Kategoriarkiv: Demokrati och respekt

Demokrati och respekt

”Tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans”

1 kommentar

”Hvis en mann kan skape så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen”, sa AUFaren Stine Renate Håheim till nyhetsjournalisterna och ett evigt citat var skapat.

Enskilda människors ondska hindras inte av socialt kitt, sammanhållning eller mellanmänskliga överenskommelser. Men just för att ondskan och hatet är så starkt måste vi andra vara ännu tydligare. Och det är ju därför den unga AUFarens citat nu sprids som en löpeld: när hon sa att ”om en enda människa kan åstadkomma så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans” så är det inte bara ett konstaterande. Inte heller bara en uppmaning till att ta ställning. Det är den grundläggande analysen. Att riva ner, att skapa hat och att så ondska är ganska lätt. Att bygga upp, att skapa sammanhållning och kärlek kräver många människor. och många människor kan åstadkomma mycket.

När något så avskyvärt och fruktansvärt som terrordåden i Oslo och Utöya inträffar går åtminstone jag igenom olika faser. Först chock och en så här i efterhand obegriplig oförmåga att förstå vad som hänt. Det tar en stund att smälta att mänsklig ondska kan få sådana uttryck.

Därefter följer avskyn och ilskan, och det var då jag fann mig själv tänkande på vilka vapen man skulle kunnat skapa för att stoppa mördaren (inga, kom jag fram till – ett ungdomsläger är kliniskt rent på föremål som fungerar mot en hatisk mördare med skjutvapen).

Först därefter kommer sorgen. Som när vi under lördagen tog del av ögonvittnesberättelser och beskrivningar av de fasor som de jagade tvingades till. En outhärdlig sorg. Det går inte att hålla tårarna tillbaka när man läser om de anhöriga som letar efter sina saknade, eller de unga som flydde för sina liv och såg sina kamrater dö. Och fortfarande väller tårarna fram bara jag tänker på det eller när jag tvingas prata om det som hänt. Försök förklara på ett lämpligt sätt för en femåring varför man halar flaggan på flaggstången. Försök förklara sorgen, varför vi visar medkänsla och solidaritet utan att beskriva det vidriga som hänt.

Först efter några dagar orkar jag börja fundera på vad som kan göras, hur denna typ av ondska bekämpas och förhindras. Då kommer frågorna, funderingarna och slutsatserna. Och så väller allt upp igen.

Jag har funderat mycket på särskilt tre frågor:
– Kyrkan fyller en viktig funktion i denna typ av kriser och jag har, trots att jag är ateist, inga problem med att acceptera det. Trots det grundläggande principiellt felaktiga med att det offentliga samhället till exempel utgår från gudstjänster för att skapa minnesstunder så börjar jag tycka att det det vore direkt olämpligt att ens försöka hitta någon ersättare till kyrkans roll. Jag tror helt enkelt att något annat kan ersätta kyrkan i denna typ av kris, nu och för många år framåt.
– Vad säger det om sammanhållningen i samhället, om vårt sätt att vara mot varandra, att en människa kan utföra sådana dåd, men också att så många experter och tyckare så snabbt var ute och pekade finger mot helt oskyldiga grupper? Är samhället verkligen så uppdelat och fördomarna så starka? (Charlie Brooker skriver lysande om det på http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/jul/24/charlie-brooker-norway-mass-killings)
– Beror det på samhälls- och värderingsförändringar att vi numera nästan vant oss vid terrordåd som riktas mot politiska (eller religiösa) motståndare? Är det verkligen uteslutande extremisterna på respektive sidor som skapat ett klimat som gör att politiskt våld känns vanligare nuförtiden? Det är att göra det för lätt för sig att begränsa analysen till en ensam mördare, en ensam terrorist (nu rapporteras det om fler terrorister, men likväl slutar de flesta analyser i de få onda månniskornas tyranni – även min).

Och dessutom: Vad är det som gör att just Socialdemokratin väcker sådant hat; de enda ledande politiker som mördats i Sverige har varit socialdemokrater och nu terrorattacken i Norge?

Vi får se om jag återkommer till dessa frågor om några dagar.

Demokrati och respekt, Kommentarer

Dags för mig att be offentligt om ursäkt? Eller inte.

1 kommentar

Sedan jag första gången fick ett politiskt förtroendeuppdrag har jag, såvitt jag vet, aldrig tackat nej till någon som vill träffa mig. Det där gör nog kanske att jag blir lite extra förbannad på politiker som inte verkar försöka träffa människor som av olika anledningar vill träffa dem. När jag startade min blogg/sida på bjornsundin.speedhost.me, i november 2003 (Örebros första politiska blogg) så var det ett försök att ”underlätta örebroares inflytande på politiken” (läs den långa programförklaringen här, du får scrolla längst ner på sidan…).

Jag tror att folkpartisten Staffan Werme hade liknande tankar när han startade sitt offentliga fikande på Wasa-konditoriet. Jag har i alla möjliga sammanhang påpekat att han gjorde det bra. Då. Som ordförande i Kommunstyrelsen i Örebro har han inte skött det lika bra.

Jag har träffat många, och hört talats om ännu fler, som säger att det är svårt att komma i kontakt med såväl Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme som hans kollegor i den nu styrande majoriteten. Jag har hört det av så många att jag mer eller mindre börjat ta det för en självklar sanning. Jag och andra socialdemokrater har också lyft fram detta problem vid många tillfällen, utan att de ansvariga (den högerkoalition som styr Örebro fram till nyår) verkat bry sig om att göra något åt det.

Fast häromdagen reagerade Staffan Werme rejält på detta, i en konversation på Facebook. Alltså: han reagerade mot att jag berättade att många anser att det är svårt att få kontakt med Werme&co. Hans reaktion var inte: ”tråkigt att höra, det måste vi försöka rätta till”. Hans reaktion var, ordagrant: ”Jag vill gärna ha dem, Björn. Du får gärna skriva dem här.” (kl 13.43, fredag). En halvtimme senare: ”Jag väntar, Björn!” Och så några timmar senare: ”Jag väntar fortfarande Björn. Vilken VD, generaldirektör eller företagare har misslyckats? Namn? Datum?”

Sedan följde en evighetslång, och rätt tjatig, konversation på Facebook om detta. Självklart borde jag bara släppt det och låtit bli att engagera mig mer. Men två saker gör att jag inte kunde göra det: 1/ jag blir extremt irriterad på politiker som inte bryr sig om att lyssna och tillräckligt många har berättat om problemen med att komma i kontakt med Staffan Werme och hans kompisar, och 2/ jag gillar inte att bli kallad lögnare.

Staffan Werme, han som fram till nyår är ordförande i Kommunstyrelsen i Örebro (Sveriges sjunde största kommun), gillar att kalla andra lögnare. Han gillar också att anklaga politiska motståndare för att (kanske) vara ansvariga för oskyldiga människors död och lite annat. Men framförallt gillar han att kalla andra för lögnare.

Och problemet var att han vägrade sluta kalla mig lögnare (eller vägrar, för han fortsätter konversationen på Facebook) innan jag berättar namnen på de personer som klagat på den styrande majoritetens bristande tillgänglighet och intresse. Och jag tänker inte offentliggöra dessa namn, eftersom de i förtroende berättat om problemen för mig. Och eftersom det är rimligt att anta att flera av dem faktiskt kan lida skada om ledande politiker i Örebro blir irriterade över att de klagat över majoritetens bristande tillgänglighet.

Det verkar alltså svårt att lösa det där, så jag erbjöd Staffan Werme att helt enkelt lita på hans ord – om han intygar att det jag fått berättat för mig inte hänt. Om de intygar det lovar jag därför att offentligt be om ursäkt för att jag berättat om de berättelser jag fått höra. Jag skickade helt enkelt ett mail till Staffan Werme där jag skrev så här (det finns, kanske, diariefört imorgon så vem som helst kan begära ut det): ”

”Hej

Med anledning av vår korrespondens på Karin Forslings Facebook-sida återkommer jag med ett brev som kan få frågan ur världen. Jag uppskattar inte att bli anklagad för att ljuga, särskilt inte som jag utgått från vad trovärdiga personer berättat för mig. Och eftersom jag inte tänker svika förtroendet från människor som kan tänkas vara beroende av beslut från kommunens politiker så tänker jag inte namnge alla som berättat detta. Något av de exempel som jag fått berättat för mig kan vi diskutera någon gång när vi ses – dock inte i ett mail på detta sätt.

Om ni skriver under det bifogade så lovar jag att offentligt (i pressmeddelande, debattartikel eller på pressträff – ni kan ha synpunkter om vilket) be om ursäkt för att jag spridit påståenden från örebroare och andra som säger att de hört av sig till er och upplever att de inte fått svar och att de inte fått träffa er. Om ni intygar att så inte är fallet får jag ta ert ord för sant och utgå från att de andra som berättat om motsatsen i så fall överdrivit, ljugit eller missförstått.

Återkom gärna så snart som möjligt med ett undertecknat brev, vid årsskiftet blir det sannolikt mindre intressant. Passusen om undantag från ärenden som uppmärksammats i media är kanske onödig, men med tanke på att NA skrivit om att ärenden inte hanterats och diarieförts korrekt så tänkte jag att det kanske är lika bra att ta med det.

/Björn Sundin” (länkarna fanns inte i mailet till Werme)

Jo, jag vet. Det finns en risk att jag får ha världens märkligaste pressträff eller skriva världens konstigaste pressmeddelande. Å andra sidan tror jag nog inte att de återkommer med det. För jag tror nämligen att de som berättat för mig om svårigheterna i att komma i kontakt med majoriteten talar sanning. Det är, som sagt, många som berättat liknande saker.

Så här skrev jag när jag lanserade bjornsundin.se 2003: ”Men vi ska också lyssna. Väljare och medborgare har rätt att påverka de politiker som de valt att styra kommun, landsting och riksdag och då måste vi som politiker bli mycket, mycket, bättre på att kommunicera.”

Det tror jag fortfarande på.

Demokrati och respekt, Kommentarer

När slutenhet är utgångspunkten

1 kommentar

Nya besparingar väntar i Örebro kommun. Mer än en halv miljard kronor ska sparas och en första lista över möjliga besparingar har presenterats för politikerna i Kommunstyrelsen. Eftersom listan är hemlig så är det som mest diskuteras för tillfället hur besparingsprocessen ska gå till: vi från (s) och (v) hävdar att det är bra att lyssna på många åsikter medan den styrande högerkoalitionen vill hålla allt hemligt även denna gång.

Tvärsnytt har uppmärksammat detta och idag debatterade jag frågan med Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (fp) i radions ”Rakt på sak”. Och det blev helt uppenbart att vi har helt olika syn på demokrati. Staffan Werme är bara intresserad av att lyssna på medborgarna när han kan styra innehållet och inriktningen, medan jag (och Socialdemokraterna) är intresserad av att lyssna bredare och mindre styrt.

Låt mig ta ett exempel. Imorgon beslutar Vård och omsorgsnämnderna om stora nedskärningar i äldrevården. Fram till för bara någon vecka sedan har förslagen varit ”arbetsmaterial” och vi som diskuterat och arbetat med detta har varit åtsagda att inte ”läcka” innehållet i dem. Lyckligtvis har förslagen ändå kommit ut i media och på andra sätt vilket inneburit att vi fått in fler synpunkter på hur vi ska genomföra besparingarna. Exempelvis har vi kunnat diskutera förslagen med fackliga organisationer (i torsdags träffade alla ledamöter från s och v Kommunal för att höra deras synpunkter).

Tack vare dessa diskussioner kommer Socialdemokraterna och Vänsterpartiet imorgon att presentera ett eget, och annorlunda förslag, på besparingar (vi har nämligen samma summa pengar – så besparingarna kommer vi inte undan…). Om vi följt åthutningarna från majoriteten hade denna process förmodligen varit omöjlig.

Staffan Werme sa det visserligen inte rakt ut i radion idag, men innebörden i det han sa var att det inte är möjligt att låta örebroarna få reda på vad som diskuteras. Enligt Werme blir det då nämligen omöjligt att komma fram till breda överenskommelser.

Jonas Karlsson inspirerade mig med sin träffande, men något drastiska, jämförelse. Om Staffan Wermes teori om förhandlingar skulle stämma kan det aldrig bli fred mellan Israel och Palestina: det är ju nämligen allmänt känt precis vilka frågor som diskuteras. Sedan typ 40-50 år är det några knäckfrågor som måste lösas: Jerusalems status (att Israel inte får ockupera ”den heliga staden”), om de palestinska flyktingarna ska få återvända (eller om Israels ockupation och stöld av egendom ska accepteras), Israels (och Palestinas) rätt att leva i fred inom erkända och fastställda gränser. Ståndpunkterna är väl kända liksom vilka frågor som diskuteras. Och det är själva förutsättningen för att ”Fred NU”, ”Judar för israelisk-palestinsk fred”, och alla andra grupper som verkar för att påverka processen, ska kunna existera och göra nytta. Enligt Staffan skulle det vara bättre om några få gjorde upp bakom slutna dörrar. Och kanske skulle det leda till en överenskommelse på ett papper. Men denna överenskommelse skulle inte vara värt mer än pappret det var skrivet på. Och det var inte så det gick till när tidigare fredsavtal faktiskt tecknades. Trots att frågorna är väl kända – och tack vare det – så fanns det möjlighet för parterna att kompromissa och komma fram till överenskommelser (att sedan dessa har förstörts av extremister på båda sidor är en annan sak – dock ska man komma ihåg att det är mord och provokationer i Israel som hindrat freden flest gånger de senaste 20 åren).

Självklart har jämförelsen mellan konflikten Israel- Palestina och Örebro kommuns ekonomi många brister. Men den har ett gemensamt: det handlar om vilken syn man har på människor, vilken tilltro man har till människors förmåga att – tillsammans med andra – komma fram till kompromisser och beslut. Det handlar om värderingar och demokratisyn.

Statsvetaren Agneta Blom (som var med senare i sändningen) drog den helt korrekta slutsatsen: Staffan Werme företräder en snävare ”elitsyn” på demokrati, medan jag (och Socialdemokratin) företräder en bredare ”deltagardemokrati”. Därför vill Staffan Werme ha färre förtroendevalda politiker (någon gång har han föreslagit att dagens drygt 500 ska bli under 100). Och därför tycker han att besparingsförslagen ska vara hemliga. För Staffan Werme är slutenhet utgångspunkten. För mig är öppenhet utgångspunkten. Det handlar om värderingar och demokratisyn.

Demokrati och respekt, Kommentarer, Yttrandefrihet

Det är inte de rika som blir avlyssnade först

3 kommentarer

Idag presenterar sju s-bloggare en motion om integritetsfrågor till höstens partikongress. En av motionsförfattarna är Ullis Sandberg från Örebro (de andra är Johan Westerholm, Anders Widén, Erik Laakso, Ann-Catrin Brockman, Tomas Hartman och Kristian Krassman). Så här säger hon i pressmeddelandet: ”Vi hoppas vår motion kan vara ett bidrag i en nödvändig integritetsdebatt som behöver föras brett i det socialdemokratiska partiet.” Motionen och annat finns på både Ullis blogg eller på Arvid Falk.

Och det behövs verkligen. De senaste åren har integriteten inte vägt särskilt tungt när politiska beslutsförslag ska genomföras – samtidigt som exempelvis FRA-lagen skapat storm både bland bloggare, andra debattörer och bland ”vanligt folk”.  Men diskussionen i det Socialdemokratiska partiet har inte varit särskilt omfattande. Dessvärre.

Det finns mycket goda skäl för Socialdemokratin att ta dessa frågor på större allvar. Eller som jag skrev i en artikel i Tvärdrag i höstas: ”Det är sällan de rika eller väletablerade som blir avlyssnade i länder där staten fasar för folkliga protester. Det är inte liberala krigshetsare som drabbas när Säpo utan bevis eller rättegång dömer människor till laglöshet eller utvisning. Det är inte Djursholms-adresserna som dominerar listorna över människor som USA pekar ut som terrorister. Inskränkningar i integriteten slår helt enkelt hårdast mot frihetsrörelser. Som Socialdemokratin.”

Demokrati och respekt, Kommentarer

En ursäkt är inte alltid en ursäkt

Lämna en kommentar

Rasmus Persson gick för långt på Kommunfullmäktiges sammanträde i november (för den som missat det kan man se klippet på YouTube, sök på Rasmus Persson). Han citerade bibeln, hötte med fingret mot Murad, underströk citatet ”skola straffas med döden” genom att lägga till ”hör där, Murad”. Kort sagt: han gick för långt.

Den debatten (som egentligen handlade om en fråga från vänsterpartiet om huruvida kommunen ska bry sig om vad som står i Frälsningsarméns riktlinjer – de är rätt konservativa…) innehöll många övertramp. Så många att den fick flera moderater att skämmas för hur deras kompisar från majoriteten uppförde sig. Och det ledde, lyckligtvis, till offentlig debatt: Dels gav Hans Boskär ord åt de känslor som många delade efter Rasmus Perssons utfall. Dels skrev vänsterpartiet till kommunfullmäktiges ordförande och vädjade om åtgärder för att få ordning (det är ju inte första gången som övertramp sker i Kommunfullmäktige, minns hur Staffan Werme gick till fysiskt angrepp mot Ylva Wessman (v)).

Den offentliga debatten ledde till att en av de som gick för långt i debatten, Lennart Bondeson (kd), bad om ursäkt och en annan kristdemokrat, Kommunfullmäktiges ordförande Lars O Molin (kd), har lovat att ta tag i frågan. Och igår kom ytterligare en ursäkt. Rasmus Persson skrev i NA att han ber om ursäkt för att han gick för långt i sin argumentation. Men resten av artikeln var inte riktigt någon ursäkt. Han började med att påstå att det ”kunde tolkas som att vänsterpartiet jämställde Frälsningsarmén med främlingsfientliga organisationer”. Det är inte sant. Murad Artin jämställde inte Frälsningsarmén med främlingsfientliga organisationer.

Sedan gav sig Rasmus på Hans Boskär. Han anklagade Boskär för att ”medvetet missförstå, bryta uttalanden ur sina sammanhang och baktala enskilda politiker” och kallade detta ”amerikanisering” av politiken. Jag tycker att hans anklagelse mot Boskär är fel i sak. Men det märkligaste är ändå oförmågan att se sin egen roll i det hela. Eller som bibeln säger: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” (Matt 7:3, Luk 6:41). När Rasmus Persson går för långt är det bra att han ber om ursäkt. Men det vore bättre om han lät bli att samtidigt försöka skylla ifrån sig på andra. Är det någon som ”medvetet missförstått” ”och baktalat enskilda politiker” i denna fråga så är det Rasmus Persson. Hans angrepp på Murad Artin från talarstolen var riktigt lågt. Hoppas att denna debatt leder till förändring även i hans uppträdande i talarstolen.

Demokrati och respekt, Yttrandefrihet

Ohelig allians som behövs

2 kommentarer

Att Timbro och Ordfront agerar tillsammans hör inte till vanligheterna. Nu förenar de sina krafter i den viktiga kampen mot kontrollsamhället. De skriver i Svenska Dagbladet: ”Med de samlade förslag som nu ligger på riksdagen bord öppnas dammluckorna på vid gavel. Vi ser allvarliga problem med det som sker, tillräckligt stora för att alla som värnar vår demokratiska tradition ska ställa sig upp och säga stopp.” Jag värnar vår demokratiska tradition och ställer mig härmed upp igen (tidigare inlägg i frågan här). Jag registrerade www.sossarmotstorebror.se för länge sedan. Kanske dags att aktivera den?

Demokrati och respekt, Kommentarer

Ingen begär att vi är perfekta

Lämna en kommentar

Egentligen borde ju ingen vara förvånad över att moderat efter moderat nu avslöjas som skattefuskare. Moderaterna har ju genom åren konsekvent ropat på hårdare tag i alla frågor utom typ skattebrott (nu finns det dock faktiskt moderater som vill skärpa straffen för skattebrott!). Men ändå. Att så många ledande moterater helt nonchalerar grundläggande principer om lag och rätt är faktiskt väl värt att granska, kanske särskilt som de ju påstods vara mer hederliga än andra politiker. Statsminister Reinfeldt fortsätter dock sin tidigare, inte så framgångsrika, strategi att ifrågasätta journalisternas rätt att granska (ni minns klassikern: ”Vem har sagt att hon är onykter? Har ni några bevis för det?” när han förnekade att storyn om Ulrika Schenström ens var sann.)

Till Expressens reporter Christofer Brask sa han så här häromdagen: ”Ska alla som någon gång varit i närheten av ett politiskt parti redogöra för allt i sina liv? Är det det som du ropar på nu? Var går gränsen? När ska alla journalister berätta om allt de gjort från det att de gick i gymnasieskolan?” Och visst har Reinfeldt en poäng i att vi aldrig bör kräva att alla vi som är politiker är perfekta, vi gör fel och har brister som alla andra. Politiker ska inte vara en särskild ”typ” av människor, vi ska ha politiker med olika bakgrunder (inte som i exempelvis Frankrike med andra ord).

Men, som Christofer Brask, skriver i sin artikel: ”Detta ropande, sa Reinfeldt, är ett hot mot demokratin. Det var klokt sagt. Möjligen med invändningen att journalister, till skillnad från politiker, inte stiftar lagarna. Det är inte heller journalister, utan moderata politiker, som vunnit ett val på en politik som går ut på att människor ska göra rätt för sig, man ska jobba och inte fuska utan som en god medborgare dra sitt strå till den stora samhällsstacken. En annan invändning är att den senaste veckans skandaler – Nicola Clase, makarna Cederskiöld – knappast härrör från åren innan de gav sig in i politiken.”

Men Reinfeldt lär inte läsa det. Han lär inte bry sig. Han sitter isolerad på sitt elfenbenstorn och ropar att han är utsatt för en konspiration. 2010 tvingas han komma ner och möta väljarna. Det blir nog inte lika roligt då. Hur var det nu med det ”mindre korrumperade ledarskapet”?

Demokrati och respekt

Bara förlorare när politiker hudflängs

Lämna en kommentar

Hade egentligen inte tänkt kommentera det faktum att kommunledningen sparkat en av sina egna politiker. Men hela saken fick idag en så obehaglig – och oväntad – utveckling att jag inte kan låta bli. Först handlade obehaget om att en ledande politiker kränkt kvinnor, och det var en bild som kommunledningen själva förstärkte i sitt pressmeddelande. Det som hänt är tragiskt: en kvinnlig politiker har (enligt uppgift) känt sig kränkt och en manlig politiker blir nu hudflängd offentligt. Av sina ”egna”.

Jag tycker att kommunledningen har skött det här dåligt. Antingen är skälet till att han får sparken hur han ”uppträtt mot kvinnor” (som Rasmus Persson säger till NA idag). I så fall borde väl de ledande politikerna pratat ordentligt med honom och förklarat att han borde lämna sitt uppdrag. Vilket hade skonat både honom och den kränkta kvinnan. Eller så är skälet att centerpartiet (och kommunledningen) misslyckats i sin bedömning av hans ledarförmåga, och då borde de inte blandat in frågan om uppträdandet mot kvinnor. När de nu gör både och – och dessutom så halvkvädet – skapar det bara en hemsk situation för både den manliga politikern och för den kvinnliga politiker som känt sig kränkt. Att kommunledningen inte pratat ordentligt med honom förstärker bara bilden av att de hanterat frågan dåligt.

Demokrati och respekt, Kommentarer

Bowling, anyone?

3 kommentarer

Var hos en samhällsvetarklass på Rudbecksskolan för att svara på frågor och berätta om hur det är att vara politiskt förtroendevald. Jag fick även denna gång många bra frågor och funderingar att ta med mig, och det var särskilt en idé jag inte kunde bli kvitt när jag cyklade tillbaka: borde inte Kommunfullmäktiges ledamöter umgås lite mer avspänt någon gång? Jag berättade att vi ju fikar tillsammans, men en kille föreslog att vi skulle gå ut och spela bowling. Så när blir den första bowlingkvällen?

Demokrati och respekt, Kommentarer

Bär rött på fredag – för att stödja Burmas frihetskamp

2 kommentarer

Självfallet anammar jag uppmaningen som nu sprids som en löpeld via bloggar och på facebook om att visa solidaritet med oppositionen i Burma genom att bära något rött på fredag.

Ta på något rött på fredag (en t-shirt, tröja, skjorta, blus, schal, slips eller mössa). Protestera mot våldet och förtrycket, ställ upp för dem som ha det svårt. Det sägs att Than Shwe, ledare för den militärjunta som styr Burma med järnhand är driven av en önskan att gå till historien som en mäktig buddhistisk kung. När militärdiktaturen börjat sätta hårt mot de människor som demonstrerat för de mänskliga rättigheterna kan det komma att bli mycket våldsamt.

Minst tre demonstranter har redan dödats under torsdagens protester i Burma. Fredspristagaren Aung San Suu Kyi har kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma sedan 80-talet. Hon har suttit i husarrest sedan 1990, då oppositionen vann valet i Burma. Låt inte våldet kan segra! Det är dags att viss solidaritet, även om den bara är symbolisk…så är den ett stöd!

BÄR RÖTT PÅ FREDAG! Som en enkel symbol för solidaritet med Burmas folk!