Reaktioner på ”KIF-räddningen”

Det är inte så förvånande att ”KIF-problemen” (eller ”KIF-räddningen”, beroende på vilket perspektiv man har…) skapar reaktioner. Vi konstaterade innan vi bestämde hur vi skulle göra att vi skulle få kritik hur vi än gjorde.

Antingen skulle vi få kritik för att vi lät Örebros just nu mest framgångsrika damidrottslag gå i konkurs och bli nedflyttade (medan vi tidigare räddat både ÖSKs fotbollsherrar och herrlag i ishockey). Eller så räddar vi KIF och får kritik för att vi slösar skattepengar på elitidrottslag som inte får ihop ekonomin.

Dessutom kom snabbt kritiken från andra idrottslag som anser att de också borde få ekonomiskt stöd från kommunen; att Örebro kommun (som många andra kommuner) borde införa ett elitstöd till idrotten (det har vi inte idag). Samtidigt som andra menar att alla skattepengar som går till idrotten bör gå till barn, ungdom och bredd.

Damned if you do, damned if you don’t.

Många som hör av sig har förståelse för att det inte är så lätt att fatta denna typ av beslut, medan andra anser att det är fullständigt självklart vilket beslut som är det rätta.

Några tycks tro på de påståenden som Kommunstyrelsens förre ordförande, folkpartisten Staffan Werme, nu sprider: att det är jag som bestämmer i dessa frågor och att det är mina preferenser som styr. Att Werme vräker ur sig sådana dumheter är oförskämt i sig, att det dessutom kommer från honom – som på egen hand konstruerade stödfördelningar och fattade beslut om ombyggnader för kommunala pengar – är osannolikt fräckt. Men inte förvånande.

Detta handlar självklart inte om ”mina ingivelser”: jag kan inte på egen hand besluta sådant. Vi har i majoriteten (i Kommunstyrelsen) kommit fram till att detta är den lösning som på sikt är bäst för Örebro.

Jag klipper in några av mina svar på frågor jag fått under eftermiddagen:
– Att rädda idrottslag från konkurshot/hot om nedflyttning är verkligen ingenting jag skulle önska att Örebro kommun ägnade sig åt. Alternativet är i detta fall (och i tidigare liknande fall) dock värre, menar vi.
– Det är inte helt enkla saker detta: å ena sidan en helt orimlig upptrappning inom vissa idrotter där spelarlöner och värvningar skapar osunda ekonomiska spiraler. Å andra sidan många andra idrotter där nästan allt är ideellt arbete.
– Men alternativet är konkurs och nedflyttning och i detta fall (liksom tidigare med ÖSK och hockeyn) har vi bedömt att det är ett bättre sätt att förvalta skattepengarna att ge lån/’villkorat kapitaltillskott’ som vi har förhoppningar att någon gång kunna få tillbaka än att föreningen går i konkurs vilket innebär mindre intäkter till kommunen (hyror mm), mindre uppmärksamhet för Örebro, färre arrangemang/matcher för örebroarna osv.
– Örebro kommun ger jämförelsevis väldigt lite till elitidrotten (men vi ger mycket till barn/ungdom/breddidrott), men tyvärr innebär den upptrappning som sker inom elitidrotten ökade krav på kommunalt stöd. Det är helt klart ett problem, som jag tycker idrotten borde arbeta mer aktivt mot. Å andra sidan anser flera andra elitlag att Örebro kommun borde införa ett regelrätt elittidrottsstöd.
– Nu finns helt klart en risk att fler föreningar kommer springande men det hoppas vi förhindra genom att vara mycket tydliga och mycket tuffa i våra motkrav.
– Upptrissade spelarlöner, värvningar för fantasisummor och annat är avigsidor i elitidrotten som bör motverkas. Men det är inte lätt att göra det från en kommunal nivå: det kräver att idrotten agerar och skärper sina egna regelverk annars kommer upptrappningen bara att fortsätta. Å andra sidan många andra idrotter där nästan allt är ideellt arbete.
– I detta fall tycker jag man kan konstatera att det vore rätt anmärkningsvärt om Örebro kommun lät det mest framgångsrika damidrottslaget gå i konkurs, efter att ha räddat herrlag som haft problem (ÖSK, Örebro hockey, ÖIK).

Jag försöker ständigt påminna mig själv, och andra, om Gustav Möllers gamla maxim ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” för jag tycker verkligen så. Men det är inte alltid självklart vilken lösning som sparar mest pengar eller ger mest resultat för Örebro. I detta fall är vår bedömning att detta är det bästa alternativet, men jag inser att många inte håller med om detta.

KIF ska få en chans att reda upp ekonomin

De ekonomiska problem som KIF Örebro (damfotboll) slitit med länge blev i förra veckan verkligt akuta. Inom några dagar hotas klubben av konkurs.

Lena Baastad har, som Kommunstyrelsens ordförande, både haft kontakt med KIF Örebro, med kommunens ekonomer och med de andra partierna i kommunen. Under dagen har vi också haft kontakt med Länsidrottsförbundet (mer om det senare). Trots tvekan kommer kommunen att agera för att undvika en konkurs. En konkurs leder till nedflyttning och att Örebro förlorar ett av sina mest kända idrottsliga varumärken. Därför kommer Örebro kommun – än en gång – göra en räddningsaktion.

Lenas budskap idag har varit ungefär följande:

1. Kommunen har gjort rätt för sig (de ekonomiska problemen beror inte på kommunens agerande), och i tidigare räddningsaktion (då vi sköt till ytterligare 1 miljon kronor plus förutbetalade marknadsföringsbidrag) ställde vi stora krav på klubben när det gäller marknadsföring och ekonomihantering.

2. Kommunledningen/majoriteten tar ansvar för att ge KIF en chans att reda upp sin ekonomi även om detta är ett väldigt svårt beslut.

3. Vi kommer att ställa ännu högre krav denna gång. Den kommunala ekonomin budgeteras inte utifrån att elitidrottsföreningar med kort varsel ska kunna kräva stöd. Det här är ett extraordinärt beslut. Nästa år kommer kommunen inte ha möjlighet att göra denna typ av insatser, kommunens ekonomi kommer vara mycket tuffare nästa år.

4. Vi har idag tagit kontakt med Länsidrottsförbundet och frågat om de kan tänka sig att leda en ”Analysgrupp” med uppdraget att gå igenom vad det beror på att så många elitidrottslag i Örebro nu har idrottsliga och ekonomiska problem. Vi behöver en långsiktig lösning, tillsammans med idrottsföreningarna, näringslivet och inte minst med örebroarna.

Samtalen med Länsidrottsförbundet visar hur en sådan ”analysgrupp” bör jobba, men det är inte kommunens uppgift att utvärdera vare sig idrottsliga resultat, ledarorganisation och annat som är föreningarnas eget ansvar. Men idrottsrörelsen bör själva diskutera sådant. Jag kan tycka att det är lämpligt att diskutera till exempel:
– idrottens samlade intäkter (sponsring, publikintäkter, tv-avtal och annat)
– organisation och administration (bör ekonomihantering och liknande samordnas och professionaliseras?)
– ledarutbildningar och lagledning och mycket annat.

Den största rent kommunala frågan handlar om hur Örebro kommun använder de cirka 60 miljoner som totalt går till idrotten varje år, och även detta bör självklart diskuteras tillsammans med idrottsrörelsen. Huvuddelen av denna summa går till subventionerad hyra i idrottsanläggningar för bredd- och ungdomsidrott men det är möjligt att man bör diskutera om mer ska gå till eliten (och mindre till bredden?), om det behövs ett annorlunda utformat elitstöd och liknande.

Men det är det mer långsiktiga arbetet. Just nu lägger vi kraften på att rädda KIF och ge dem en chans att skapa ordning och reda. Och så håller vi tummarna för att det går bra både för KIF, ÖSK och för alla andra örebroidrottare. För utan idrottsliga framgångar blir allt det andra mycket mycket svårare.

No more Mr Nice Guy: skyll inte dålig biljettförsäljning på kommunen

Idag tröttnade jag och gick – för en gångs skull – till ”motangrepp” när det gällde kritik mot Örebro kommun. Och jag gjorde det i radio. Jag tycker nämligen inte att det är okej att en arrangör skyller på kommunens tydliga besked om att inte spärra av Stora Holmen när det i själva verket verkar handla om dålig biljettförsäljning och osäkert väder. Läs NAs artikel här, radions inslag här.

Låt mig först konstatera det som borde vara en självklarhet för alla: när Örebro kommun (eller någon annan skattefinansierad verksamhet) gör fel ska både politiker, journalister och allmänhet kritisera detta.

I vanliga fall är det dessutom bara att bita ihop och tiga när någon enskild (person eller näringsidkare) kritiserar kommunen. Även om kritiken inte är korrekt så är det i stort sett omöjligt att få möjlighet att förklara helheten i komplicerade ärenden, oavsett om det handlar om uteserveringar på torg, försäljningar av kommunala anläggningar eller annat. Även om kommunen agerat korrekt så är den automatiska (och journalistiskt korrekta) utgångspunkten att ta parti för David mot Goliat, för den ”lilla människan” mot den kommunala kolossen. Så även om problem som uppstår handlar om för sent inskickade bygglovsansökningar så kommer den kommunala byråkratin få skulden. Även om en arrangör fått ett klart besked och vet vad som gäller så kommer tidningsartiklarna låta arrangören skylla problem på kommunen.

Men i det här fallet var beskyllningarna så bisarra att jag ändå bestämde mig för att inte bita ihop och tiga. För en gångs skull så angrep jag faktiskt den arrangör som slungade iväg beskyllningarna; i radion sa jag att jag trodde att det var ”svepskäl” som arrangören framförde och jag uppmanade radion att fråga om det.

Egentligen räcker det med att citera en del av de inlägg som gjorts på na.se i frågan:

  • ”Varför kan inte arrangören sätta upp ett ”staket” av plast ut mot vattnet på stadsparkssidan? Att folk LYSSNAR gratis får man väl räkna med när man har utomhuskonserter, och att folk tittar in kan väl inte vara kommunens problem?!? Andra arrangörer av festivaler & dyl hägnar ju in sina områden, det ska väl även denna arrangör kunna klara av, kan man tycka…” 
  • ”Det är ett icke-problem i mina ögon tills man verkligen testat det. Var i Göteborg när Springsteen spelade nyligen och det satt tusentals människor på ”Snålebacken”, ett berg/klippvägg där man har rätt bra insyn på Ullevi. Så är det alltid i Göteborg har jag fått höra. Inte sjutton har arrangörer där tappat någon biljettförsäljning. Snarare skapar man en trevligare stämning kring arrangemanget vilket lockar fler att köpa biljett för att komma närmare nästa gång.”
  • ”Givetvis ska man inte kunna stänga av offentliga och gemensamma platser bara för att en konsertarrangör vill maxa sina intäkter. Var skulle gränsen för sådant i så fall sättas? Just till Stora Holmen eller skulle det gå bra att spärra av hela city om någon hyr in Stortorget för betalande publik?”
  • ”Inomhus är INTE ett alternativ, då försvinner hela grejen med sommarkonserter, regn eller ej!”
  • ”Det gick jättebra att se Magnus Uggla gratis, när han spelade på strömpis. Stora fönster ut mot vägen gjorde ju att man såg alltihopa och det var väl säkert 15-20 pers där som kollade. OJJ vad pengar man förlorade” 
  • ”Är det så att man inte får slutsålt på sina biljetter så är det knappast för att folk kan lyssna gratis på stora holmen, utan snarare är det så att artisten inte lockar tillräckligt med folk, eller på ren svenska, man är helt enkelt för dålig för att folk vill betala det priset.”
  • ”Känns som att det här handlar om något annat. Det är ju liksom ännu lättare att tjuvlyssna vid Strömpis (som ligger på en ö mitt i centrala Örebro). Problemet är väl snarare att inte tillräckligt många har köpt biljett. Och att säga att det är kommunens fel, känns lite knasigt. Alla erbjudanden går inte hem helt enkelt. Synd, Stadsparken än en fin plats för konserter. Sommaren är en fin årstid för konserter, men till de här två konserterna vill för få köpa biljett. Hoppas CS eller någon annan försöker igen.”
  •  ”Man kan ju fundera på hur man lyckas klämma in runt 3000 åskådare på strömpis eller conventum. Är verkligheten snarare så att publikintresset sviker, och det flyttas för att undvika en onödigt stor förlust? Jag hävdar att flytten inte har något med stora-holmen att göra. Cs har ställt in rätt mycket spelningar i sommar, ett exempel är Status Quo i Ljusdal, där det ställdes in med anledning att scenen bedömdes som osäker. Scenen besiktigades senare och befanns vara säker…”
  • ”Nu är det ju egentligen inte tjutittande besökare som är det stora problemet, iaf inte vid Magnus Uggla konserten. Utan problemet var att de inte sålt tillräkligt många biljetter för att kunna spela vid stadsparken. Denna infon kommer från en av scenarbetarna som hade denna diskussion med Magnus själv. Artisterna spelar hellre på ett litet mindre ställte, om de kan fulla upp det, istället för att spela på en stor scen med endast folk som kan fylla upp första raden runt scenen.”

Saken är ju nämligen den att det bara sålts 800 biljetter till fredagens konsert. Och 800 personer i Stadsparken är rätt ödsligt… Dessutom säger arrangören själv att han är osäker på vädret (vilket jag i och för sig inte riktigt förstår, eftersom prognosen ser rätt bra ut för fredagen…).

Och likadant var det i samband med Magnus Uggla-konserten i somras.

Det är inte min uppgift att analysera varför inte fler biljetter sålts. Men det är inte heller en arrangörs uppgift att skylla detta på kommunen, som i detta fall agerat korrekt.

Vi har sagt att vi inte accepterar att Stora Holmen spärras av för att hindra gratistittande/lyssnande (om det var problemet kunde man ju istället spänt upp skynken eller liknande runt konsertområdet, som man ofta gör på andra musikfestivaler).

Anledningen är att gator, torg och parker är alla örebroares ”vardagsrum” – man ska inte behöva ha plånbok eller biljett för att röra sig i det gemensamma vardagsrummet. Att vi tillåter att man spärrar av Stadsparken för att ta inträde är utifrån detta illa nog (men det tycker jag vi bör göra). Att dessutom spärra av hela stadsdelar eller områden som ligger i närheten av konsertområdet blir helt orimligt. Om man inte kan hantera denna situation i Stadsparken kanske man inte bör vara där med sin konsert. Då kanske man från början ska boka den i Conventum, på Strömpis (där det för övrigt också är rätt lätt att ”tjuvlyssna”/”tjuvtitta”) eller i Brunnsparken – som är gjort för utomhusarrangemang med inträde.

Så denna gång kändes det rätt att lägga diplomatin åt sidan. Det var rätt dag för Alice Coopers låt: ”No more Mr Nice Guy”, en artist som Cenneth Sangré ordnat spelningar med (på platser där gratistittande var möjligt…).