att de gör biblioteket ännu mer attraktivt.

Som sagt: jag tycker att det finns mycket goda argument för ett Kulturkvarter på å-tomten bredvid riksbankshuset. Men det finns faktiskt mycket enkla skäl mot idén mot att göra om Krämaren till ett kulturkvarter: det är olämpligt och det är omöjligt. Om det inte är möjligt att skapa ett Kulturkvarter vid ån bör vi hitta en ny bra plats för biblioteket – då skulle man kunna diskutera Krämaren som alternativ. Men inte nu.

Det tyngsta skälet mot Krämaren som kulturkvarter är att det måste vara fastighetsägaren som bestämmer över sitt hus, och fastighetsägaren planerar för handel (det har de bekräftat när jag ställt frågan till dem). Kommunen äger inte Krämaren och kan inte bestämma vad det ska vara i huset. Tvärtom har fastighetsägaren bygglov för att bygga om huset och säger själv att det ska vara klart 2016. Och även om många kan tycka att kulturverksamhet är det viktigaste som finns så är det inte lika lönsamt som butiker. Att tömma Krämaren på butiker innebär att fastighetens värde sänks. Därför är det olämpligt att kommunen driver frågan om att göra om Krämaren till kulturkvarter.

Att föreslå att Krämarens butiker ska ersättas av kulturverksamhet innebär att kommunen försvårar för fastighetsägaren att hyra ut lokalerna, vilket också slår mot cityhandeln. Cityhandeln behöver fler starka handelsaktörer, inte färre, och om Krämaren görs om till kulturkvarter försvinner två viktiga handelsaktörer: Clas Ohlson och ICA Cityhallen. Om de (mot förmodan) får plats bredvid ett bibliotek (biblioteket är idag på 5390 m2 och Krämaren har totalt 10000m2 i butiksytor) så lär de inte vilja vara kvar. För även om bibliotek lockar många människor per år (nära 400 000 besökare/år) så är det ingenting jämfört med vad Krämaren lockade för något år sedan, när färre butiker var tomma (4,5 miljoner besökare/år). Biblioteket är en magnet jämfört med andra kulturinstitutioner, men inte jämfört med butikerna. Även därför är det olämpligt att kommunen driver frågan om att göra om Krämaren till kulturkvarter.

Krämaren kanske kan passa för biblioteksverksamhet, men den passar inte för annan kulturverksamhet. Särskilt inte den verksamhet som planeras i kulturkvarteret. Kulturskolan har idag en fri takhöjd i sina stora salar på mellan 6 och 8,5 meter – i Krämaren är det som mest möjligt att skapa en takhöjd på 4,5 – 5 meter. Inte heller golvytan fungerar: ingen av de stora salar som Kulturskolan idag använder får plats i Krämaren, det kommer att behöva vara pelare mitt i dem. Och till dem som säger att ”man kan väl bygga om” så kan det vara en bra idé att tänka på att det ovanpå Krämaren står två rätt tunga byggnader… Därför är det omöjligt att skapa vettiga lokaler för kulturskolan i Krämaren. Detsamma gäller för konsertlokaler och multiscen (som kan användas till dans, musik och annat – som också planeras i Kulturkvarteret).

Det finns som sagt rätt tunga argument mot att göra om Krämaren till kulturkvarter. Och sedan finns ett antal frågor som jag tycker att man ska fundera igenom ordentligt innan man driver frågan om att göra om Krämaren:

  • Är det bra för Örebro som handelsstad? Är det långsiktigt klokt med Örebros utveckling att så kraftigt reducera kommersiella ytor i centrum? Att kraftigt reducera kommersiella ytor runt Våghustorget är dåligt för centrumhandeln. Tror vi verkligen att Örebro stadskärna behöver mindre butiksytor om 25 år, när vi nästan är 200 000 örebroare (vi kommer att vara 150 000 örebroare redan 2018)? Och om nya ytor då behövs: går de att skapa i stadskärnan, eller blir det bara externhandeln som växer? Är det bra för city?
  • Är det bra för Örebro som kulturstad? Att flytta Konserthuset är naturligtvis inte möjligt vilket innebär ett kulturkvarter utan länsmusiken (och annan musik som kommer vilja använda den moderna konsertlokal som nu skapas). Om ambitionen är att lyfta kulturlivet i Örebro bör man väl snarare skapa ett centrum för många olika kulturformer och kulturskolan?

Nu utreds förutsättningarna för skapandet av ett Kulturkvarter vid ån, och ett fantastiskt arkitektförslag har redan presenterats. Det återstår att se om vi klarar att förverkliga planerna, men snälla: kan vi inte lämna den där diskussionen om Krämaren nu?

Historisk beslut för att utveckla området längs järnvägen i Örebro

När Agneta Blom (ordföranden) slog klubban i bordet på Kommunfullmäktiges sammanträde i onsdags sattes punkt för ett av de mest omfattande stadsplaneringsprojekten som genomförts i Örebro kommun på senare år. Den fördjupade översiktsplanen för järnvägsområdet är ett av de långsiktigt viktigaste besluten för Örebros utveckling som jag någonsin kommer att vara med om.

Direkt efter valet (2011) började arbetet med en fördjupning av översiktsplanen, för området längs järnvägen från Svampen till Gustavsvik. Frågor som berörde järnvägen och stationerna diskuterades mycket (läs exempelvis här) och ayftet var att ta ett helhetsgrepp över ett område som har avgörande betydelse för Örebros utveckling och avgöra några frågor som hållits öppna i många år. Mest angeläget var att avgöra järnvägens läge genom Örebro: upphöjd, nedgrävd eller i ytläge (som idag). I den gällande Översiktsplanen från 2010 (som alla partier ställde sig bakom) slås fast att järnvägens höjdläge ska utredas: ”Nedgrävning, överdäckning eller upphöjning av järnvägen ska därför utredas.”

Den formuleringen skapade problem för alla projekt som på något sätt berör järnvägsområdet: mest akut blev det 2011 när Jernhusen ville bygga ett stort kontorshus vid Postterminalen. I det läget handlade det om en av Örebros allra största arbetsgivare som sökte lokaler, men som inte heller beslutat sig för att finnas kvar i Örebro. Det slutade, något år senare, med att de stannade i sina befintliga lokaler men inför risken att dessa jobb skulle försvinna blev frågan om nedgrävning brådskande: det gick nämligen inte att planera för byggnader i närområdet utan att veta om järnvägen skulle grävas ner.

Därför bröts frågan om järnvägens höjdläge ut och avgjordes, efter noggranna utredningar, i juni 2012: järnvägen ska inte grävas ner, planeringen ska utgå från att järnvägen även i framtiden ska gå i markläge. Däremot ska vi arbeta ännu intensivare med att godtågen passerar på en järnväg utanför staden. Här skrev jag mer om det då.

Kommunfullmäktiges beslut var enigt, samtliga Kommunstyrelsens partier i deltog i framtagandet och efter mycket diskuterande kunde alla partierna enas om det förslag som till slut låg på Kommunfullmäktiges bord. Alla handlingar och en del utredningsmaterial finns på orebro.se (här), förutom det finns tusentals sidor av utredningar som vem som helst kan begära ut från Stadsbyggnadskontoret (det är offentliga handlingar). Här skrev jag om arbetet när det skickades ut på samråd 2013.

De viktigaste punkterna i den fördjupade översiktsplanen är:

  1. Järnvägen genom Örebro ska inte grävas ner. Skälen till det är dels kostnaden (de 3-4 miljarder som det – minst – kommer att kosta kan användas bättre), men också att en nedgrävd station inte blir särskilt trevlig och tillgänglig eftersom den hamnar 20-25 meter under marken (järnvägen måste gå under Svartån). Att gå från perrongen skulle nästan ta lika lång tid som att åka från Hovsta till centralen om några år. Ett annat, och kanske ännu viktigare, skäl är att en nedgrävning försvårar en framtida snabbtågsförbindelse mellan Oslo och Stockholm, som självklart ska passera Örebro (vi jobbar hårt för det nu: läs mer här). Om vi nu börjar nedgrävningsprojektet försvårar vi snabbtågsarbetet, och dessutom kan det vara så att en framtida snabbtågsjärnväg går på marken, och då har inget vunnits. Istället ska vi sträva efter att flytta ut godstrafiken ur staden, och på det sättet skapa mer utrymme för ett framtida snabbtågsspår (det utreds just nu – dragningen för ett sådant spår presenteras i vår, läs mer här).
  2. Östra bangatan ska inte heller grävas ner. Visionen om en nedgrävd Östra Bangata är nästan lika gammal som drömmen om en nedgrävd järnväg. Även detta är dyrt (minst lika dyrt som nedgrävning av järnvägen) och skulle förutom kaos under ombyggnaden (som tar många år) inte ge någon större vinst: det måste fortfarande finnas anslutningar i marknivå, för att man ska kunna ta sig in i city via till exempel Fredsgatan. Istället ska Östra Bangatan göras om till mer av en stadsgata och mindre av en trafikled. Det arbetet planeras nu.
  3. Resecentrum ska ligga kvar där det ligger och Södra Station ska bevaras, åtminstone för lokal och regionaltåg (långväga tåg kan vi inte styra). Båda stationerna ska utvecklas och göras mer tillgängliga och trygga. Södra station står först på tur, det arbetet har redan börjat (läs mer här).
  4. Vi vill bygga mer nära (och över) järnvägen, men måste avvakta tills vi vet mer om hur ett framtida snabbtåg ska gå genom staden.
  5. Vi ska fortsätta arbetet utifrån den fördjupade översiktsplanen. Ett antal projekt har pekats ut och några pågår redan. Särskilt viktigt är att hitta lösningar för hur godstrafiken på sikt ska kunna flyttas ut ur stadskärnan, hur ett framtida snabbtåg ska kunna förverkligas och hur Södra Station ska kunna utvecklas, bli tryggare och hur mer kan byggas i området runt stationen.

Under hela arbetet med järnvägsområdet har vi jobbat mycket med dialog med örebroarna: det har handlat om öppna möten, interaktiv webbdialog och chat med ansvariga tjänstemän, öppet hus och utställning i Krämaren, information på stan, skyltar och banderoller på lämpliga ställen runtom i stan och mycket annat. Alla som har skickat in synpunkter har också fått återkoppling på vad som hände med synpunkterna.

Nu har vi en bra bas för att fortsätta utveckla ett växande Örebro. Enigheten i Kommunfullmäktige är en trygghet för mig som ansvarig politiker, men även för tjänstemännen som blir säkrare i sitt fortsatta arbete.

Brunnsparken i örebroarnas hjärta – även i framtiden

Väldigt många örebroare har minnen från Brunnsparken. Kanske har man träffat sin nuvarande partner där, några upplevde där sin första konsert, andra fick där en kick av att uppträda inför publik för första gången. Hundratusentals människor har dansat, sett Hjalmars revy eller ätit god mat i området.

Det är alltså inte konstigt att Brunnsparkens framtid väcker känslor. Därför är det viktigaste av allt just nu att tydligt slå fast:

  1. någon förändring av Brunnsparken kommer inte ske förrän örebroarna haft en chans att tycka till, och denna diskussion kommer att behöva få ta tid, samt:
  2. ingen har hittills fört fram förslag som skulle ta bort all grönska och stänga Brunnsparken som område. De överdrifter och anklagelser som folkpartiets Karolina Wallström slungat ur sig (exempelvis här) har inget med verkligheten att göra.

Brunnsparken har en stor potential att utvecklas till en plats som fler tar sig till, idag utnyttjas inte dess fulla potential. Brunnsparken har ett stort värde, både för individer men också för kommunen som helhet. Därför har kommunledningen satt igång ett arbete för att utveckla Brunnsparken.

Det som nu händer är att ett så kallat planprogram för Brunnsparken tas fram. Syftet är att, på en övergripande nivå, utreda frågan om områdets framtida utveckling. I planprogrammet prövas platsens förutsättningar för verksamhet och/eller bostäder, infrastruktur och trafikförhållanden, parkmiljöns möjliga utveckling och värde för allmänheten med mera. I allt detta är också en avgörande fråga: hur ser vi till att utomhuskonserter och festivaler även i framtiden kan arrangeras i Örebro? Många av dem har ju genom historien skett i Brunnsparken.

Arbetet med planprogrammet innebär en samrådsperiod där allmänhet, berörda fastighetsägare och verksamheter på olika sätt kommer få möjlighet att diskutera och påverka de olika förslag som tas fram. Arbetet med planprogrammet beräknas pågå till våren 2016.

Det kommer alltså göras en ordentlig analys och dialog innan några slutliga beslut tas. Därför är det inte heller aktuellt att sälja någon del av Brunnsparken innan dess, för att sälja Brunnsparken (eller delar av den) krävs dessutom en mer omfattande process. Det är idag inte heller tillåtet att bygga bostäder i Brunnsparken, för det krävs en ny detaljplan.

Med tanke på Brunnsparkens ställning i Örebro ville vi inte bara göra en detaljplan utan valde att lyfta perspektiven och fundera ut långsiktigt vad vi vill med parken och därför gör vi ett planprogram (som gör att hela processen tar lite längre tid). Vad Brunnsparken ska användas till i framtiden kommer alltså vara en större process där alla örebroare får chansen att vara med och ha åsikter.

Vi är nog många som är överens om att Brunnsparken har många styrkor, samtidigt som de flesta ser att den idag inte är den starka mötesplats som vi önskar. Istället för att bara ge upp och låta området förfalla eller bygga bort allt så ser vi nu alltså till att genomföra en ordentlig dialog så att parken blir ett givet besöksmål för ännu fler örebroare än idag. Jag hoppas att många tar chansen och delta i det arbetet. Löpande information kommer att finnas på Örebro kommuns hemsida.

Konsumtionshysteri är dåligt men att motarbeta handel är miljöfientligt

Är handel bra eller dåligt?

Frågan är givetvis platt och förenklad. Att påstå att all handel är bra är självklart lika dumt som att säga att all handel är dålig. Ändå var debatten på väg i den riktningen för någon vecka sedan när Örebro kommuns projekt Klimatsmart Vardag sökte personer som ville testa en ”köpfri månad”. Det blev kraftiga reaktioner både för och emot och jag tycker det finns skäl att nyansera det hela (även om jag själv inte varit inblandad i utformningen av denna utmaning så kan jag väl konstatera att den kunde uttryckts lite annorlunda, skrev några rader om det här).

Ämnet är särskilt angeläget efter att WSP i fredags presenterade en rapport om Örebro läns BRP (den totala försäljningen i länet) som visar att vi 2002-2011 hade landets bästa utveckling (näst efter gruvlänet Norrbotten). En mycket viktig del av detta är handeln med varor.

Att vara mot dålig handel är dock närmast självklart: Ingen (eller åtminstone väldigt få) tycker att knarkhandel eller människohandel är bra. Rätt få tycker att slöseri, slit-och-släng-konsumtion och överdriven lyxkonsumtion är eftersträvansvärt. Att hoppas att mer vapen ska säljas i världen är inte så vanligt förekommande i ”vad önskar du dig inför nyår”-spalten.

Men samtidigt inser de flesta att man då och då måste handla saker eller tjänster man behöver. Och i grunden är handel gott. Genom handel blir ekonomin mer effektiv, vårt välstånd ökar, samhället utvecklas och vi får alla möjlighet att leva bättre liv. Utan handel hade detta inte fungerat. Så låt mig ge sex skäl till varför handel är så viktigt och – i grunden – så bra:

  1. Konsumtionshysteri är dåligt men att motarbeta handel är miljöfientligt. Handel kan bidra till ett ett mer klimatsmart sätt att leva, till exempel är service och upplevelser en avgörande del av handeln. Handel driver annat än konsumtion av varor.
  2. Handel skapar möten och kontakter och öppnar nya möjligheter. Få andra funktioner än handel kan skapa de flöden som krävs för att skapa trygga, befolkade miljöer där människor möts och där nya idéer kan utvecklas och växa. Alla som vill ha en livlig stadskärna måste också sträva efter utveckling av handeln.
  3. Handel driver utveckling och förbättringar av produkter och tjänster. Ända från civilisationer uppstod har handeln haft en avgörande betydelse för kontakter mellan människor och mellan olika delar av världen.
  4. Handeln skapar jobb och tillväxt.
  5. Handel handlar om hållbar fördelning (om den regleras rätt) och ger komparativa fördelar (alltså en mer effektiv användning av resurser). Den som är duktig på en sak gör det, medan andra kan koncentrera sig på det de är bättre på.
  6. Handel skapar möjligheter för dem som inte är rika. Den med mycket pengar kan alltid köpa det den vill ha, endast en levande handel kan göra att produkter och tjänster blir möjliga att köpa för det stora flertalet.

Jag inser att alla de där punkterna inte är självklara för alla. Låt mig utveckla.

Att förtäta städer är en förutsättning för att skapa ett hållbart samhälle:

  • När städerna förtätas underlättas hållbara trafikslag (gång, cykel och kollektivtrafik kan inte konkurrera effektivt när människor bor glest och på stora avstånd).
  • Täta städer gör det möjligt att samutnyttja gemensam infrastruktur (skolor, vatten och avlopp, gator och liknande).
  • Tätheten skapar förutsättningar för service (för att kunna driva exempelvis en affär eller en restaurang krävs ett visst flöde av människor).

Handel, nöjen och service är en förutsättning för förtätning – det måste helt enkelt finnas ett skäl till att vara i stadskärnan och butikshandel är, tillsammans med restauranger och arbetsplatser, de viktigaste skälen. Det gör också att handel, ett levande butiksliv och intressanta restauranger är en förutsättning för att exempelvis byteshandel eller second-hand-handel ska fungera.

Även om man i teorin kan tänka sig att alla människor gärna lägger några timmar per helg åt att cykla någon mil till en gårdsförsäljning av begagnade kläder eller återanvändning av elprylar så är det inte så det fungerar i praktiken. Om återbruk och hållbar konsumtion ska fungera och bli tillräckligt spritt måste den helt enkelt vara placerad nära annan kommersiell service så att många människor passerar dem. Det handlar helt enkelt om flöden, att tillräckligt många människor ska passera. (Här har jag skrivit mer om stadsplanering: ”Blandade, täta och levande städer med färre bilar”.)

Vikten av att skapa flöden gäller särskilt det som är lite dyrare och lite mer exklusivt, som mycket av det miljömärkta och ekologiska faktiskt fortfarande är. Om det inte bara är dyrare att köpa utan också är svårare att få tag på hållbara produkter (och tjänster) kommer fler att konsumera ohållbart.

Att under en månad, eller en längre tid, ställa sig själv frågan: ”behöver jag det här” är självklart nyttigt och klokt, liksom att ifrågasätta det sätt man konsumerar idag. Men däremot är det inte en klok idé att uppmana alla örebroare att sluta handla (lyckligtvis är det inte heller det Örebro kommun gjort…). Kanske ska man hellre köpa en dyr ny pryl än flera billiga? Kanske ska man hellre gå på en dyr restaurang en gång i månaden än att köpa ny tv? Kanske borde man unna sig dyra nya skor som håller längre än att slita ut de par man redan har?

Örebro är och ska förbli en stark handelsstad (idag topp 5 i Sverige, en av landets allra starkaste handelsstäder) med en attraktiv stadskärna. Örebros tillväxt hänger tätt samman med hur det går för handeln (skapar många jobb och ger oss andra service och en trevligare stad). Men det är intressant att fundera på vilken utveckling som är bäst för tillväxten och utvecklingen av handel och service. Hållbara val genererar ju ofta mer jobb och mer intäkter till Örebroföretagen än ”vanlig konsumtion” av exempelvis billiga importerade prylar (som genererar ett ganska litet pålägg till Örebrobutiken). 8 av 10 kronor som spenderas i länets sällanköpshandel hamnar i Örebros butiker (och den andelen ökar), däremot står vi för ungefär hälften av handeln i dagligvaror (”livsmedel”) vilket motsvarar vår andel av befolkning. Nya koncept växer fram och handelsexperternas slutsats är att det helt enkelt är lätt att etablera sig i Örebro men att konkurrensen är stenhård.

Jobb i handeln är en stabiliserande faktor som generar många jobb även i lågkonjunktur (men inte ger så jättestora ökningar i högkonjunktur). Andelen anställda i detaljhandeln är också högre i Örebro än rikssnittet, men också jämfört med jämförbara städer. Totalt jobbar cirka 4600 personer i handeln, och sedan tillkommer några tusen jobb som uppstår indirekt tack vare handeln (företagstjänster, transporter mm). Att bortse från vad dessa jobb innebär för Örebro idag och i framtiden är ett uselt sätt att värna Örebros framtid.

Örebro kommun har ett positivt förhållningssätt till handel. Vi vill stärka stadskärnan där butiker, hotell, konferensanläggningar, service, restauranger och annat ger ökat stadsliv, skapar nya möten och gör Örebro trevligare. Örebro kommun strävar efter att det ska finnas dagligvaruhandel (i dagligt tal livsmedelshandel) nära där människor bor. Vi försöker samla ”sällanköpshandeln” (shopping i dagligt tal) till Örebro city och till Marieberg (Marieberg fyller ett viktig behov genom att locka ”shoppingturister” och handel med varor som inte passar i stadskärnans mindre butiker).

Men utveckling av stadskärnan kommer inte av sig självt. För bara några år sedan hade vi ett stort underskott av livsmedelshandel i många tätbefolkade områden (idag är det Lillån/Hovsta och området runt Svampen som är underförsörjt, men det kommer förhoppningsvis snart vara löst). Örebro hade höga priser på livsmedel på grund av för lite konkurrens fram till för cirka 15-20 år sedan och stadskärnan var inte alls tillräckligt stark. Idag har vi både ett starkt Marieberg och en stark stadskärna (som dock behöver stärkas ännu mer). Och det är resultatet av ett gott samarbete mellan handlare, City Örebro, fastighetsägare, restauranger och Örebro kommun. (Här har jag skrivit om en del vi gjort under senare år: ”Attraktivare City i Örebro” och ”Konkret utvecklingsplan för Norrcity”.)

När man pratar om att stärka stadskärnan är det dock klokt att använda begreppet ”handel” brett. I vanliga fall avser ”handel” oftast ”handel med varor” men skälet till att vi besöker stadskärnan (eller för all del ett köpcentrum) är inte bara ”handel med varor”. Vi vill ha caféer, restauranger och annan service i stadskärnan precis som att vi vill kunna handla i många olika typer av butiker. Handel med tjänster är dessutom så sammanflätat med handel med varor att vi knappast tänker på det: optikern säljer både kompetens och glasögon, frisören klipper håret och säljer (dyra) hårprodukter, restauranger serverar dig mat och några försöker få dig att köpa med deras grillsås hem

Konsumtionshysteri är självklart inte bra för miljön, viljan att ständigt köpa nya prylar och slänga de gamla innebär resursslöseri i alla led: dels i produktionen, dels i transporterna och dels i själva slängandet (dessutom ofta i drift-stadiet exempelvis med prylar som drar el).

Men inte ens de hårdaste konsumtionskritikerna tror att vi helt kan avskaffa handel med varor och då är frågan dels hur konsumtion/produktion kan skada så lite som möjligt och dels vad som är alternativet till handel. Det innebär dels att det är klokt om folk åker så korta sträckor som möjligt för att handla (och därmed är ju Örebros centrala läge i landet bra), men också att det är viktigt att stärka cityhandeln. Och alternativet till ökad handel är ju faktiskt inte bara att allt annat är som idag minus handel. Det förändrar samhället i övrigt också. Exempelvis blir stadskärnan mindre trevlig och vi får färre mötesplatser där människor kan mötas och kreativitet uppstår.

Därför är handel ett kraftfullt verktyg (eller vapen, om man föredrar det uttrycket). Och därför är det ingen harmlös eller enkel fråga. Hur vi planerar för handel och hur vi stöder handelns utveckling kräver underlag, strategi, medvetenhet och tydlig inriktning. Och tydliga beslut.

Att våga investera i ett växande Örebro (eller: vad hade Örebro varit idag utan Gustavsvik?)

På fredagskvällen invigdes ”det nya Gustavsvik”: ett redan bra äventyrsbad har för cirka 90 miljoner fräschats upp, gjorts om och utvecklats rejält för att åter bli Skandinaviens bästa äventyrsbad och framöver generera ännu mer intäkter till företag i Örebro, till Örebro kommun (genom skatteintäkter) och till alla de människor som får jobb och inkomst tack vare turistnäringen.

Vi ska vara väldigt tacksamma för att framsynta politiker för länge sedan vågade stå upp för satsningen på Gustavsviksbadet och att modiga politiker genom åren försvarat anläggningen och vågat satsa vidare på att utveckla den. Om det inte vore för dem skulle vi idag inte bara stå utan ett av Sveriges största besöksmål utan sannolikt skulle Örebro varit annorlunda. Lite mindre växande, lite mindre framgångsrikt och med färre jobb.

I fredags fick Roger Andersson​ (tidigare bland annat ordförande för Örebroporten och för Gustavsvik resorts) och Per Cardesjö (VD på Örebroporten) äran att klippa bandet i den nya Gustavsviksanläggningen och det var välförtjänt; de har lagt ner mycket kraft på att få till en lösning där kommunen och näringslivet tillsammans utvecklar en av Örebros allra viktigaste turistattraktioner. Det samarbete som gör att Gustavsvik Resorts (och området runt anläggningen) kan utvecklas så mycket är unikt: jag känner inte till något liknande exempel där privata företag gått in med pengar för att tillsammans med kommunen utveckla en så viktig turistanläggning och skapa en ny stadsdel i staden.

Det är värt att påminna om att Örebro kommun var ett klubbslag från att sälja delar av anläggningen till Orsa kommun för några år sedan – då Moderaterna och Folkpartiet i Örebro ville göra allt för att bli av med Gustavsvik – en anläggning som de motarbetat ända sedan den byggdes. Nu blev det inte så: istället för försäljning till en annan kommun (utan stora ekonomiska muskler) skapades ett nytt bolag där privata företag äger halva anläggningen och är med och investerar i utvecklingen av Sveriges bästa äventyrsbad.

Så nu när intäkterna rullar in till Örebros hotell och restauranger, när butikerna får sälja lite mer och när det kommer nya pengar till kommunens skattkista bör man sända en tacksamhetens tanke till de som var med och beslutade om anläggningen, de som stod upp för den, de som vågade utveckla den och till de som idag är med och tar den in i framtiden. Alla örebroare är skyldiga er ett stort tack: Örebros tillväxt hade inte varit likadan utan er.

Örebro är en av Sveriges starkaste orter vad gäller besöksnäring. Varje år omsätter turism- och besöksnäring i Örebro många miljarder (2,2 miljarder). Faktum är att vi omsätter mer på turismen än Västerås och Linköping gör tillsammans. Det ger massor av jobb, vilket ger massor av skattekronor, vilket ger massor av möjligheter att förbättra skolan, förskolan och välfärden. En ökning från 2 till 2,5 miljarder i turistomsättning per år skykle uppskattningsvis ge ytterligare 40 miljoner i skatteintäkter och 350 nya jobb i Örebroregionen.

Fast det där förstår inte alla. En del tror att det är bättre att kommunen INTE skapar förutsättningar för arrangemang, anläggningar och annat som möjliggör turism. (Här har jag utvecklat varför vi borde satsa mer – inte mindre – på turism och besöksnäring. Och här några förslag från september 2014 om hur det skulle kunna gå till.)

Besöksnäringen har en annan viktig effekt: den får fler att bli intresserade av Örebro. När fler kommer hit upptäcker också fler det vi örebroare redan vet – att Örebro är en trevlig stad att leva och utvecklas i. Och det är ännu viktigare, för inflyttningen ger ännu mer nya pengar till bättre skola, omsorg, fritid och kultur. När Örebro växer med  cirka 1600 personer/år (fast 2014 blev det ännu mer: cirka 2000 fler örebroare) så ökar skatteintäkterna med cirka 75 miljoner kronor per år. Det är ytterligare ett argument för att satsa på kultur, idrott, arrangemang och annat som lockar människor att bosätta sig på en ort (för det är sånt som är avgörande nuförtiden – jobben uppstår där folk vill bo).

Ytterst få flyttar till en stad bara på grund av bra träningsmöjligheter för fotbollsspelare och lika få väljer hemort på grund av en duktig kammarorkester. Ännu färre drar upp sina bopålar för att bosätta sig i Örebro bara för att Live At Heart under en helg gör Örebro city till ett musikparadis och inte en enda blir örebroare bara på grund av en väl utvecklad kulturskola. Inget av det där kan på egen hand öka antalet örebroare. Men allt det där, och mycket annat, bidrar till att vi blir fler örebroare. Och fler örebroare gör att vi kan investera mer i skolan och förskolan, att vi kan anställa fler i äldrevården och att vi kan förbättra busstrafiken. Eller annat som vi vill lägga mer pengar på.

Det är inte en slump att det en gång var Socialdemokraterna som drev på för att skapa Gustavsvik. Det är inte en slump att vi en gång var drivande för att skapa Conventum och Conventum Arena. Det är heller inte en slump att Socialdemokraterna i fråga efter fråga drivit på för att Örebro ska satsa mer på arrangemang och evenemang.

I detta arbete har många deltagit, i samtliga dessa beslut har många andra partier sett samma vinster som vi sett. Men det har också delvis varit samma motståndare. I samtliga tidigare nämnda fall var Folkpartiet motståndare. På senare år har även Moderaterna börjat säga nej (en gång var det annorlunda, M var för Conventum och i många år förstod också de att sådana satsningar var viktiga för Örebro).

För en vecka sedan avslutades Vinter SM-veckan i Örebro. Den blev en succé och de investeringar vi gjorde i anläggningarna inför denna vecka kommer vi ha nytta av i många år framåt (mer om SM-veckan här). Och anläggningarna kommer nu sannolikt att innebära att många fler tävlingar och träningsläger förläggs i Örebro. Moderaterna i Örebro var emot SM-veckan. Numera leds nämligen Örebro-moderaterna av politiker som inte förstår det där enkla sambandet mellan turistintäkter, nya jobb, skatteintäkter och förbättrad skola. Moderaterna i Örebro tror nämligen att ”opposition” innebär att man ska vara emot även bra saker, förr visste Örebros moderater att det var viktigt att man visade enighet i långsiktigt viktiga frågor. Som till exempel investeringar i ett växande näringsliv som ger nya jobb.

Om några veckor vet vi facit från SM-veckan, men allt tyder på att den kommer att slå alla tidigare rekord: i antalet besökare, i antalet idrottare, i summan pengar som genereras till värdstaden. Att det blev den största SM-veckan någonsin vet vi, nu återstår ”bara” att räkna ihop kassorna och konstatera hur mycket nytta det gjorde för Örebros besöksnäring.

Utan Gustavsvik hade Örebro varit annorlunda. Vi hade säkert ändå varit en starkt växande kommun och vi hade säkert ändå haft en stark besöksnäring. Men inte lika starkt växande och inte lika stark besöksnäring. Att ha en magnet som Gustavsvik genererar nämligen mer än tillväxt, jobb och skatteintäkter. Det lägger också en grund för ett bättre utbud för oss som bor här. Tack vare en stark besöksnäring finns fler butiker, fler restauranger och mer kultur och nöjesliv än det annars skulle funnits i Örebro.

Det är förmätet att påstå att de kvinnor och män som la grunden till det Gustavsvik vi ser idag förutsåg denna utveckling. Men likväl var de med och lade en viktig grund till dagens Örebro. Och utan det arbete som lagts ner de senaste åren av företrädare för Örebro kommun och för privata företag hade inte Gustavsvik nu stått så starkt rustat inför kommande år.

Nu återstår för oss som är aktiva idag att fortsätta ta avgörande steg som lägger grunden för morgondagens Örebro. Personligen tror jag att ett nytt Kulturkvarter med bibliotek, kulturskola och nya scener är ett sådant steg, men jag vet också att vi idag inte kan förutse vilka vinster dagens investeringar ger om 20, 30 eller 40 år. Men likväl måste vi våga fortsätta investera. Örebro ska fortsätta framåt.