Vi ska utveckla busstrafiken (lugn, månadskorten blir inte dyrare…)

Det kommer att bli dyrare att åka buss i Örebro – om man inte köper månadskort. Under året kommer taxorna att höjas, men månadskorten (för unga och för vuxna) ska inte förändras och vi kommer att göra vad vi kan för att hålla nere priset på familjebiljetter. Anledningen är att vi vill utveckla busstrafiken – den ska bli bättre.

Vi vill att det ska gå snabbare att åka buss, vi vill få fler att lämna bilen hemma och vi behöver mer resurser för att utveckla busstrafiken. Därför höjs inte priset för månadskortet, vare sig för ungdomar eller vuxna. Övriga priser höjs utan att för den skull överstiga jämförbara kommuner. Dessutom håller vi nere priset på familjebiljetter så att det blir lättare för familjerna att åka buss in till city och handla.

Den omläggning av linjenätet som genomfördes år 2010 innebar att bussen blev mer tillgänglig för örebroarna. Omläggningen, tillsammans med andra förändringar inom busstrafiken, innebar en del barnsjukdomar. De flesta av dessa är nu åtgärdade. Fokus för bussåret 2012 kommer därför att bli ökad service och kvalité för resenärerna.

Men det går inte att åstadkomma med dagens situation; där busstrafiken går med underskott och vi inte har råd att göra viktiga nysatsningar (med en världsekonomisk kris som påverkar den kommunala ekonomin är det inte heller särskilt rimligt att kräva att busstrafiken ska få mer på bekostnad av vård, skola eller omsorg).

Vi har utmaningar. Cirka 5% av antalet resor i Örebro kommun sker idag med kollektivtrafik. Vi vill att biltrafiken ska minska och att fler resor ska ske med buss.

Om vi ska lyckas med det behöver det bli mer attraktivt att ta bussen framför bilen, tröskeln till att välja bussen måste minska. En attraktivare busstrafik handlar om bättre service mot sina resenärer. Därför blir fokus under 2012 att förbättra servicen och kvalitén.

För att det ska lyckas behövs ökade resurser till stadsbussen. Kvalitetsarbete kostar. Idag är Örebro, i jämförelse med lika stora kommuner, en billig busstad. Därför kommer taxorna att höjas i Örebro – fast månadskorten kommer som sagt inte att bli dyrare.

Att månadskortet inte blir dyrare, trots att allt annat i samhället blir dyrare, markerar tydligt att vi vill locka bilisterna att lämna bilen på garageuppfarten. Det tyngsta argumentet för att locka bilisterna till stadsbussarna är dock att utveckla busstrafiken genom tätare turer och korta restider.

Det arbetet kommer att gå vidare och vi kommer att lägga en hel del kraft under året på att försöka få del av örebroarnas förslag på hur busstrafiken kan förändras. Jag skrev om det i december och fick in ett antal konkreta förslag. Här är en sammanfattning av de förslagen (läs allihop här).

  • ”Bättre plogat och upplyst till busshållplatserna.”
  • Fler busskurer ”(varför sitter tidtabellen på insidan av kuren? Om det är många i kuren så är det omöjligt att se tiderna. Sätt ÄVEN upp en tidtabell som är vänd så att den går att läsa bakom kuren.)”, ”Oftast får det inte plats så många i själva kuren, dessutom så står en del på väldigt öppna platser som gör att det bla blåser en del.”
  • ”Korten borde självfallet kunna laddas hemma.”
  • SL delar med sig av ”turlistor och annat som öppen data och någon klurig person (jag tror inte det är SL själva) har byggt en app som heter ”Res i Sthlm”” som via gps-positionering berättar hur man enklast tar sig från punkt A till B.
  • ”konstigt att jag inte kan åka från Österplan till resecentrum utan byte. Flera stora linjer går förbi här men när jag behöver resa med väskor till tåget kommer jag inte dit jag vill men det kanske bara var min tur att dra det korta strået i linjedragningstombolan:) Bara en reflektion.”
  • ”gör det enklare att betala och hålla koll på kort och saldo.”
  • ”Jag tror att närhet och frekvens är viktigast.” ”Bilen står nära hemmet och åker hela vägen. Dessutom avgår den när som helst. Det är detta bussen konkurrerar mot.”
  • Bättre utformade bussar så ”att det blir bättre för dom som åker”: ”större golvyta åt passagerare” och ”utåtgående dörrar som gör det enkelt att gå på många samtidigt”.
  • ”elektroniska tavlor som visar i realtid hur långt det är till nästa buss allt hur långt det är till nästa buss för varje linje.”
  • För att folk ska slippa åka bil till externhandelscentrum: ”en ”ringlinjebuss” och en station som möjligjorde hemkörning av varor?”

Jag har skrivit tidigare om utveckling av busstrafiken i Örebro: här och här och här och här och här och här och här och här

Omdiskuterade stora hus i Sörbyängen

Idag i Kommunfullmäktige fattade vi beslut om att sälja mark (i form av ett reservationsavtal som blir försäljning i samband med bygglov och byggstart) i kvarteret Lagerbladet och Vinrutan i Sörbyängen till Botrygg Bygg AB (i Linköping). Beslutet uppmärksammades i dagens NA där boende i området kritiserade bygget och menade att det inte bidrar till något positivt i området.

Jag har full förståelse för invändningarna, alla tjänstemän på Stadsbyggnadskontoret vet att jag rätt ofta tjatar om att det som byggs i Sörbyängen/Ladugårdsängen nu är väldigt storskaligt. Det är lite för lite villor, radhus, kedjehus och andra former som är mer småskaligt. Å andra sidan vet jag också att det finns två viktiga förklaringar till detta: 1/ den sviktande småhusmarknaden – att det helt enkelt är för få som har råd att bygga småhus idag. Och 2/ att de planer och program som antagits i Sörbyängen säger vad som ska byggas – och att markförsäljningar och liknande följer de besluten.

Det är det senare som är skälet till dagens beslut.

Vad vi fattade beslut om idag var att sälja marken, och eftersom summan var så hög (nära 40 miljoner) så är det Kommunfullmäktige som fattar det beslutet. Hade det handlat om 4-5 olika fastighetsägare så hade frågan aldrig hamnat i Kommunfullmäktige eftersom delegationen för sådana försäljningar finns inom Programnämnd Samhällsbyggnad (där jag är ordförande).

Normalt skulle detta också ha varit flera ärenden, kvarteren skulle i normalfallet varit uppdelat i olika bitar till olika fastighägare. Anledningen till att det inte är så nu är att det handlar om en ny aktör som behöver få en viss volym av lägenheter i Örebro för att kunna etablera sig här. Och eftersom vi gärna ser att fler fastighetsägare etablerar sig i Örebro så väljer vi att sälja ett ovanligt stort område till en fastighetsägare. Dessutom är det bra för de örebroare som kommer att bo i dessa hus att det finns kontaktpersoner, fastighetsskötare och annat i Örebro, vilket det inte skulle gjort om denna nya aktör bara haft till exempel 70 lägenheter. Det ska samtidigt sägas att området runtomkring är väldigt blandat: både med många fastighetsägare och med många olika boendeformer (hyresrätt, bostadsrätt, villor, radhus osv). Just detta är för övrigt också en del av kritiken från några av de boende, som tycker att det är för tät blandning – att höga hus står för tätt inpå låga hus.

Det beslutet idag inte handlade om var hur husen ska se ut. Det beslutet är nämligen fattat för två och ett halvt år sedan då Byggnadsnämnden (under ledning av den förra majoriteten och miljöpartiet) beslutade om detaljplanen för området. Detta beslut överklagades, men genomfördes i demokratisk och laga ordning (2010) efter att överklagandet avvisats.

När det gäller ärendet som Kommunfullmäktige fattade beslut om idag så handlar det om försäljning av en fastighet och det röstades igenom eftersom det är helt i linje med den detaljplan som är antagen (Detaljplan för kv. Lagerbladet m.fl (Almby 11:148) – länken till själva dokumenten finns till höger på sidan), antagen av Byggnadsnämnden 27 augusti 2009, vann laga kraft 14 oktober 2010).

Det gör att planen gäller och att kommunen faktiskt kan tvingas betala skadestånd om vi ändrar eller hindrar genomförandet av planen (den så kallade genomförandetiden är 5 år från att beslutet vann laga kraft). Jag delar en del av synpunkterna vad gäller hur stora en del av de nya husen som planeras framöver är. Men jag var inte ansvarig när den aktuella detaljplanen antogs (jag satt inte ens i de aktuella nämnderna), men likväl binder den planen mig och kommunen nu.

Men att människor har åsikter är ju bra och kan ju förhoppningsvis bidra till att Örebro utvecklas bättre och vackrare. Diskussion om stadsplanering och byggande är självklart bra och värt att ta vara på. Därför har jag redan bokat in träffar med några boende i området, och fler har hört av sig (och fått svar). Jag har full förståelse för att det kan finnas synpunkter på det planerade bygget och självklart kan utformningen diskuteras, i synnerhet med byggherren/kommande fastighetsägare. Men det planerade bygget följer den antagna detaljplanen och därmed handlar det om fastighetsbolagets goda vilja.

Det är ett problem att detaljplaner och andra plandokument inte är tillräckligt kända för de människor som påverkas av dem. Formellt är de utställda och antagna enligt lagens anvisningar, men det är ju inte samma sak som att de som berörs har/får kännedom om dem och uppmärksammar dem i tillräckligt god tid. Detta är också en sak som vi är tacksamma för förslag kring, det pågår arbete med att göra webben mer lättillgänglig vad gäller den här typen av information, men om detta kommer att vara tillräckligt är en helt annan sak.

Konkret utvecklingsplan för Norrcity

Idag presenterade kommunledningen (S, C, KD) det förslag på utvecklingsplan för Norrcity som Programnämnd Samhällsbyggnad nästa vecka väntas besluta skicka ut på samråd under våren (februari-maj). Nu finns en hel mängd konkreta förslag på förändringar om hur Norrcity ska kunna utvecklas på kort och lång sikt.

Och även om en del nog kan tycka att det tar mycket tid så handlar det om om en ovanligt snabb process: efter att den nuvarande (höger)oppositionen stoppat alla åtgärder under våren 2011 (då Örebro styrdes av ett sjuparti-samstyre) kunde jag, direkt efter omvalet, ge uppdrag om att inleda utvecklingsarbetet. Ett drygt halvår senare finns alltså ett väldigt lättillgängligt, konkret och intressant dokument som vi hoppas att många örebroare ska vilja diskutera. Här finns det förslag som nu skickats ut inför Programnämndens sammanträde i nästa vecka: läs, fundera och diskutera – och hör av dig med förslag!

Klipper in mitt förord i utvecklingsplanen:

”Vi är 7 miljarder människor på jordklotet. Enligt FNs prognoser kommer över 6 miljarder människor att bo i städer om mindre än 30 år. Problemet är att vi har byggt städer som är anpassade för 3 miljarder. Utmaningen är stor.

Mer och mer tillkännager sig människor till urbaniteten. Fler och fler flyttar in till våra städer, och fler använder staden. Det ställer krav på oss att bygga hållbart och tillgängligt. Lika viktig som den ekologiska hållbarheten är den sociala hållbarheten. Det är i möten mellan människor som frön till ny kunskap och nya insikter skapas. I möten bryts barriärer mellan ”vi” och ”dom” ner.

Genom att bejaka, uppmärksamma och besluta utifrån örebroarnas önskningar och behov kan vi få en levande stad. Men det är genom många människors enskilda handlingar, som stadsbilden växer fram.

De som varit med ett tag minns Norrcity som en blomstrande stadsdel där man flanerade och träffade vänner och bekanta. Där man handlade på varuhuset EPA eller hängde på Loftet. Det som en gång förändrats går att förändra igen. Genom att vi nu tar ett brett grepp för Norrcity – en stadsdel som har hamnat lite på efterkälken – så möter vi både dagens och morgondagens örebroare.

Norrcity kan bli en stadsdel som skapar möten mellan människor och som erbjuder service. En stadsdel som kan blomstra och vara porten in till Örebro och resten av vår fantastiska stad. En stadsdel som möter utmaningen i ett Örebro som växer – och där fler vill bo inne i staden.”

Tack för (nästan alla) kommentarer – om rätten att ha en åsikt

Jag aldrig fått så många kommentarer på ett blogginlägg förut, som när jag i fredags ”talade ut” om min syn på partiledarfrågan. Här på bloggen blev det totalt över 30 kommentarer, på Facebook cirka 80 kommentarer. Först några ord om det som hände sedan:

Jag tycker att Håkan Juholt fattade ett modigt och klokt beslut och jag tycker att verkställande utskottet (och särskilt Carin Jämtin) har hanterat frågan bra och klokt. Håkan Juholt var aldrig min partiledarkandidat, men jag blev inte glad för att han avgick. Jag blev lättad, eftersom fortsatt turbulens hade orsakat Socialdemokratin än större skada, men jag blev inte glad. För personen Håkan Juholt är det självklart otroligt tungt, och jag tror (hoppas) alla känner med honom. För Socialdemokraterna är det också sorgligt, och vår kris är inte på något sätt över nu. Tvärtom måste vi förnya både politik och organisation (det skrev jag om i NA igår, läs här). Jag tänker inte fördjupa mig ytterligare i partiledarfrågan nu, men en del av inläggen (särskilt de som skrevs på Facebook) ger anledning att påminna om några saker jag skrev för någon vecka sedan:

”tänk vad skönt det vore om socialdemokrater faktiskt kunde prata om vad som borde göras, istället för att diskutera om vem som får ha en eller annan åsikt och huruvida man i så fall får säga den offentligt. Men det är väl en from förhoppning, antar jag.”

Jag hoppas att kommande diskussion om partiledarkandidater, om Socialdemokratins politiska vägval och om organisatoriska utmaningar kan bli schysst, öppen och fri från påhopp och etikettklistrande.

De flesta kommentarer var stödjande, uppmuntrande och positiva (det kändes så, jag har inte räknat). Jag vill särskilt tacka för de inläggen, men även för alla andra konstruktiva och schyssta inlägg, oavsett om ni höll med eller inte. Inte lika mycket tack, dock, till er som vare sig var konstruktiva eller schyssta. Tänker inte ägna så mycket kraft åt de senare, klipper in några exempel längst ner i detta inlägg.

Jag vill dock gärna lämna några kommentarer och svara några av dem som jag inte håller med och som uttryckte sig konstruktivt och schysst. Jag gör det inte i kommentarsfältet utan i det här inlägget, eftersom det är enklare:

Flera påpekar (mest på Facebook) att partiets problem är större än partiledarfrågan. Det är givetvis helt sant, och det har jag gång efter gång också skrivit om. Men partiledarfrågan är inte oviktig – vem som företräder ett parti är viktigt för förtroendet för det partiet, det gäller särskilt om partiledaren är statsministerkandidat.

Owe Nordström skrev: ”Valberedningen kunde ju inte enas om varken Sven-Erik Österberg eller Mikael Damberg utan enigheten kom kring Håkan Juholt. Att det finns en besvikelse hos ”högerfalangen” inom S efter Mona Sahlins sorti är ju ingen hemlighet.”

– Jag tycker att du har fel där, Owe. För det första fanns ingen enighet ring Juholt, läs beskrivningarna om processen: det handlade minst lika mycket om en snabb och väldigt hemlig process som inte en enda medlem hade chans att reagera på. Sanningen är ju att vare sig distriktsordföringar eller andra hade en chans att ha en åsikt. För det andra finns ingen ”högerfalang”, det finns dock olika uppfattningar i olika frågor. Det som utpekas som ”högeråsikter” av somliga delas faktiskt av både Håkan Juholt, Tommy Waidelich och andra i ledningen. Flera av de förändringar som jag (och Mona Sahlin och många andra) efterfrågat har ju genomförts under Juholts ledning. Kritiken mot partiledaren handlade alltså inte om politiska åsikter.

Stina skriver: ”Men de enda som kan rikta fokus tillbaka på politiken är Socialdemokraterna. De har haft lång tid på sig att göra detta, men gör det inte. Är detta Juholts fel? Är en person ensam ansvarig för ett helt partis förfall? Det är att göra det oerhört enkelt för sig.”

– Jag tycker att vi riktat fokus på politiken, både nationellt och lokalt. Men det hjälper ju inte när människor pratar om andra saker när det gäller vårt parti. Vi genomför vårt valprogram i rasande takt i Örebro, likväl handlar en stor del av de kommentarer man fått om partiledarfrågan.

Daniel Möller skriver: ”Jag är visserligen inte så aktiv som jag en gång var, och kanske därmed oinsatt, naiv och dum, men jag ser ett tredje alternativ – att vi respekterar kongressbeslutet och sluter upp bakom vår partiledare. Vi kommer ju aldrig att hitta en kandidat som alla medlemmar känner är den bästa, men alternativet kan väl aldrig vara att vi därmed alltid ska kriga mot varandra internt? Det känns som om lekstugan från SSU under mina sista aktiva år har spridit sig till partiet.”

– Jag tycker inte vare sig du eller din invändning är vare sig oinsatt, naiv eller dum. Men jag tror att den punkten sedan länge var passerad: förtroendet var lågt såväl bland väljare som bland partimedlemmar, såväl bland s-sympatisörer som ledande förtroendevalda socialdemokrater. I det läget får man ställa sig frågan om hur man vänder den utvecklingen. Jag tycker Håkan Juholt gjorde det enda rätta.

Thomas Holst skriver (på Facebook): ”Problem av intern karaktär skall lösas internt. Den här så kallade öppna debatten är kontraproduktiv i politisk mening.”

– Jag förstår faktiskt ärligt inte hur en diskussion ska kunna hållas ”internt” i ett parti med några hundra tusen medlemmar, några miljoner sympatisörer och cirka 3 miljoner möjliga väljare. Jag tycker att resonemang om att problem ska lösas internt är omöjligt i dagens samhälle, omöjligt att få acceptans för av väljare, sympatisörer och medlemmar. Och inte heller önskvärt.

Anders Onerup skriver (på Facebook): ”En intressant kamp mellan Stockholmssossar, som väl knappast kan ses som sossar ideologiskt, och resten av landsorten som valde honom på kongress.”

– Nu valdes Juholt för det första av en enig kongress, för det andra hade han ju mycket tydligt stöd både från Stockholm, Göteborg och Malmö – vilket väl rimligen är storstäder. Att avfärda socialdemokrater som icke-sossar beroende på var i landet de bor ställer jag aldrig upp på.

Sedan har vi ett antal kommentarer med en, enligt mig, felaktig syn på demokrati. De (några exempel nedan) argumenterar för att jag inte respekterar den demokratiska processen, att jag ska vara tyst eftersom kongressen eller VUt eller någon annan har en annan uppfattning. Det är rätt långt ifrån min syn på demokrati: demokrati förutsätter debatt och att olika åsikter bryts. Ideologier som inte tål att någon säger emot dem kallas något helt annat: det är hur som helst inte socialdemokratisk ideologi. Ett parti som inte orkar med kritik och olika åsikter kommer aldrig locka vare sig många medlemmar eller väljare. Synsättet liknar mer så kallad ”demokratisk centralism”: att man bara får debattera tills beslut är fattat och att man sedan ska hålla tyst. Jag delar inte den synen. Några exempel:

Sven-Eric skriver: ”Som jag ser det finns det bara en sak att göra och det är att du, Björn Sundin, omedelbart lämnar din post. Beter man sig som du gör har man ingen rätt att företräda partiet. Sker inte det bör partiet överväga att utesluta dig. Det här är inget annat än rent förräderi och en hjälp till motståndarna!”

Monica skriver: ”Jag tror på demokrati och anser att du, medvetet (?) med många fler inte respekterar den demokratiska processen inom partiet och för egen vinning skull (högerfalang?), inte för partiets bästa anslutit dig till det mediala drevet.”

Bertil E skriver: ”Alla föreningsvana vet vad som gäller en vald ledning är en vald ledning, så länge man inte valt en ny. Det gäller även bolag, där alla ställer upp lojalt för styrelsens kolektiva beslut. Om inte väljer man en ny styrelse. I demokratisammanhang brukar det kalla kallas det representativ demokrati. Men det tyck finna åldersgrupper, även inom socialdemokratin som tycker sig stå över den valda och representativa demokratin. Björn Sundin tycks tillhöra denna elitistiska grupp, som ser sig stående över den representativa demokratins principer. Denna typ av människor och politiker finns och fanns det gott om i olika vänstersekteristiska inriktningar, som förökade sig genom delning och utbrytningar. Mitt enda råd till dessa personer inom SAP är att bilda ett eget parti. Där kan ni efterhand bilda ytterligare sekter, utan att behöva respektera partikongresser eller den representativa demokratins principer.”

ljuset i tunneln skriver: ”Kamma dig !!!!! Håkan är partiledare, utsedd av en ening kongress. Om inte det passar, bör du antingen tiga, eller lämna partiet. Det måste bli slut på krypskyttet. (S) är ett demokratiskt parti, där vi respekterar kongressbeslut.”

Marcus skriver: ”Ja du Björn Sundin. Om det nu är så att du saknar förtroende för din ledare, men VU inte gör det. Då finns väl inte mycket annat att göra än att lämna den skuta du anser vara på väg att sjunka? För inte menar du väl på allvar att du kan håva in dina 50k+ i månaden representerandes något du inte tror på? Det vore ju inget annat än… gnidet!”

mirko skriver: ”Kul att du som förtroendevald delar din åsikt publikt dock hade jag önskat att sådana som du kunde få det förtroendet indraget eftersom ni försöker förbigå det som en kongress har enats om. Jag hoppas innerligen att det finns folk inom din valkrets som inser hur du har betett dig och förklarar för dig att du inte är välkommen inom föreningen. Du kanske skulle överväga själv din politiska framtid ocu dina värderingar.”

Jan-Åke Sallermo (på Facebook): ”Om du sköter ditt så sköter socialdemokratiska partiets VU sitt. Det är demokrati och demokratins gång. Det borde du veta men tydligen gör du inte det.”

Och när Sallermo fick mothugg från örebroaren Göran Morfelt (som inte är partiaktiv) följde han upp med: ”Så du Göran Morfelt, litar mer på den hysteriska pressen än på patrtiets Verkställande utskott?? Då är nog din slutsats att rösta på något annat parti rätt.” Jag skrev dock till Morfelt och förklarade att han var välkommen i alla fall – vi kräver inte tystnad av vare sig väljare eller medlemmar.

Några av de där senare inläggen skulle väl möjligen kunna platsa rätt bra i kategorin ”inlägg som inte är vare sig konstruktiva eller schyssta”… För övrigt är min lojalitet hos örebroarna (som betalar min lön) och hos Socialdemokraterna i Örebro som gett mig sitt förtroende, inte hos Partistyrelse/partiledare eller någon annan nivå i partiet.

 

Och sedan har vi några exempel på inlägg som jag inte tänker tacka så mycket för…:

Anders Hedlund skriver: ”Nu får du väl sluta. Ska du ta över stafettpinnen från domn andra högersossarna som spytt galla över Håkan Juholt??? Håll käften och hjälp till att ge Håkan dom förutsättningar han behöver för att ge Reinfeldt en ordentlig match. HUR ska Håkan kunna ro den här båten i hamn, när det hela tiden finns dom som öooet och offentligt går ut och sparkar undan årorna??? Jägg av och fjanta dej. Res dej upp OM du är en STOLT sosse och hjälp till med att sprida det socialdemokratiska partiets värderingar och ideologi. Faaan för sådan a som du. Jävla höger sossar.”

Jan-Åke Sallermo skriver (på Facebook): ”Sådär Björn Sundin. Verkställande utskottet som står närmast alla problem stödjer alltså Håkan Juholt. Det gör inte du. Du har offentligt krävt hans avgång och du har till synes helt fel. Vad blir din slutsats av detta? Är det inte hög tid att du.. hoppar av här, skaffar dig ett vanligt jobb och eventuellt röstar på ett annat part?” (Som dock fick omedelbart svar på tal från Kalle Selander: ”Jan-Åke, Björn Sundin och socialdemokraterna i Örebro län har utnyttjat sin demokratiska rätt och skyldighet att ta ställning i den här frågan. Nu vet vi. Ett modigt ställningstagande! Och vad har Björn fel i? Att han inte tycker som VU? Och för detta ska han hoppa av? Jag tror att du missuppfattat det här en smula. Björn är vald av oss örebroare att sköta Örebro kommun. Det gör han bra. Att han dessutom tar ett ansvar på riksplanet är en bonus.”)

Anledningen till att jag klipper in dessa här är för att illustrera nivån i debatten. Det är den där typen av angrepp och påhopp som gör att jag då och då funderar över om det är värt att engagera sig i samhällsdebatten och ta ledande förtroendeuppdrag. Än så länge har jag konstaterat att det är värt det – den där typen av inlägg är ändå i minoritet.

Kan vi få prata politik nu?

Igår publicerade NA debattinlägg från mig och från Eva Lena-Jansson. Vi hade ombetts att skriva om Socialdemokratins framtid, bortom partiledarfrågan. Självklart tog vi den chansen: det är dags att vi socialdemokrater får möjlighet att prata politik och framtid nu. Vi har försökt hela tiden, både lokalt och nationellt, men med så mycket fokus på partiledarfrågan har mycket av det där hamnat i skymundan och försvunnit ur fokus. Så här är mina tankar om vad som behövs framöver (länkarna i texten nedan går till tidigare inlägg kring respektive punkt):

”Oavsett namnet på socialdemokraternas partiledare så återstår en otroligt lång resa för att på nationell nivå återfå förtroendet från alla dem som tidigare kunnat tänka sig att rösta på Socialdemokraterna. Dessutom måste vi skapa nytt förtroende hos dem som tidigare inte övervägt att rösta S. För ett parti som för varje nationell undersökning rasar i förtroende krävs mycket mycket mer än att byta partiledare, oavsett om partiledaren heter Göran Persson, Mona Sahlin eller Håkan Juholt. Därför måste vi skapa en situation där det överhuvudtaget är möjligt att inleda samtal om drömmar och förhoppningar om ett bättre samhälle och slippa att ständigt prata om obegripliga utspel och märkliga påståenden.

Men det kräver väldigt mycket av oss socialdemokrater. Till exempel måste vi sluta se oss som offer för en omvärld som vill oss illa: det är inte medias eller Moderaternas fel att vi har så lågt förtroende. Det är vårt eget. Socialdemokratin måste förändras både organisatoriskt och vad gäller politiska förslag. Våra grundläggande värderingar om minskade klyftor och ökade möjligheter står sig, men vi måste förmå göra politik av dem. Och de politiska förslagen måste vara anpassade till det samhälle som väljarna uppfattar och lever i – inte den ”verklighet” som vi önskar skulle vara.

Så låt oss diskutera på allvar vad den där förnyelsen bör innehålla. Jag har tidigare utvecklat det i lååånga inlägg på min blogg (bjornsundin.speedhost.me) men här ryms inte mer än några korta punkter:

1. Vi måste stå för våra grundläggande idéer. Då kan man vara tydlig i opposition och kritisera orättvisor. Då kan man även acceptera andra partiers förslag – det finns inget egenvärde i att säga nej bara för att någon annan kom på förslaget.

2. Våra förslag måste på allvar minska klyftor och utslagning: nya jobb, rehabilitering och stöd för att komma tillbaka måste sättas före passiva system som bara tryggar inkomsten utan tidsbegränsning. Det innebär både självkritik (vi lyckades inte tillräckligt bra) och ihärdig kritik mot slakten av sjukförsäkringen och a-kassan.

3. Vi måste bejaka medelklassens ”resa”. Vill vi företräda majoriteten av befolkningen måste vi även lyssna på både medelklassen (oavsett var de bor) och på dem som bor i storstad (oavsett klasstillhörighet).

4. Det får inte finnas någon motsättning mellan jämlikhet och frihet; det är möjligt att både säkra kvaliteten i skolan och att ge föräldrar och barn möjlighet att välja skola. Men det krävs en ny offensiv mot ojämlikheten: Målet kan väl inte vara att 9 av 10 elever ska få tillräckliga kunskaper eller att 9 av 10 ska ha jobb?

5. Vi behöver presentera ett skattesystem som bidrar till att nya jobb skapas (den borgerliga regeringen belönar i första hand dem som redan har jobb). En skatteomläggning bör till exempel göra det dyrare att förbruka jordens resurser, men billigare att jobba med att laga skor eller sköta hus.

6. För att skapa ett miljöanpassat och klimatsmart samhälle måste vi ändra lagar och ställa hårdare krav på till exempel energiförbrukning, samtidigt som till exempel kommunen tar initiativ till moderna vindkraftverk.

Det är några av mina förslag. Jag säger inte att det är den enda vägen. Och jag tänker inte hävda att den som inte håller med mig är vare sig ”vänstersosse”, ”högersosse” eller något annat. Men jag förväntar mig att den som inte håller med argumenterar i sak och helst presenterar egna förslag på hur vi ska få tillbaka det förlorade förtroendet.

Till valet 2014 måste vi visa att vi förstod varför väljarna gav oss underkänt, i rikspolitiken, vad gäller ekonomin, skatterna och jobben. Vi har några år på oss att visa att vi är värda större förtroende än idag.

Håkan Juholt är inte min statsministerkandidat

Ibland passar musiken väldigt bra till ens känsla. I lurarna när jag cyklar till tåget den här morgonen hör jag Bob Hund sjunga:
”Ligger här och tänker ut,
hur vi ska få vårt land på fötter bäst,
jag vill att allt ska bli som vanligt,
men ändå är det det som jag fruktar mest”

(Nu är det väl revolution på gång)

Det sker strax efter att jag till TV4 bekräftat att jag inte har förtroende för Håkan Juholt som statsministerkandidat. Detta efter att jag sent igår kväll uppdaterade min Facebookstatus efter att ha sett Håkan Juholt förneka att VU-mötet som pågår på partihögkvarteret på Sveavägen diskuterar hans uppdrag och framtid. Hela Sverige vet att Socialdemokraternas högsta ledning diskuterar partiledarens uppenbara oförmåga att leda det socialdemokratiska partiet; men partiledaren påstår att så inte är fallet. Där någonstans kände jag att jag inte kunde hålla tyst längre: det var dags att tala ur skägget.

Jag vet att en del partikamrater är arga på mig. De tycker inte att man ska kommentera partiledarens prestationer offentligt, att hela frågan om förtroendet för Juholt är en mediakampanj, att debatten om Socialdemokratins framtid ska hållas ”internt”. (Ingen är dock i närheten av den här bisarra konspirationsteorin: http://komigenuva.wordpress.com/2012/01/19/storkapitalets-springpojkar-vill-ha-bort-juholt-for-ett-ja-till-europakt/).

Fram till nu har jag inte offentligt kommenterat om jag har förtroende för Håkan Juholt. Jag har kritiserat dåliga beslut, suckat över märkliga utspel och länkat till kritiska artiklar. Men jag har faktiskt till och med undvikit att länka till artiklar som kräver Juholts avgång. Fram till nu. För nu får det faktiskt räcka.

Håkan Juholt och partiets ledning (Verkställande Utskottet i synnerhet) måste ta ansvar för det allvarliga läget för Socialdemokratin. Det känns inte som de gör det.

(Mer om min syn på det allvarliga läget och de politiska utmaningar vi står inför här: http://bjornsundin.speedhost.me/2011/12/men-vi-tar-det-har-pa-allvar-va-fb/ )

Det är möjligt att jag kommer få skäll för detta. Det är möjligt att det finns de som anser att jag förbrukar mitt förtroende som kommunalråd i och med detta. Det är möjligt att detta påverkar eventuella ”karriärmöjligheter”. Det är möjligt. Men jag bryr mig inte om det just nu. Det här handlar om två saker: För det första att jag tror att det finns en möjlighet för Socialdemokratin att vända utvecklingen – om Håkan Juholt inte längre är vår statsministerkandidat. För det andra att jag inte kan leva med mig själv om jag inte gjorde det jag tror är nödvändigt nu, för det handlar inte bara om en tillfällig svacka; jag är övertygad om att vi står vid en punkt i svensk historia där det står och väger. Jag tror att ett fortsatt fritt fall för S (för det är det vi bevittnar nu) kommer att innebära att vi förlorar vår centrala roll i svensk politik. I storstäderna är S nu tredje största parti, efter Moderaterna och Miljöpartiet. Jag tror att det är vad som väntar om inget händer.

Och där knyts cirkeln till Bob Hund. De flesta skulle nog anse att Bob Hund med sin konsumtionskritik, samhällskritik och allmäna radikalitet borde vara ”vänster”. Det kanske de uppfattar sig som (jag vet inte), men i tv-dokumentären om bandet för några veckor sedan syntes Miljöpartimärket överallt. Om inte Socialdemokraterna förmår vända utvecklingen och börja bygga upp det raserade förtroendet och beskriva vad vi vill göra med samhället så är det förmodligen Gustav Fridolin som är nästa rödgröna statsministerkandidat (om det nu kommer finnas något rödgrönt alternativ – det är ju inte säkert).

Håkan Juholt var aldrig min partiledarkandidat. Men jag höll det där för mina närmaste, utåt sa jag att jag ”trodde att det här kunde bli bra”. För det är så vi gör. Det är så vi brukar göra. Det var så vi gjorde.

Men det var så vi gjorde på den tiden då det var självklart att en partiledarkandidat för Socialdemokraterna hade tillräcklig kompetens för uppdraget. Då det var självklart att en socialdemokratisk statsministerkandidat visste hur man gör när man leder. Då det var fullkomligt självklart att Socialdemokraterna var Sveriges största parti. På den tiden.

Bob Hund sjunger: ”jag vill att allt ska bli som vanligt, men ändå är det det som jag fruktar mest”

Det blir aldrig ”som vanligt”. Och tur är väl det. Men vi måste tillbaka till att Socialdemokraterna presenterar en statsministerkandidat som inger förtroende. Då kan vi antingen byta partiledare (och statsministerkandidat) eller så kan vi skilja uppdragen åt; behålla Håkan Juholt som partiledare men lansera en annan statsministerkandidat (Margot Wallström har nog inte fått frågan om att ”bara” bli statsminister…). Det valet får väl VU göra; alternativet är att vi ger upp valet 2014, nationellt. Om en ny partiledare ska väljas ser jag för övrigt två huvudkandidater: Carin Jämtin och Mikael Damberg. Kanske tillsammans?

På cykeln för någon timme sedan följdes Bob Hund-låten av The Donnas ”Who invited you?”. Det kändes också ganska passande.

Ett kommunalråd som återkopplar bättre

I fredags skrev jag om år 2011, om att jag lyckats träffa väldigt många människor som fått chansen att föra fram det de vill till mig (min ovetenskapliga beräkning visade på 1380 personer, exklusive alla kommunala möten), att jag varit rätt duktig (inte tillräcklig, återkommer till det) på att svara på mail från örebroare som hört av sig om olika frågor (åtminstone cirka 200 stycken, har inte räknat exakt)

Det där är viktigt för mig. Om jag inte lyckas med att göra politiken mer tillgänglig för örebroarna finns ingen poäng för mig med att fortsätta med politiska uppdrag. Jag vill att fler ska känna att de kan nå ansvariga politiker med synpunkter, idéer och förslag – och jag vill få del av andras åsikter. Alltså måste jag fundera en del på hur jag gör det där bättre.

Jag har en ”princip” om att inte tacka nej till möten om någon vill träffa mig. Tidigare har det handlat om att jag helt enkelt har ett förtroendeuppdrag och att folk har ”rätt” att träffa den de betalar skattepengar för. Men under året har jag ju insett alltmer att det helt enkelt inte går att veta i förväg vilka möten som är bra och vilka som inte är det. Det är tur att man bokar in möten lite på chans ibland, för ibland är det just de mötena som är mest givande.

Men en klar nackdel med de välpackade veckorna med möten från morgon till kväll är att jag inte  hinner följa upp annat. Till exempel hinner jag inte återkoppla tillräckligt bra. Låt mig ta ett exempel ur verkligheten…

Förra julen fick jag ett mail från en man i Rynninge. Han tog kontakt med mig efter att jag delat ut blad i brevlådorna där han bodde och han insåg att hans fråga (om ett långtorg i området, vem som skulle sköta det) låg på mitt ansvarsområde. Jag svarade honom direkt med vad jag tyckte i princip, och påpekade att jag inte visste något om just det här exemplet, men att jag skulle återkomma när jag visste mer. Jag mailade sedan tillbaka till  honom när jag fått mer information (det verkade lösa sig som han ville) och berättade om att det skulle ordnas ett möte i frågan (det var redan planerat av tjänstemännen).

Men jag har ingen aning om vad som hänt sedan dess. Jag har helt enkelt inte haft tid att gå igenom de där hundratals mailen som jag besvarat för att följa upp vad som hände senare. Det där är kanske ingen katastrof. Men det finns några skäl till att den där återkopplingen ändå är viktig:

  1. Det kan ju tänkas att den örebroare som hörde av sig och fick svar tycker att jag borde återkomma, och därför blir besviken när jag inte gör det.
  2. Det kan tänkas att personen som hörde av sig inte vågar höra av sig en gång till, att den tycker att den stör i onödan.
  3. Det är rätt troligt att den som en gång hört av sig till en ledande politiker berättar det för andra; alltså är det en viktig budbärare till andra örebroare om att man faktiskt kan få kontakt med ledande politiker.

Därför behöver jag förbättra min återkoppling. Hittills har min tillgänglighet i huvudsak byggt på följande delar, som inte är särskilt innovativa eller speciella:

  1. Jag svarar på mail (fast det kan dröja för länge ibland) och jag ringer tillbaka (så gott jag kan, telefontid är en bristvara).
  2. Jag bokar in möten med dem som hör av sig och vill träffa mig.
  3. Jag bloggar om större frågor så att folk kan bilda sig en uppfattning om hur jag resonerar.
  4. Jag berättar om mycket av det jag gör på dagarna i korta inlägg på Twitter och Facebook. Därmed kan den som vill följa aktuella frågor som diskuteras, och lämna synpunkter på dessa.
  5. Jag svarar på insändare så gott jag hinner (både då de riktas till mig och då de berör ”mitt” område).
  6. Dessutom deltar jag självklart i aktiviteter som Socialdemokraterna ordnar: möten, seminarier, dörrknackningar och annat.

Under 2012 tänkte jag dessutom:

  1. Skicka veckomail till dem som vill ha, där jag berättar om aktuella frågor och som gör det lättare för människor att höra av sig med frågor kring både detta och annat som de funderar på. Därmed kan mannen i Rynninge enkelt återkomma, och den som hört av sig om Skebäcksbron för ett halvår sedan får veta att något nu faktiskt hänt.
  2. En gång i veckan bokar jag in en tid i samband med lunch, fika eller liknande som jag informerar om i veckomailet. Då kan den som vill ansluta utan att det är så dramatiskt.
  3. Jag ska regelbundet dela ut blad som bjuder in folk att höra av sig.

Nu är jag tacksam för synpunkter på detta: andra förslag? finns bättre sätt? Att det kommer ta tid inser jag (det måste ordna sig, jag får skapa luckor i kalendern mer regelbundet). Jag inser också att det fortfarande återstår att i högre grad söka upp dem som inte hör av sig på egen hand (mycket av det är dock aktiviteter som Socialdemokraterna ordnar).

2011 i backspegeln: träffat 1380 personer, fler återstår

I ett sista desperat försök att komma ikapp och starta ”på noll” på måndag, när verksamheten drar igång på allvar för 2012, åkte jag till jobbet på eftermiddagen och tillbringade några timmar med att rensa mail och kontor. Det gick väl sådär: fortfarande återstår massor av mail att läsa, svara på eller arkivera och fortfarande återstår stora travar papper. Det ledde mig dock till några slutsatser, och till en väldigt ovetenskaplig genomgång av vad jag åstadkommit under 2011. Först några slutsatser:

  1. För den mentala hälsan och för familjens skull ska jag i högre grad åka till jobbet några timmar en lördag (eller sitta en timme till på kvällen) än att småfixa med mailen tillsammans med familjen.
  2. Jag har under 2011 verkligen försökt tillämpa min ”princip” om att inte tacka nej till möten om någon vill träffa mig. Det har inneburit att veckorna blivit alldeles för fulltecknade (så att mailsvarande och återringande till folk som sökt mig blivit lidande). Det har dessutom inneburit fullchokade veckor som tar slut på all kraft. Under 2012 måste jag behålla luckor i almanackan genom att försöka boka in färre och kortare möten, annars kommer jag inte hinna svara i tid till folk som hör av sig via mail eller telefon, till exempel.

Sedan något om vad jag åstadkommit på ett för mig väldigt viktigt område; att vara tillgänglig för örebroare som har synpunkter och att ta del av så mycket åsikter, förslag och idéer som är möjligt:

  1. Under 2011 har jag besvarat ungefär 200 mail till örebroare som hört av sig om olika frågor. Jag har då bara räknat dem som jag ordningssamt sparat i särskilda mappar, jag har inte lagt tid på att gå igenom alla tusentals mail i sända-mappen (det vore kvalificerat slöseri med tid). Ibland har flera av de där mailen gått till en och samma person (i t ex en mailväxling, inte heller det har jag lagt tid på att sortera) men å andra sidan så tillkommer en massa andra mail som jag nu missat och dessutom alla kommentarer och meddelanden på Facebook och Twitter, som också ofta rör kommunrelaterade frågor som jag har ansvar för.
  2. Under 2011 har jag träffat uppskattningsvis 1380 personer.  När jag säger ”träffat” så är det antingen en och en eller i ett sammanhang där de kunde ta upp det de ville ta upp. Jag har alltså inte räknat kommunala sammanträden och liknande. Jag räknade så här: jag tittade i kalendern för var femte vecka (det blev 9 veckor eftersom jag gjorde uppehåll i juli) och räknade hur många jag ungefär träffat på varje möte jag haft den veckan. Sedan tog jag det gånger 5,78 (52 veckor delat på 9 veckor). Ska kanske påpeka att jag under våren var deltid föräldraledig, vilket drog ner snittet tillsammans med den hektiska tiden kring omvalet. Jag har för övrigt inte heller räknat de aktiviteter som var en del av valrörelsen, där vi ju samtalade med tusentals och åter tusentals örebroare.
  3. Under 2011 har jag skrivit oräkneliga mängder inlägg på Twitter och något färre på Facebook om vad jag gjort på dagarna. Väldigt många av dessa (särskilt på Facebook där jag ju har fler som ”följer mig”) har lett till vidare diskussioner om aktuella frågor och ärenden som har gett mig kunskap om vad andra örebroare tycker, och som informerat andra örebroare om vad som är på gång.

Jag tycker alltså att jag lyckats rätt bra med att göra mig som kommunalt förtroendevald mer tillgänglig för örebroare (jag tycker nog i och för sig att jag, tillsammans med övriga i majoriteten, gjort mycket bra vad gäller konkreta politiska beslut också, men det tar vi någon annan gång…). Men jag vet att jag har mycket mycket kvar. Och detta år som kommunalråd med ansvar för ett område som Samhällsbyggnadsområdet – som väldigt många har åsikter om och konkreta frågor kring – har lärt mig otroligt mycket om många olika saker. Men framförallt har jag insett att jag inte är tillräckligt bra på att återkoppla till dem som hör av sig. Men det tänkte jag återkomma till en annan dag.

(Och för den som undrar: inlägget skrevs tidigare idag, jag publicerade bara sent på kvällen, mellan två avsnitt av vår favorit-seriemördare Dexter.)

1 av 3 nyårslöften: Ska inte kräva uteslutning ur partiet

Det är nyårsdag och man förväntas väl redan ha börjat förverkliga de nyårslöften man något lättvindigt föresatte sig sent på nyårsaftons kväll. Mina nyårslöften i år handlar dock inte om sundare ätande, regelbunden motion eller mer sömn (även om allt det nog vore förnuftigt). Jag har lovat mig själv tre saker som nyårslöften:

  1. Jag lovar att inte kräva uteslutning av någon annan socialdemokrat. Jag har ofta bestämda åsikter och tycker att jag står för balanserade och genomtänkta socialdemokratiska värderingar. Men jag inser att det finns andra som inte tycker att jag har rätt, på samma sätt som att jag ibland tycker att andra socialdemokrater har fel i någon fråga. Det tycker jag är sunt; därför lovar jag att aldrig någon gång under 2012 kräva att någon annan ska uteslutas ur det socialdemokratiska partiet. (Ska kanske påpeka att jag inte heller tidigare krävt att någon som tycker annorlunda än jag ska uteslutas ur partiet.)
  2. Jag lovar att jag tydligare ska ta fajten mot dem som hetsar mot andra partikamrater. Att andra socialdemokrater är kritiska mot ett eller annat tycker inte jag är fel; och i ett läge när S har cirka 25% stöd i opinionen och när förtroendet för vår partiledare och statsministerkandidat är nere på 16% vore det märkligare om ingen hade någon kritik att framföra. Men de som vågar yttra sig om problemen i vårt parti utsätts för mycket hets och många hårda ord. Partiet behöver fler kärleksfulla kritiker; därför lovar jag att jag ska ta fajten mot dem som försöker göra vårt parti tystare, som försöker sänka taket för den partiinterna debatten.
  3. Jag lovar att jag aldrig någon gång under 2012 ska sopa partiets problem under mattan. Ytterst få kan på allvar anse att Socialdemokratin inte har problem. Några försöker måla upp en fasad av att inget är fel (att allt t ex handlar om en kampanj från borgerliga medier). För de hundratusentals svenskar som mycket väl kan tänka sig att rösta på socialdemokraterna; om det inte vore för att vårt parti just nu sköter så mycket så dåligt (Ulf Lundell och Ernst Kirschsteiger är bara två av de mer namnkunniga) minskar den typen av skönmålning bara förtroendet för vårt partis förmåga att lyssna och förstå signalerna från folk och samhälle. Därför lovar jag att jag inte ska medverka till sådan skönmålning.

Nu är det i och för sig en rimlig invändning att till skillnad från nyårslöften om sundare ätande, regelbunden motion eller mer sömn så innebär inte de där löftena så mycket nyordning i mitt liv. Good point. Jag har aldrig krävt uteslutning av andra socialdemokrater, jag har tagit fajten mot partikamrater som hetsar (fast jag kan nog göra det ännu mer) och jag har inte låtsats som om allt är okej inom Socialdemokratin.

Men jag lovar likväl det där, även om det kanske mer har formen av en nyårsförhoppning: för tänk vad skönt det vore om varenda partimedlem i det socialdemokratiska partiet (och ytterligare några sympatisörer som inte är medlemmar) gav de där tre löftena inför det nya året. Tänk vilken skillnad det skulle göra i den socialdemokratiska debatten. Och tänk vad skönt det vore om socialdemokrater faktiskt kunde prata om vad som borde göras, istället för att diskutera om vem som får ha en eller annan åsikt och huruvida man i så fall får säga den offentligt. Men det är väl en from förhoppning, antar jag.