Kategoriarkiv: Äldrevård

Bättre mat och mer äldretid med modern teknik

Idag tillbringade jag hela dagen (7-16) på vårdboendet Sirishof (gick bredvid men ryckte in vid matning och disk med mera). Det var lärorikt, intressant och nyttigt – precis som det brukar vara när man ”kommer ut i verksamheten” (tack till Kommunal i Örebro kommun för att ni fixar bra verksamhetsbesök åt mig!). Och som vanligt är det inspirerande (tack till den personal och de äldre jag träffade idag – jag utelämnar namnen av skäl som nedan blir begripliga). Här är några hastiga punkter, ska nog återkomma med mer – när klockan är 23.30 kanske det är dags att avsluta dagen (från Sirishof cyklade jag i full fart för att hämta dottern på dagis och efter att ha påbörjat middagslagandet bar det tillbaka till Rådhuset för nämndgruppsmöte och några timmars jobb – åter hemma vid 22…):

  1. Vi måste satsa mer på maten i äldrevården. Kvaliteten på maten tror jag oftast är bra (även om det självklart finns undantag), men som i så många andra sammanhang handlar det också om detaljerna (som vi ofta glömmer bort): Snyggare dukar, blommor på bordet eller finare porslin kanske är rätt metod på något ställe. På ett annat borde man servera efterrätt varje dag (fast egentligen borde vi väl ha råd med det på alla ställen, här uppmärksammar SR Örebro detta). På ett tredje ställe kanske det viktigaste är att alla (även personalen) äter tillsammans och gör en händelse av lunch och middag. Tiden skulle exempelvis kunna räcka genom att diskningen av matkantiner och hanteringen av rester centraliserades (precis som matlagningen). Matlust skulle kunna uppmuntras genom ”bake-off-bröd” av den typ som gör att Pressbyrån alltid luktar som ett bageri…
  2. Det finns en enorm potential för teknikutveckling i vården. Inte för att ersätta mänsklig kontakt med maskiner utan tvärtom: modern teknik kan ge mer tid för aktiviteter, vård och omsorg om och med de äldre. På Sirishof verkar det till exempel behövas ett modernt larmsystem (som bara visar de larm som är intressanta för just den avdelning där displayen sitter), men utvecklingen borde gå vidare: går det att använda teknik för att äldre ska kunna sitta ute utan att besväras av getingar och sånt (nä, det är inte en glasvägg jag vill uppfinna…)? Borde inte någon producera någon slags ”tv-program” som faktiskt passar äldre, som stimulerar istället för att pacificera? Kan inte självgående dammsugare vara ett sätt att spara tid i samband med städning på exempelvis vårdboenden? Och så vidare (återkommer nog, jag fick fler idéer…).
  3. Arbetsuppgifterna måste spridas bättre över dagen. Jag vet att det är mest att göra på morgonen i nästan all äldrevård (det tar tid att väcka, tvätta och klä på människor som inte klarar att resa sig på egen hand) – men att det är fullt så stor skillnad mellan morgonhetsen och det mycket lugnare tempo som uppstår när lunchen är avklarad hade jag faktiskt inte insett förrän jag stod mitt i det. Och det där måste vi göra något åt: det är inte rimligt att personal (mot sin vilja) titt som tätt ska tvingas stressa upp pensionärerna för att hinna med morgonuppgifterna. Till viss del tror jag i och för sig att en utökad egenmakt på åtminstone en del ställen kan bidra till att göra morgonen lugnare genom att en hel del kanske hellre vill stiga upp tidigare, äta frukost i sängen eller stiga upp senare (det skulle jag vilja…), men det kommer inte att räcka. Mer måste till och det är nästan värt att fundera över om vi inte borde ha något särskilt stimulansbidrag till arbetslag i äldrevården som lyckas utveckla detta.
  4. Hur ska man hantera anhörigas önskemål? Anhöriga (eller närstående) är en enorm resurs, men anhörigas önskemål eller önsketänkande kan också skapa problem. Som när anhöriga vägrar lyssna på att deras mamma borde genomgå en demensutredning eftersom hennes beteende pekar i den riktningen.

(s) och (v) satsar på fler bostäder för äldre och varnar för besparingarna

(Pressmeddelande från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Örebro, 2008-01-14):
På torsdag fastställer Vård och omsorgsnämnderna i Örebro budgeten för 2009. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill satsa mer än majoriteten på trygga bostäder för äldre och varnar för att de planerade besparingarna kommer att gå ut över de äldre som bor kvar hemma och behöver vård och omsorg.

– Det behövs fler anpassade bostäder för äldre nu, därför avsätter Socialdemokraterna och Vänsterpartiet mer pengar än majoriteten för att fler äldre ska kunna få ett tryggt boende. Majoriteten pratar bara om att skapa fler vårdbostäder och om att införa ”trygghetsbostäder”, vi i oppositionen har i många år avsatt pengar till just det, säger Björn Sundin, talesperson (s) i äldrefrågor och andre vice ordförande i Vård och omsorgsnämnd Väster

– Vi är oroliga för att situationen i hemvården kommer att bli ännu värre under 2009. De besparingar som genomförs kommer att kännas både för de äldre och för personalen. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har gång efter gång varnat för att majoriteten överdriver de beräknade effektiviseringarna på grund av datoriserad tidsplanering. Vår oro delas av personalen och av facket, men majoriteten lyssnar inte, säger Gun Carlestam Lewin (v), andre vice ordförande i Vård och omsorgsnämnd Öster.

– Många örebroare, både äldre och deras närstående, oroas över att kommunen inte kan erbjuda tillräcklig vård och omsorg för de äldre som behöver. Ingen fråga kan vara viktigare att satsa på, men tyvärr händer det väldigt lite. Vi har föreslagit både trygghetsboenden och en tryggetsjour som både äldre och deras närstående ska kunna nå via telefon dygnet runt, säger Pell Uno Larsson, gruppledare (s) i Vård och omsorgsnämnd Öster.

I oppositionens alternativ-budget finns dessutom följande förslag:

  1. Behåll ”fixar-tjänsterna” och undersök om det går att utveckla dem. Genom att erbjuda dem till alla, även dem som inte har insatser, gratis eller till ett mycket lågt pris skulle de förhoppningsvis ha en förebyggande effekt så att framtida omsorgsbehov kan skjutas upp eller minska i omfattning.
  2. Äldrevård på de äldres eget språk – för personalens och för de äldres skull
  3. Satsa mer på forskning och utveckling inom äldrevården
  4. Utred stödet till äldres aktiviteter! Vad är viktigast: Ett aktivitetshus för äldre? En central träffpunkt? Fler lokala mötesplatser? Vilket stöd bör gå till lokalbidrag och verksamhetsstöd till seniorboenden, pensionärsföreningar och liknande?
  5. Utveckla korttidsvården så att den i högre grad arbetar rehabiliterande, exempelvis för äldre som lämnar USÖ
  6. Utred skapandet av en minnesmottagning (som förts fram av Alzheimerföreningen i Örebro län)
  7. Förstärk arbetet för en ren och välskött stad – det ökar tryggheten
  8. Utveckla anhörigstödet och erbjud mer öppen dagvårdsverksamhet

(Här finns hela vår alternativbudget. Här finns mer om den kommunövergripande alternativbudgeten.)

Är det Staffan Werme som bestämmer?

Frågan är faktiskt motiverad, trots att Staffan Werme (fp) är kommunstyrelsens ordförande i Sveriges sjunde största stad (Örebro). Jag ställde nämligen nyss en fråga till Staffan om yttrandefrihetsavtal med privata entreprenörer och det är uppenbart att han inte är överens med sina kommunalrådskollegor. Han är emot sådana avtal – Rasmus Persson (c) påstår att han är för. Antingen har Staffan Werme fått ge med sig i frågan (trots att han är KS-ordförande) eller så driver inte kommunledningen någon samlad politik – utan ser sig mest som fria debattörer utan ansvar. Jag fick inga svar på detta idag, Staffan Werme vägrade svara på frågan om kommunledningen svängt. Han ägnade sig mest åt att anklaga mig för att inte vilja följa lagen (webb-tv-sändning).

Bakgrunden till frågan är den här. Socialdemokraterna har drivit den här frågan länge (tillsammans med vänsterpartiet, läs mer här) men tidigare har den högerkoalition som styr Örebro varit helt avvisande. De röstade emot våra förslag förra våren och så sent som i december avvisade Staffan Werme hela idén om att skriva in sådant i avtal med Attendo. Så här sa han till NA i december (vilket han också upprepade idag): ”Ett sådant avtal blir bara ett kraftfullt slag i luften”, ”utifrån den anställdes perspektiv kan det till och med bli ett problem om vi påstår att vi garanterar saker som vi inte kan garantera”. Jag tycker att han hade fel då, men bara en dryg månad senare hade (tydligen) kommunledningen svängt.

30/1 2008 skickade nämligen kommunalrådskansliet ut ett pressmeddelande om att ”Anställda får utökad meddelarfrihet” där kommunalrådet Rasmus Persson (c) säger: ”Örebro kommun och Attendo Care AB har sedan frågan väcktes varit överens om vad avtalet ska innehålla. Tiden fram till nu har gått åt till att undersöka de juridiska förutsättningarna för att tillskapa detta avtal.” Han fortsätter: ”Jag är mycket nöjd med det avtal som har undertecknats i dag. Vi har gett de anställda meddelande- och yttrandefrihet, samtidigt som vi inte har stört avtalet som själva upphandlingen baserar sig på.” Med andra ord: Rasmus Perssons uttalande går på tvärs med det uttalande som Kommunstyrelsens ordförande gav till NA i december. Som av en händelse skickades detta ut samma dag som kommunledningen trodde att vi skulle diskutera frågan i Kommunfullmäktige… Men det var nog en slump.

Pressmeddelandet är intressant av (åtminstone) ytterligare ett skäl, förutom att kommunledningen svängt i frågan, det lyckas ju nämligen påstå två olika saker samtidigt:
att frågan om yttrandefrihetsklausuler i avtalet diskuterats sedan i juni (Socialdemokraterna och vänsterpartiet väckte frågan om att garantera öppenhet och insyn i det nya demensboendet redan i januari 2007 men Attendo kom inte in i bilden förrän avtalet tecknades i juni 2007), och dels
att frågan om yttrandefrihetsklausuler i avtalet diskuterats sedan i december

Tyvärr finns nog bara en slutsats man kan dra: Kommunledningen är egentligen inte intresserad av att garantera yttrandefrihet för personalen, men kände sig tvungen att göra något eftersom de fick stryk i frågan (det var inte bara s och v som drev på, även facket, media och andra jagade dem). Och kommunledningen tar fortfarande inte ansvar för sina beslut, de ser sig mest som enskilda debattörer. Och det är tråkigt för Örebro (Sveriges sjunde största stad).

Vården behöver en trygghetschock

Svenska Dagbladet skriver om en undersökning som visar att bara var tredje svarar ja på frågan ”Tror du att du kan få den vård du behöver av de skattefinansierade vårdgivarna när du går i pension?”. Självklart ska man ta alla sådana undersökningar med en nypa salt, men likväl finns anledning att vara orolig för vad den låga tilltron till vård (och äldrevård) innebär.

Just nu är jag orolig över att örebroare – i onödan – kommer att oroas av att antalet korttidsplatser minskas vid årsskiftet när det nya demensboendet öppnar. Nästan lika orolig är jag över att det faktiskt kommer att bli problem: att människor inte kommer att kunna få avlastning i vården av sina nära och kära. Och att det kommer att orsaka både lidande och kostnader på lång sikt.

Jag tror att vården – och särskilt äldrevården i Örebro – behöver en ”trygghetschock”. Vi har helt enkelt inte råd med att människor blir mer oroliga för att inte få rätt vård. Vi har en hel del att göra på det området, men för tillfället funderar jag mest på om det inte är så att vi borde behålla en av de korttidsavdelningar som ska läggas ner, och använda de platserna både för korttid och ”vanliga” särskilt boende.

När det gäller utvecklingen av vården – och av socialdemokraternas vårdpolitik – så skriver Ingela Nylund Watz och Dag Larsson (s-politiker i Stockholmslandstinget) kloka ord i DN idag. Viktigast av det de skriver: ”För det första: Stärk patientens rätt i vården. För många framstår sjukvården som en labyrint där det är långt i från lätt att finna sin väg till rätt behandling. ”

Att casha in de checkar man delar ut

Idag är det kommunfullmäktige-sammanträde. Återigen är det fantastiskt hur majoritetens företrädare gång på gång på gång lägger skulden för alla problem på socialdemokraterna. Vi påminner gång på gång om att kommunledningen faktiskt utgör majoritet och styr kommunen, eftersom de tycks ha glömt det. Mest pinsamt var nog när Staffan Werme försökte skylla på (s) när vi frågade varför de inte gjort allvar av pratet om att ”rädda Sofiagårdens matsal”. Han påstod att det hela var jättesvårt och att det var på grund av socialdemokratins tidigare styre som den nuvarande majoriteten inte kunde leverera vad man lovat.

Det är nog i stort sett bara Kent Persson (m) och Behcet Barsom (kd) som låtit bli att skylla ifrån sig – de har faktiskt talat om vad de vill och vad de gör. Och återigen ställer man sig frågan: hur länge ska de vara ”nya på jobbet”, hur lång kan en prao-period vara? Och dessutom: finns det några problem i samhället som den nuvarande ledningen tar ansvar för att lösa?

En prioriterad arbetsuppgift på Kommunalrådskansliet

I förra veckan skickades ett av de märkligaste pressmeddelandena jag någonsin sett ut från Kommunalrådskansliet i Örebro. Det påstod att jag är en lögnare. Men innan jag går vidare och berättar om det bör jag kanske kort berätta vad ett pressmeddelande är: ett pressmeddelande är ett försök att med en kort och klatchig text intressera media för en nyhet som man vill presentera. Inom politiken är det i och för sig inte ovanligt att det snarare handlar om uttalanden och ställningstaganden som man hoppas att media ska återge… Med andra ord: när ett pressmeddelande skickas ut från dem som styr Örebro kommun väntar man sig således 1/ en nyhet eller 2/ ett ställningstagande av vikt. Det leder oss till tisdagens pressmeddelande. Nej förresten, först måste jag påminna om att pressmeddelandet kom från de allra högst politiskt ansvariga i Sveriges sjunde största kommun.

Rubriken var: ”Felaktiga uppgifter av (s) talesman i äldrefrågor skapar oro!” (jodå, utropstecknet var med) och i texten konstaterades vidare: ”Under förra kommunfullmäktige fördes det från socialdemokraternas talesman i äldrefrågor Björn Sundin fram grovt felaktiga uppgifter angående den av koalitionen Örebro införda Nollivisionen. Björn Sundin hävdade bland annat att det har inkommit hundratals klagomål angående Nollvisionen till länsstyrelsen i Örebro.” (jag har inte hävdat detta, men mer om det lägre fram).

Sedan berättar pressmeddelandet i korthet följande:

  1. Det (påhittade) påståendet hade kontrollerats och stämde inte. Alltså konstaterade moderaten Lars Elamson: ”Man kan alltså med fog säga att Sundin valde att ljuga för att vinna billiga politiska poänger.” Han går vidare med att påpeka att ”uppenbart felaktiga uppgifter” skadar min trovärdighet.
  2. ”Nollvisionen” är en succé (visserligen ett omdiskuterat påstående, bland annat håller vare sig SKTF eller Länsstyrelsen med – men pressmeddelanden är inte platsen för ifrågasättanden av sina egna budskap). Detta gör att ”en del socialdemokrater” blir frustrerade. Det är därför jag ”försöker misskreditera Nollvisionen genom uppenbara lögner”, säger centerpartisten Rasmus Persson.
  3. Rasmus Persson hoppas att ”det beteende som Björn Sundin har visat under våren genom att sprida direkta felaktigheter inte skall bli kännetecknande för oppositionen under mandatperioden”

Jag vet inte hur det är med er, men jag är inte jätteförvånad över att det där pressmeddelandet inte hittade vägen in i något enda media (i ärlighetens namn ska sägas att många pressmeddelanden inte överlever den tuffa nyhetsgranskning som görs på redaktionerna, men i allmänhet brukar de åtminstone innehålla något slags ställningstagande som är intressant för arkivet och framtiden). För den som inte litar på att jag återger pressmeddelandet i all sin detaljrikedom kan ni läsa hela texten på centerns lokala hemsida (där det – intressant nog – ligger publicerat i katalogen ”debatt”).

Nåväl. Hur var det då med sakfrågan. Har jag ljugit i Kommunfullmäktiges talarstol? Jag anser självklart inte det och för säkerhets skull tog jag mig friheten att skriva ner exakt vad jag sa i det som – gissar jag – är upphovet till deras pressmeddelande. Så här sa jag i interpellationsdebatten om nollvisionen (läs mer här och här): ”Det gick inte många dagar förrän den här kritiken kom. Både från personal, från anhöriga, närstående, och sen också från Länsstyrelsen, som då inte bara bygger på vad de har läst i tidningarna, utan som framförallt bygger på hundratals – ja, jag vet inte exakt eftersom det där inte är en offentlig handling. Men massor av synpunkter från närstående och brukare i Örebro som är jätteoroliga. Och jag tycker faktiskt att … den sittande majoriteten bör ta ansvar för det och ta den oron på allvar.”

Jag kastade alltså ur mig ”hundratals” bara för att omedelbart rätta mig själv och säga att jag faktiskt inte visste. Däremot visste jag – och vet – att Länsstyrelsen fått mycket synpunkter och frågor. Senare i debatten ironiserade jag om anklagelsen om att det var jag som ”skapat” kritiken mot ”nollvisionen” (jag vet ju att exempelvis SKTF är otroligt kritiska och att personal berättar att många anhöriga är oroliga). Då sa jag: ”Sedan när det gäller att spela på äldres rädsla. Jag vet ju att det inte är jag som ligger bakom alla de anmälningar som Länsstyrelsen har fått om det här. Det vet jag. Men jag kan inte förstå, det är en otrolig tilltro till min förmåga om jag skulle lyckas uppvigla hundratals äldre och närstående till att anmäla till Länsstyrelsen brister i vården. Jag vet inte om jag ska tacka för den tilltron, men det är närmast bisarrt att jag skulle lyckas med det.” Det är möjligen så att de anser att detta hypotetiska resonemang (för nej, jag har inte uppviglat någon) är att påstå att Länsstyrelsen fått hundratals anmälningar, men i så fall beror det mest på deras livliga fantasi.

Men om det är detta uttalande som gjorde att de la ner timmar av undersökningstid på att kontrollera antalet anmälningar ber jag verkligen om ursäkt. Dels till Kommunalrådskansliet, men framförallt till skattebetalarna. Det var inte meningen att skattepengar skulle gå till att kontrollera ett så uppenbart ironiskt citat (hade de frågat mig hade vi alla sparat många kronor).

En kvarstående fråga dröjer sig alltså kvar. Om de har tid att sitta och klura ut den här typen av briljanta pressmeddelanden på Kommunalrådskansliet är det faktiskt inte undra på att de inte får så mycket annat gjort. Så nästa gång de har någon timme över som de inte vet vad de ska göra med dristar jag mig att lämna några förslag på alternativa sysselsättningar (om inte annat för att jag gissar att media tycker att det blir tjatigt med fler pressmeddelanden i den där stilen). Här är fem förslag på vad kommunalråden med ansvar för Social välfärd skulle kunna göra:

  1. läsa på i Socialtjänstlagen om den enskildes rättigheter (extra hårt pluggande på paragraf 4.1 som lyder: ”1 § Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv.”)
  2. besöka ett möte med någon pensionärsorganisation och förklara varför det inte är något problem att sjuka äldre flyttas någon gång extra
  3. besöka någon av dem som hört av sig och varit oroliga och förklarat för dem varför deras oro är obefogad
  4. besöka ett möte med SKTFs medlemmar som jobbar som biståndsbedömare och är oroliga för vad nollvisionen har inneburit
  5. ställa sig på Stortorget och fråga de förbipasserande om de tycker att det är rätt att sjuka äldre skickas hem för att ligga ensamma

Ja, eller så skickar de ut ett till skojigt pressmeddelande. Någon roar det ju alltid.

När ska media börja granska kommunledningen?

Det är en lång praoperiod den nya kommunledningen tillåts ha. Snart har det gått ett halvår (längre om man räknar tiden sedan det blev klart att högern tog över) och fortfarande låter media bli att granska, ställa tuffa frågor och följa upp allt de lovar.

Idag var det ännu ett exempel, denna gång i NA. Under rubriken ”Sofiagårdens matsal kan räddas” berättar de att Staffan Werme lovar att ”undersöka” om det finns aktörer som är villiga att ta över matsalen. Att han inte tagit kontakt med någon entreprenör och att löftet förmodligen mest är ett sätt att ta sig ur en jobbig situation när man ställs till svars för en illa omtyckt nedläggning är ingenting NA pressar ytterligare om.

I artikeln nämns inte vilka partier som vill lägga ner matsalen (m, fp, c, kd, mp) eller vilka som vill rädda den (s, v). Inte heller tillfrågas Kommunstyrelsens ordförande om varför matsalen läggs ner. Däremot får Staffan Werme chansen att presentera sina åsikter om sin egen påhittade version av ”socialdemokratisk politik”: ”Allting måste inte finnas som en kommunal verksamhet. Det är ett gammalt tänkande bland framför allt socialdemokrater, men här måste det till ett systemskifte som innebär ett tänkande i andra banor. Måste det vara så att det alltid är kommunen som står för servicen till invånarna?” Så får Werme säga i artikeln.

Självklart skulle de boende på Sofiagården inte ha något emot om Sodexho eller någon annan driver matsalen (fast de tillfrågades inte av NA). Självklart har inte någon hävdat att en matsal måste bedrivas i kommunal regi (fast det påpekandet görs varken av reportern eller av mig – för jag fick aldrig chansen att kommentera det). Och självklart vore det bra om någon ville driva matsalen vidare (men den är ju inte lönsam – vilket ju är skälet till att den läggs ner, så vilken privat aktör är intresserad? Fast inte heller det påpekas i artikeln.) För övrigt är det ingen ny tanke att äldre i närområdet skulle kunna gå till Sofiagårdens matsal och äta. Det är så det är idag (även om Staffan Werme inte tagit reda på det), men när matsalen stänger får de äta på den närbelägna pizzerian…
I min interpellation frågade jag Staffan Werme: ”Varför har du inte reagerat och agerat tidigare när frågan om Sofiagårdens matsal uppmärksammats i exempelvis media?”. Inte heller denna fråga besvaras i dagens artikel, mer än indirekt: sanningen är förmodligen att Werme aldrig haft för avsikt att rädda Sofiagårdens matsal, att han blev pressad när han besökte Sofiagården och slängde ur sig en ”räddningsplanka”, väl medveten om att media inte skulle vare sig granska substansen i denna eller gå vidare och pressa honom i frågan. Och tänk så rätt han fick.

När rivs beslutet om Sofiagården upp?

Häromdagen berättade jag att kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (fp) varit på Sofiagården och där lovat att ”fixa” frågan om matsalen, som ju högerkoalitionen bestämt ska läggas ner. Igår lämnade jag därför in en interpellation om Sofiagården (=skriftllig fråga) som förhoppningsvis kommer upp på nästa sammanträde med Kommunfullmäktige. Jag ställer två frågor:

  1. Kommer kommunstyrelsen att ta upp frågan om Sofiagårdens matsal eller på vilket sätt kommer beslutet att ändras?
  2. Varför har du inte reagerat och agerat tidigare när frågan om Sofiagårdens matsal uppmärksammats i exempelvis media?

Det ska bli intressant att höra vad Staffan Werme svarar. Förhoppningsvis berättar han i Kommunfullmäktige hur beslutet mer formellt ska ändras så att matsalen blir kvar.

Men mina frågor om hur beslutsfattande i kommunen går till kvarstår dock i alla fall. För det det kan väl inte vara så att beslut ändras först när det blir jobbigt och man tvingas möta dem som besparingarna går ut över? Visst finns det väl någon tanke med majoritetens sätt att sköta kommunen?

Vem bestämmer egentligen?

Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme var på Sofiagården i veckan. Sofiagården är det seniorboende som den nya kommunledningen bestämt ska bli utan matsal (och kanske också utan värdinnor – det är inte slutligt bestämt än). Den frågan har varit rätt uppmärksammad under våren och många har protesterat (400 namnunderskrifter på en vecka…). Högerkoalitionen har dock stått på sig: dessa förebyggande insatser ska upphöra. Tills Staffan Werme tvingas stå till svars. För enligt uppgift har han i veckan lovat att ”fixa” problemet. Ska bli intressant att se när ärendet kommer upp på nytt: kommer Kommunstyrelsen att anslå mer pengar till Vård och omsorgsnämnd öster? Finns det fler besparingsbeslut som kommer att ändras? Det vore i så fall bra, men det är lite förvånande eftersom jag tidigare trott att beslut i kommunen fattas i demokratiska församlingar. Jag hoppas verkligen att Sofiagårdens matsal räddas, men en hel del nya frågor har väckts om hur kommunen styrs och om vem som bestämmer.

Varför tar majoriteten inte kritiken på allvar?

Den högerkoalition som nu styr Örebro säger sig vilja vara öppen och lyssnande. Fast de lyssnar mest på varandra, det är öppet klimat mellan de fem partierna. Sägs det. Men det är inte lika öppet för kritik ”utifrån”. Exempelvis lyssnar man inte så mycket på de 400 personer som skrivit på en namninsamling för att riva upp beslutet om att lägga ner Sofiagårdens matsal. Och inte lyssnar man på oroliga äldre eller deras närstående. Och inte lyssnar man när ledamöter i kommunfullmäktige vill diskutera viktiga frågor.

Idag debatterade vi i Kommunfullmäktige en annan fråga som rör många äldre (och deras närstående): effekterna av att äldre ”skickas runt” i onödan på grund av politiska beslut (den så kallade ”nollvisionen”). Debatten bjöd på några riktiga bottennapp (t ex Peter Sjerling som raljerade om mig som person och lyckades undvika såväl orden ”vård”, ”omsorg”, ”äldre”, ”närstående”, ”oro”, ”kvalitet” i en debatt som handlade om vård och omsorg för äldre…). Och de inlägg som handlade om sakfrågan (=de flesta) visade några saker tydligt:

  1. Högern väljer att hellre avfärda och raljera än att ta till sig kritik och åtgärda de problem som pekas ut.
  2. Kommunledningen hör inte längre någon oro för besluten. (Men det måste rimligen bero på att de inte lyssnar så mycket – för det finns massor av oro. Varför hör inte majoriteten oron från personal, äldre eller närstående?)
  3. Kommunledningen följer inte på någon punkt de etiska principer för prioriteringar inom vård och omsorg för äldre som riksdagen slagit fast (allas rätt till lika behandling åsidosätts, att störst behov ska gå först åsidosätts, relationen mellan effektivitet och kostnader har försvunnit).
  4. Högerkoalitionen är mer intresserad av att fatta politiska beslut om beslutsvägar i vård och omsorg än att åtgärda de faktiska problem som många örebroare upplever.

Och för att bespara Peter Sjerling och andra från besväret att argumentera i frågor som vi i grunden är överens om slår jag för säkerhets skull (än en gång) fast: Ingen ska ligga kvar i onödan på USÖ, det bästa är om äldre klarar att återvända hem (med rätt stöd). Men: Vi vill inte att äldre ska flytta runt i onödan. Vi tycker inte att det är bättre att svårt sjuka äldre ligger ensamma hemma. Vi tycker inte att problemen försvinner när sjuka äldre lämnar USÖ – för att klara hemvården krävs resurser. Men majoriteten sparar på hemvården…