’Konsultträsket’ kanske kan bidra till att lyfta våra parker?

Nästan varje dag på väg från jobbet cyklar jag förbi en ganska tråkig och till stora delar oanvänd gräsmatta. Den rätt stora gräsmattan mittemot Eklundaskolan, i hörnet mellan Eklundavägen och Hagmarksgatan, används en del för fotbollsspel på vår och sommar men skulle egentligen kunna vara ett rent paradis för alla som bor i Sörby. På samma sätt är det med rätt många grönytor i Örebro (och i andra städer). Med inte alltför mycket investeringar i exempelvis träd, bänkar, några fotbollsmål eller liknande skulle många av dessa grönytor användas mycket mer.

Och det vore en viktig förbättring för staden: grönytor bidrar (när de fungerar bra) till friskare människor (t ex rör vi oss mer när vi är ute och frisk luft är nyttigt…), de är viktiga samlingsplatser där vi möter andra människor för att spela brännboll, ha picknick eller bara sitta och njuta av solen. De gröna ytorna gör dessutom att vi håller kontakten med ”naturen”, så att vi har större förståelse för kretslopp, miljöansvar och liknande. Och ovanpå allt annat: grönytor gör staden mer attraktiv, höjer värdet på fastigheter och gör oss mer stolta över vår stad.

Vi är duktiga på det där i Örebro, så duktiga att vi två år i rad blivit utsedda till Årets friluftskommun, till stor del beroende på vårt systematiska arbete med att göra grönytor tillgängliga. 9 av 10 örebroare i tätorten har ett grönområde inom 300 meter, och samtliga i tätorten har ett naturreservat eller ett större grönområde inom 3 kilometer. Men i takt med att Örebro växer genom att vi förtätar staden och bygger bostäder och arbetsplatser i tätorten blir också grönytorna än viktigare.

Det pratade Mattias Gustavsson från Urbio (här deras intressanta blogg om hållbara städer) om på konferensen ”Förtätning av staden” som jag ägnade onsdag och torsdag åt. Han strukturerade skälen för grönytor i tre punkter: 1/ sociala funktioner, 2/ naturpedagogik, 3/ klimatanpassning. Utifrån detta argumenterade han för ”värdeskapande landskapsarkitektur för en hållbar stad och multifunktionella lösningar där människan är utgångspunkt”. Hans presentation var lika proffsig som inspirerande och ett viktigt skäl var hans bilder. Här är ett exempel på hur han menade att stadsodling, där man upplåter till exempel parkmark för odling skulle kunna bidra till alla de tre punkterna ovan:

Vi har en plan (och arbetar steg för steg) med att skapa fler odlingslotter och koloniträdgårdar i Örebro, bland annat står det inskrivet i vår Översiktsplan att vi ska öka antalet odlingslotter och koloniträdgårdar. Men vi gör det huvudsakligen i stadsdelarna, inte i stadskärnan.

Och problemet är att vi aldrig, och jag menar aldrig, kommer att ha möjlighet att avsätta tillräckligt mycket pengar för att lyfta alla dessa grönytor tillräckligt mycket. Vi ska, steg för steg, investera i att höja värdet på denna typ av grönytor (och andra rekreationsytor), men det kommer ändå aldrig att vara tillräckligt. Vi har 79 kvadratmeter parkmark till varje örebroare och det är en mycket bra siffra som vi ska vara stolta över. Men det innebär också att vi alltid kommer att ha massor av parkmark, grönytor och liknande som vi skulle vilja göra något bättre av.

Så när jag passerat grönytan vid Eklundsaskolan några kvällar har jag börjat fundera på om det finns en alternativ väg. När jag har tänkt på den har jag kallat funderingen för ”nyttjandeinvestering”. Och när jag på väg till konferenslokalen passerade reklambyrån Lowe Brindfors påkostade och nästintill överdådigt påkostade kontor i de gamla Spårvagnshallarna på Birger Jarlsgatan i Stockholm föll bitarna på plats.

Lowe Brindfors har tydligen ansett sig ha råd/nytta av att bygga en fritidsgård för vuxna i reklambranschen i sina lokaler: där finns ett DJ-bås inrymt i en hip mini-bil, gigantisk caféavdelning med fullskalig espressomaskin à la hippt kafé och allt annat som coola reklamare i Stockholm kan tänkas gilla. Den typen av anläggningar är inte aktuella på särskilt många Örebro-företag. Men vad Lowe Brindfors hoppas uppnå med sin vuxen-fritidsgård är sannolikt två saker: dels att visa sina kunder att de är extremt hippa och framgångsrika, dels att det är väldigt eftersträvansvärt att jobba på denna reklambyrå (eftersom många av de anställda sliter rätt hårt så är det ett sätt att visa ett annat mervärde med att vara anställd på byrån).

Och då tänkte jag: den typen av ”representations-rum” skulle lika gärna kunna finnas i ett parkområde (fast det är mindre attraktivt under oktober till mars…).

Och då kanske företag eller organisationer skulle vara intresserade av att investera i vissa grönytor i Örebro så att de blir trevligare, mer använda och tillför ett större värde till alla oss örebroare. Det räddar visserligen inte grönområdet vid Eklundaskolan, men kan göra att vi kan flytta investeringar från andra parkområden till denna bortglömda yta.

Det handlar inte om sponsring eller reklam – grönytor ska inte ha vare sig reklambudskap eller liknande – utan om att lyfta dessa ytor som grönytor. På ett ställe kanske det handlar om ett företag som planterar några fler träd och ställer ut parkmöbler för att deras anställda ska kunna sitta i den närliggande parken och fika. På ett annat ställe om fotbollsklubben som bekostar fotbollsmålen på en gräsyta för att de ska få en extra plan att bjuda in barnen i närliggande område till fotbollslek. På ett tredje ställe om grannarna i kvarteret som vill gå ihop för att då och då kunna ha en enklare kvartersgrillning i det gemensamma hörnet som idag mest är en tom gräsmatta.

Anledningen till att jag kallar det ”nyttjandeinvestering” är att det enkla avtalet skulle kunna handla om att kommunen och ”någon intressent” delar på antingen investeringen eller den dagliga skötseln (om man utgår från Urbio-illustrationen ovan är det pensionärer i området som sköter området och då sparar kommunen in de pengarna).

Jag vet inte hur stort intresset är, och säkerligen finns ett antal fallgropar. Men samtidigt måste vi hitta sätt att lyfta grönytorna mer, samtidigt som vi bör behålla så många grönytor som möjligt, utspridda i staden. Och samtidigt som väldigt lite talar för att vi framöver kommer att satsa mer på gator, torg, parker och liknande; vi lär även framöver vilja prioritera vården, skolan och omsorgen.

Lyssna på barn och unga – och ta förslagen på allvar

Ikväll snackade vi stad på Slottet. Tredje gången ”Snacka stad” ordnades var temat ”lyssna på barn och unga” och rikssalen var full. Det var förmodligen första gången på ett liknande arrangemang i Örebro som så stor del av tiden faktiskt ägnades åt att lyssna på de barn och unga som bjudits in för att berätta om sin syn på staden. Fredrik Welander skriver utförligt om kvällen här!

Där var förskolan som konsekvent jobbar med att upptäcka och diskutera staden, det var killarna som byggt en sin stad i Minecraft, eleverna på Risbergska som intervjuat andra unga om vad som är bra och mindre bra med Örebro, och klasssen på Karro som omgestaltat Olaigatan. Det var många tankeväckande iakttagelser (barn tenderar ju att se annat än vi vuxna…), många kloka synpunkter och flera imponerande konkreta förslag. Jag gick därifrån inspirerad och uppmuntrad, men också lite otålig. Otålig för att så mycket återstår att göra, men också för att så mycket av det vi redan gör borde ha nämnts så att vi kan ta steg vidare. För vi gör faktiskt mycket i Örebro för att få med fler barn och unga i stadsplanering och andra samhällsfrågor:

  • Vi har prövat medborgarbudget, ungdomsfullmäktige och liknande.
  • Trafikverket lyfter fram vårt arbete med bland annat järnvägsområdet som en förebild.
  • Vi har hittat metoder för att få in många barn och unga i arbetet med den fördjupade översiktsplanen för Vintrosa-Lanna-området och har gått vidare i arbetet ett liknande arbete i Vivalla.

Men självklart återstår väldigt mycket. Men det jag framförallt tror vi måste bli bättre på är att koppla ihop de olika processerna och låta barn/unga möta vuxna (inte bara tala till dem när de lyssnar) och att gå vidare från de kreativa idéerna till verkligt genomförande. Karro-elevernas projekt om hur Olaigatan kan bli mer levande och mindre trafikled är ett bra exempel.

Deras idéer är spännande och många av deras konkreta skisser borde kunna bli verklighet (där eller någon annanstans). Under hösten fattade Programnämnd Samhällsbyggnad beslut om ett ”Planeringsunderlag för Norrcitys utveckling” och självklart hade det varit spännande om elevernas arbete kunnat vara med i samrådet kring det programmet. Att det inte blir så är inte så konstigt: vi kände inte till att de jobbade med sitt projekt, och de kände inte till att vårt arbete pågick (dessutom är det självklart så att alla planeringsprocesser inte kan hållas öppna hur länge som helst: då och då måste vi ju också gå till beslut…). Hade vi lyckats koppla ihop de där processerna hade vi fått chansen att pröva en del av de följdfrågor som väcktes hos mig när jag såg deras förslag: Vart tar bilar och bussar vägen om Olaigatan stängs av? Blir gatan verkligen tryggare av att man tar bort biltrafiken (det tror inte jag)? Vad händer med handel och liknande om det blir svårare att ta sig till Norrcity med bil och buss? Frågorna förtar inte de idéer som eleverna presenterade, men för att den typen av projekt på riktigt ska påverka utvecklingen i Örebro krävs att man tar ett steg till efter den konstruktiva fasen: att man prövar de avskilda delarna mot helheten.

Alla kan inte göra allting, så självklart finns ett stort värde med att barn och unga (och vuxna) ägnar sig helhjärtat åt det projekt de brinner för – utan att för den skulle behöva vara ansvariga för helheten eller konsekvenser på trafikflöden, handel och annat… Men för att stadsplaneringen ska bli riktigt bra behöver vi koppla ihop delarna med helheten, och det ansvaret måste givetvis i huvudsak ligga på kommunen och på oss politiker.

Jag gav eleverna från Karro mina kontaktuppgifter med uppmaningen att höra av sig så vi kan sätta oss och gå vidare från deras spännande idéer för Olaigatan.