”Gamla Moderaterna” samarbetade i alla fall i tillväxtfrågor

Idag har Kommunfullmäktige diskuterat förslagen till budget för Örebro kommun 2014. Mot budgetförslaget från Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet står ett antal spretiga och mer eller mindre omöjliga budgetförslag. Dessvärre är Moderaternas budgetförslag ett av de minst seriösa, vilket är allvarligt eftersom det i många frågor krävs samsyn mellan Örebros största partier för att garantera långsiktighet. Sådan samsyn känns avlägsen idag, vilket fick mig att i Kommunfullmäktiges talarstol efterlysa lite mer av de ”gamla moderaterna”; de där som brydde sig om tillväxt och breda lösningar som värnade företagens långsiktiga investeringar. Ungefär så här sa jag:

Det går verkligen sjukt bra för Örebro. Befolkningsökningen är högre än i de flesta jämförbara kommuner, Örebros företag står starkare än företag i jämförbara kommuner och på område efter område visar Örebro kommuns verksamhet bättre och bättre resultat.

När Örebro växer får välfärden bättre förutsättningar. Varje ny skattebetalare innebär nya pengar till skolan, till omsorgen och till fritid och kultur.

Därför har det varit så bra att vi genom åren i många frågor haft en bred politisk samsyn i viktiga och långsiktiga tillväxt- och utvecklingsfrågor.

2012 omsatte besöksnäringen 2,5 miljarder i Örebro 2012, en rejäl ökning från den redan höga summan på 2 miljarder år 2011, så vet vi att det beror på ett antal faktorer.

Byggena av Conventum kongress och Conventum Arena är några av dessa viktiga faktorer, där många partier ställde sig bakom satsningen – Moderaternas och Socialdemokraternas ledande företrädare tog till och med spadtaget tillsammans. Att Moderaterna stod bakom denna viktiga investering var viktigt: långsiktiga satsningar måste hålla över flera mandatperioder.

Processen med att skapa förutsättningar för ett större och modernare IKEA-varuhus har hållit på i många år. I varje steg i denna process har en bred majoritet ställt sig bakom besluten. När Kommunfullmäktige för cirka ett år sedan beslutade sälja mark till IKEA för att de ska kunna växa i Örebro var det bra för Örebros framtida tillväxt som handelsstad. Det var också viktigt att Socialdemokraterna och Moderaterna, tillsammans med de flesta andra partier i Kommunfullmäktige, stod enade bakom beslutet.

Det där är två exempel på när det går bra: när vi hittar breda lösningar och överenskommelser i viktiga och långsiktiga utvecklingsfrågor.

För det är ju så att Örebro har minst tre ambitiösa välfärdspartier; de tre partierna i kommunledningen. Vad Örebro behöver är inte Moderater som låtsas vara ett nytt välfärdsparti. Vad Örebro behöver är Moderater som fortsätter stå upp för tillväxt, utveckling och nya jobb. Precis som Moderaterna i Örebro gjorde tidigare.

För när det handlar om stora etableringar krävs snabbhet men också långsiktiga och klara besked.

När XXL för nu inviger sitt nya – gigantiska – nordiska centrallager i Örebro så är det resultatet av att Örebro kommun deltar på mässor och knyter kontakter, att Örebro kommun strävar efter att vara ett bra logistikläge och att vi skapar snabba beslutsprocesser.

Med nuvarande kommunledning satsar vi på allt detta. Hade oppositionen fått styra hade vi inte klarat denna typ av stora etableringar. Och jag är verkligt orolig för att Moderaterna i sin iver att vara ”nya” glömmer bort det som bygger – och byggt – Örebros välstånd och tillväxt: förmågan att skapa breda överenskommelser i viktiga utvecklingsfrågor.

Om politiker, pensioner, omställning och yrkesval

En del tycker att man inte ska säga saker som uppfattas som kritik mot andra socialdemokrater. Jag tycker att det är en poäng att vara konsekvent, alltså säger jag vad jag tycker om någon frågar. Jag försöker dock hålla mig till sakfrågor. Och när det gäller politiker, pensioner och liknande så har jag, och har alltid haft, mycket tydliga åsikter. Och det är för att jag ser allt detta som en helhet jag reagerar:

  1. Som ledande politiker förväntas man alltid vara beredd att ta ansvar och man får finna sig i att bli kritiserad och ifrågasatt så länge det sker på en saklig och anständig nivå. Att vara till exempel kommunalråd är tufft (jag har aldrig haft ett så tufft ”jobb” som jag har nu), men samtidigt är det självklart också en förmån: man får påverka samhällsutvecklingen och man får ägna sig åt intressanta frågor.
  2. Politikers villkor ska vara tillräckligt bra för att inte avskräcka människor från att ta på sig ledande uppdrag, men inte så bra villkor att löner och annat försvårar återgång till ”vanliga jobb” eller så att det sticker för mycket i ögonen på de väljare som man är satt att representera. Detta är en svår balansgång eftersom olika människor faktiskt tjänar olika mycket i ”det civila”: det som är mycket för en person är en lönesänkning för en annan.
  3. Eftersom jag inte vill ha politiker som sitter på sina uppdrag för länge så är det rimligt med någon slags omställningsförsäkring den dagen uppdraget inte finns kvar. Som politiker ska du våga fatta beslut och inte oroa dig för hur det påverkar nästa månadslön, samtidigt som man aldrig får uppfatta sitt uppdrag som evigt. Som till exempel kommunalråd kan jag i princip få lämna mitt uppdrag imorgon, någon uppsägningstid existerar inte, inte heller någon anställningstrygghet. Så måste det vara; men samtidigt innebär det att det måste finnas någon typ av omställningsförsäkring som gör att man får chansen att början om efter ett antal år som kommunalråd, då ju ens ordinarie yrke kan ha förändrats så mycket att man inte längre kan konkurrera om jobben i sin tidigare bransch.
  4. En omställningsförsäkring för politiker bör gälla i något eller några år (inte mer än 3 år, tycker jag) – men inte resten av tiden fram till man går i pension. Det är rimligt att kräva att politiker, efter att de haft chansen att ”starta om”, ska ge sig ut i yrkeslivet igen. Det mår både arbetslivet, politiken och individerna bra av.
  5. Det är bra att politiker är olika: att olika åldrar, erfarenheter och intressen finns representerade bland dem med ledande uppdrag. Det måste vara möjligt att leva ett (nästan) normalt liv samtidigt som man till exempel är kommunstyrelsens ordförande. Men jag vet att Örebros kommunstyrelseordförande (Lena Baastad) är väl medveten om att det krävs otroligt stora uppoffringar för att klara uppdraget; man rår inte över sin tid, man har egentligen ingen verklig fritid och det finns alltid ett beslut som väntar på att bli fattat eller en fråga som väntar på att bli besvarad. Likartat, fast i mindre omfattning, är det för oss andra kommunalråd. Om man tror att till exempel ett kommunalrådsjobb är ett ”jobb som andra” där man på egen hand bestämmer vad man ska göra på sin fritid eller vad man ska ägna kvällar och helger åt så har man antingen inte tillräcklig insikt i hur det är, eller så lurar man sig själv.

När det gäller diskussionen om att Marie-Louise Forsberg Franssons bedriver studier på halvfart samtidigt som hon är landstingsråd och ordförande i Landstingsstyrelsen har jag sagt följande: jag är förvånad över att hon kombinerar ett så tungt uppdrag med så omfattande studier. Jag vet att det inte är möjligt att göra den kombinationen om man är kommunalråd i Örebro med ansvar för att leda verksamheten, men jag vet inte tillräckligt om hur landstinget fungerar för att uttala mig om vad det där innebär för uppdraget som landstingsråd. Jag är dessutom rätt säker på att om detta gällt ett kommunalråd i Örebro hade kritiken varit hårdare och rubrikerna större.

Det vore kanske bra om jag var utbildad arkitekt, samhällsplanerare, trafikingenjör, bibliotekarie, fritidsledare, lantmätare och miljöinspektör samtidigt som jag var kommunalråd, men det är ju å andra sidan inte möjligt. Att jag skulle kunna läsa in en eller flera av dessa utbildningar medan jag har uppdraget som kommunalråd tycker jag inte heller vore rimligt: skattebetalarna avlönar mig för att fatta beslut och leda verksamheten, inte för att vara expert på alla områden. Vill jag utbilda mig till exempelvis trafikingenjör så får jag börja den utbildningen efter tiden som kommunalråd. Så tycker jag; andra får värdera om det är rätt eller om jag gör fel bedömning.

Om drygt ett år går mitt mandat ut och om jag inte får nytt förtroende av socialdemokraternas medlemmar och av väljarna så får jag, precis som alla andra, se mig om efter ett nytt jobb. I det läget är jag glad över att jag har någon slags omställningsförsäkring (jag vet dock inte vilka villkor som gäller, jag får ta reda på det när den dagen kommer) så att jag kan utbilda mig eller ge mig ut och leta efter jobb där jag kan göra nytta. Min tidigare anställning (på Vårdförbundet) sa jag upp mig från av två skäl: dels för att det vore dåligt för både Vårdförbundet och för mig (mitt jobb, som Förbundssekreterare, skulle inte finnas kvar den dag jag återvände). Dels för att det inte fungerade att tillämpa ordinarie uppsägningstid eftersom jag skulle börja jobbet som kanslichef för socialdemokraterna i Örebro kommun nästan direkt.

Jag är medveten om detta och utgår från att jag, precis som alla andra, får söka jobb eller utbildning när den dagen kommer. Nu har jag ett uppdrag som kräver att jag har fullt fokus på det, men när den där dagen kommer då jag ska söka annat jobb tänker jag se till att ha både lediga kvällar och helger. Den dagen tänker jag inte svara på mail till efter midnatt. Jag vet att den dagen kommer, jag tänker bara inte ägna min tid just nu åt att förbereda den.

Men om vi vet att det är allvar; varför är en ny cykelbana så provocerande?

Det är en del saker vi faktiskt vet. Vi vet att vårt sätt att leva inte är hållbart. Vi vet att jordens medeltemperatur kommer att öka kraftigt om vi inget gör. Att det leder till att glaciärer smälter, att torkan och svälten ökar och att våra barn inte kommer kunna leva de liv vi vant oss vid idag.

Allt det där vet vi. Nästan alla örebroare vet att det är så det är. Och nästan alla vet att utsläppen från trafiken är en viktig källa till denna klimatpåverkan (läs till exempel Supermiljöbloggens korta notis här). Men ändå. Ändå tycks det inte finnas något som provocerar mer än att utrymme som idag används av bilar istället används av cyklar. Och detta provocerar tydligen även om förändringen bara är tillfällig och om bilarna sedan får tillbaka precis så många filer som de har idag.

Och samtidigt vet vi att det är bråttom. Titta bara på den här grafen som Trafikverket publicerat:

I korthet visar den att vi inte når målet. Med de beslut som är fattade är vi inte i närheten av att ta vårt ansvar för världens klimat. Och då är Sverige ändå ett rikt land, med kraftig teknikutveckling och hög medvetenhet om problemen. Tror du att USAs, Rysslands eller Kinas befolkning är mer eller mindre benägen att genomföra nödvändiga förändringar? Fundera på det.

Trafikverket konstaterar: ”Det kommer inte räcka med tekniska åtgärder i energieffektivare fordon och drivmedel för att nå dessa mål. Det behövs även en ny inriktning i planering och utveckling av samhälle och infrastruktur.”

Och ändå verkar en ny cykelbana som inte ens minskar antalet bilfiler skapa sådan ilska hos somliga. Inte är det hoppfullt, inte.

Men skälet till att man engagerar sig politiskt är ju just för att förbättra samhället och inget kan vara viktigare än att bidra till en hållbar framtid. Och därför känns det så skönt att vi idag beslutade att skicka ut förslaget på Trafikprogram på samråd (här kan du läsa hela dokumentet, 7 sidor) Där slår vi fast två tydliga (men ambitiösa) mål:

  1. Av det totala antalet resor i Örebro kommun ska andelen gång, cykel och kollektivtrafik utgöra 60 procent år 2020 (andelen var 44 procent år 2011).
  2. Inom Örebro tätort är målet att det ska ta maximalt dubbelt så lång tid att ta buss jämfört med bil, och maximalt 1,5 gång så lång tid att cykla jämfört med bil.

(Att det där är viktigt för en växande kommun som Örebro, även av andra skäl än klimatet, visas tydligt i illustrationen på framsidan som är en av mina favoriter. Vi kommer helt enkelt inte få plats i staden om alla envisas med ta bilen.)

Men jag är också stolt över att vi låter de där orden bli verklighet. Idag fick vi information på Programnämnd Samhällsbyggnad om de tänkbara investeringar i förbättrar gång- och cykelnät som kan bli aktuella nästa år (just nu arbetar förvaltningen med den ansökan om statsbidrag till gång- och cykelinvesteringar som ska skickas in till Trafikverket).

Där finns ett antal viktiga förbättringar för gångare och cyklister: fler huvudcykelstråk för enkel arbetspendling, säkrare passager för gående och cyklister och fler cykelparkeringar, bland annat. Läs hela dokumentet här: Tänkbara investeringar för bättre gång och cykel (obs, detta är inte färdigprocessat än).

Och jag är lika stolt över att vi konsekvent hävdar cykel- och bussåkande när Örebro kommun yttrar sig över det förslag till Länstransportplan som nu tagits fram.

Men likväl är det uppenbart att beslut, förbättringar och ombyggnader inte räcker. Inte så länge som reaktionerna mot en förbättrad cykelbana blir så kraftiga.

Det är i det sammanhanget man bör sätta in frågan om ”Klimatfamiljer” (läs mer i detta dokument) som vi fattade beslut om på Programnämnd Samhällsbyggnad.Vad vi vill åstadkomma är att uppemot 1000 örebroare får stöd att leva mer klimatsmart; att förändra sitt beteende när det gäller hur man tar sig till jobbet, hur mycket sopor man slänger, vilken mat man väljer i butiken och mycket annat. Genom att få cirka 1000 örebroare att ändra beteende kommer verkligheten faktiskt förändras. Men än viktigare: de kommer prata med sina grannar och vänner och de kommer i sin tur att lära andra att det ibland faktiskt är ganska enkelt att bidra till en hållbar utveckling.

Men i den frågan har vi i politiken fått driva på, eftersom vi faktiskt mött tveksamhet från en del av de utredare och experter vi har i kommunen. Några av våra allra mest kompetenta experter är tveksamma till nyttan av denna typ av beteende-kampanjer. Och de har rätt i en sak: kampanjer och projekt räcker inte till om vi inte också genomför konkreta förändringar som i sig bidrar till ändrat beteende. Men jag är helt säker på att kampanjer och information bidrar till att underlätta de förändringar som är nödvändiga. Eller mer konkret: det behövs både förbättrad cykelbana längs Rudbecksgatan och information om vikten av att cykla istället för att ta bilen. Jag är otroligt stolt över att vi i Örebro är så duktiga på både och.