Några kommentarer angående de olika uppfattningarna kring försäljningen av Storstenshöjdens skidanläggning.

Örebro kommun står fast vid det vi sagt hela tiden: när vattendomen är klar ska vi diskutera köpeavtal mellan Storstenshöjden AB och Örebro Kommun. Inom några dagar vinner, förhoppningsvis, vattendomen laga kraft och därmed kan diskussionerna om ett nytt köpeavtal mellan Örebro kommun och Storstenshöjdens AB bli konkreta.

Vår avsikt är – och har hela tiden varit – att utveckla Kilsbergsområdet som helhet, i detta arbete ser vi Storstenshöjdens AB som en viktig och självklar part. Det finns ingen dold agenda från Örebro kommuns sida.

Oavsett läget vad gäller försäljningen av skidanläggningen i Storstenshöjden kommer kommunens arbete att fortsätta med Kilsbergsområdet som helhet. Diskussionerna kommer att handla om möjliga nya stugbyar, investeringar i nuvarande konferensanläggning, övrig försäljning och exploatering av mark med mera. Vi hoppas att många Örebroföretag, bland annat Storstenshöjdens AB, ska vilja vara med i detta arbete, både vad gäller investeringar och vad gäller kommande affärsmöjligheter.

Några av de partier som vant sig vid att styra Örebro kommun är nu i opposition. Och det är rätt uppenbart vad Folkpartiet, Moderaterna och Miljöpartiet har för strategi:

1. De låter bli att ta ansvar: överger ståndpunkter de hade för så sent som ett år sedan och vägrar presentera alternativ till de förslag som majoriteten presenterar.
2. De påstår att inget händer: genom att i varje sammanhang påstå att inga beslut fattas tror de att de kan sätta en stopp-stämpel på majoriteten.

Punkt 1 är uppenbar i samband med besparingarna i skolan: trots att de kommunala gymnasieskolorna har 30 000 kvadratmeter för mycket lokaler så låtsas FP, MP och M att de inte vill göra sig av med några lokaler (möjligen förutom Rudbecksskolan, som de – åtminstone ibland – vill lägga ner, fast det innebär ändå ”bara” 15 000 kvm).

En del hävdar att det där är så oppositionen kan bete sig. Jag håller visserligen inte håller med om det – S och V presenterade varje år budgetar som vi var beredda att genomföra om vi fått majoritet (somliga av de nuvarande oppositionspartierna presenterar inte ens en budget som är teoretiskt möjlig att använda som styrdokument). Men beteendet är kanske mindre överraskande.

Punkt 2 är märkligare. Konsekvent försöker oppositionspartierna på högerkanten (FP och M, men även MP) påstå att det inte fattas några beslut. De tycks inte reflektera särskilt mycket över det märkliga med att de samtidigt kritiserar oss för att vi fattar beslut för snabbt (i Programnämnd Samhällsbyggnad fattade vi beslut nu i december, trots att oppositionen ville att vi skulle vänta med att fatta beslut – i två månader).

När vi svarar på påståendena (till exempel på Twitter) menar den tidigare kommunstyrelseordföranden (Staffan Werme) att de beslut vi fattar bara handlar om ”administration”. Låt mig ta några exempel på sådana frågor som han eller oppositionen (i varierande grad och på olika sätt – det finns verkligen ingen samlad opposition) motsatt sig eller velat skjuta på:

• Vi har avbrutit det dyra och misslyckade projektet med korttidsrekrytering. Det sparar uppåt 20 miljoner per år.
• Vi har fattat beslut om att skapa ett servicecenter som ska göra det lättare för örebroarna att få kontakt och service från kommunen.
• Vi har beslutat om att införa självstyrande enheter som ger de kommunanställda mer egenmakt och som ger verksamheten möjlighet att planera mer långsiktigt.

Administration? Faktum är att de där tre besluten är otroligt strategiska och innebär stora förbättringar både för örebroare och för anställda.

Men visst finns det beslut som känns mer politiska; andra beslut som vi fattat är enklare att berätta om: mer vindkraft, att skapa hundratals odlingslotter, sätta igång förändringsarbetet i Vivalla (start för ”Fördjupad Översiktsplan”), införa skärpta energikrav vid bostadsbyggande för att bygga mer klimatsmart, sätta igång arbetet med en utvecklingsplan Norrcity och mycket annat. Dessa exempel är för övrigt bara tagna från Programnämnd Samhällsbyggnad, på andra områden fattas precis lika mycket viktiga och framåtsyftande beslut.

Faktum är att jag törs påstå att vi under den här hösten (om man också inkluderar budgetdokumentet för 2012) fattat fler beslut om förbättringar som kommer märkas i örebroarnas vardag än vad Staffan Werme och hans koalition lyckades lotsa fram under sina fyra år. Ett skäl är självklart att Werme och hans vänner stoppade väldigt många frågor (flera av dem har vi nu satt igång igen), men det handlar också om att det helt enkelt var mycket prat och mindre handling under Werme & co.

Förutom alla de där besluten vi fattat så är det de hundratals små sakerna som vi sätter fart på, istället för att stoppa upp. Även dessa kommer självklart ge märkbara resultat för örebroarna.

Med andra ord får oppositionen gärna fortsätta prata om att vi inte fattar beslut och bara ”administrerar”. Under tiden fortsätter vi förbättra Örebro.

Socialdemokraterna skulle vid val i november 2011 få 27,7 % av rösterna, enligt SCBs partisympatiundersökning (PSU). Jag har inte läst tabellerna tillräckligt noggrant, men en analys som jag såg påstod att S var största parti i två grupper endast: i gruppen över 75 år och i LO-gruppen (låt oss hoppas att det var en felaktig snabbanalys). I både Stockholm och Göteborg hamnar S under 20%, i Stockholm är Moderaterna dubbelt så stora som Socialdemokraterna och Miljöpartiet är nästan förbi S.

Jag har konstaterat att jag blir imponerad av att en del partikamrater faktisk klarar att göra en positiv tolkning av sifforna (”trodde det skulle vara värre”, ”efter den här hösten har vi inte fallit mer” och så vidare). Jag klarar inte det. Och innerst inne vet jag att alla socialdemokrater inser att det är allvar nu, oavsett reaktion på dagens PSU.

Och då hoppas jag att vi kan få se tre viktiga förändringar inom socialdemokratin:

1. Ett slut på hetsandet mot partikamrater som vågar vara kritiska och ett stopp för misstänkliggörandet av sossar som har andra åsikter än en själv. Och här får gärna partiledningen gå ut och markera att det får räcka nu.
2. Att vi alla, omelbart, slutar se oss som offer för en omvärld som vill oss illa: det är inte medias eller moderaternas fel att vi har så lågt förtroende. Det är vårt eget.
3. En start för en verklig debatt om vad den förnyelse som alla rimligen inser behövs innebär: vad är viktigast i vår politik? vilka förändringar krävs av våra förslag?

I början på året bloggade jagom vad jag tror att förnyelsen bör innehålla. Här är en sammanfattning av de sju punkter som jag skrivit om (länkarna leder till blogginläggen):

1. Denna gång måste förnyelsen vara på allvar. Vi har inte gjort läxan ordentligt de senaste 20 åren; även om våra grundläggande värderingar delas av de flesta så är det alltför få som upplever att våra förslag svarar på de frågor som ställs idag.

2. Vi måste stå för våra grundläggande idéer. Då kan man vara tydlig i opposition och kritisera orättvisor. Då kan man även låta bli att motsätta sig frågor som egentligen inte är viktiga – det finns inget egenvärde i att säga nej till andra partiers förslag.

3. Våra förslag måste på allvar minska klyftor och utslagning: rehabilitering och stöd för att komma tillbaka måste sättas före passiva system som bara tryggar inkomsten utan tidsbegränsning. Det innebär både självkritik (vi lyckades inte tillräckligt bra) och ihärdig kritik mot slakten av sjukförsäkringen (och a-kassan), som var hjärtlös.

4. Vi måste bejaka medelklassens ”resa”. Vill vi företräda majoriteten av befolkningen måste vi lyssna på både vad medelklassen tycker (oavsett var de bor) och på vad de som bor i storstad tycker (oavsett klasstillhörighet). Det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen, i synnerhet den i storstäderna, känner.

5. Det får inte finnas någon motsättning mellan jämlikhet och frihet. Vi måste till exempel både säkra kvaliteten i skolan och ge föräldrar och barn möjlighet att välja skola. Därför måste vi inleda en ny offensiv mot ojämlikheten: Målet kan väl inte vara att 9 av 10 elever ska få tillräckliga kunskaper eller att 9 av 10 ska ha jobb?

6. Vi behöver presentera ett skattesystem som bidrar till att nya jobb skapas. Den borgerliga regeringen belönar i första hand dem som har jobb – men nya jobb skapas (bevisligen) inte. En rejäl skatteomläggning bör göra det dyrare att förbruka jordens resurser, men billigare att jobba med att laga skor eller sköta hus.

7. För att skapa ett miljöanpassat och klimatsmart samhälle måste vi våga använda de politiska verktyg vi har i kommuner, landsting och stat mer aktivt. Då handlar det både om att ändra lagar och att ställa hårdare krav på till exempel energiförbrukning men också att pröva nya sätt att uppmuntra klimathänsyn och miljötänkande. Till exempel att kommunen tar initiativ till moderna vindkraftverk.

Det är mina förslag. Jag säger inte att det är den enda vägen. Och jag tänker inte hävda att den som inte håller med mig är vare sig ”vänstersosse”, ”högersosse”, ”köpt konsult” eller något annat. Men jag förväntar mig att den som inte håller med argumenterar i sak och helst presenterar egna förslag på hur vi ska få tillbaka det förlorade förtroendet.

Till valet 2014 måste vi visa att vi förstod varför väljarna gav oss underkänt, i rikspolitiken, vad gäller ekonomin, skatterna och jobben. Vi har några år på oss att visa att vi är värda större förtroende än vad SCB:n visar.

Idag arrangerade Nobina ett seminarium om hur vi ökar resandet med kollektivtrafik. Det var avslutningen på Nobinas firar-år som uppmärksammar att det är hundra år sedan de görde den första bussen i Sverige (då under namnet SJ-buss).

Varför ska vi få fler att åka med kollektivtrafiken? Kanske är det självklart, men det tål ändå att upprepas.

För det första är kollektivt resande det mest miljövänliga och energismarta (förutom gång och cyklande). Jorden klarar helt enkelt inte att vi fortsätter åka lika mycket bil som idag.

För det andra är det omöjligt att utforma städer som klarar lika mycket bilåkande per person som vi har idag. Om andelen bilåkande är lika högt i framtiden som idag kommer städerna bli ogästvänliga och otrevliga.

Med andra ord är inte miljövänliga bilar något svar på frågan om varför fler måste åka kollektivt. Även om alla skulle åka med elbilar, på el producerad av ren sol- eller vindkraft, så skulle problemet kvarstå: vi har inte plats för alla bilar.

Det finns alltså goda skäl till att målet är högt ställt: dubbelt så många ska åka med kollektivtrafiken år 2020. Men hur åstadkommer vi det? Särskilt med tanke på att andelen som åker kollektivt i Örebro är låg (2004 gjordes ca 5% av antalet resor med kollektivtrafik, andelen som cyklar är hög, 24% år 2004).

Under torsdagen deltog jag i ett panelsamtal på den konferens som Nobina (som bland annat kör bussarna i Örebro) arrangerade i Stockholm. Konferensen bjöd både på intressanta diskussioner och på inspirerande föreläsningar och det är ingen tvekan om att intresset för utvecklad kollektivtrafik ökat. Här finns de filmer som visades: den här om hur man i Kent (England) byggt bussnätet före bostäder och verksamhet. Här om hur Nantes lyckats med målen genom effektiv busstrafik (spårvagn på hjul).

Mitt viktigaste budskap i den diskussion jag medverkade i handlade om två punkter: Om fler ska kunna förmås att använda kollektivtrafiken, istället för bilen (det finns ingen anledning att minska andelen som cyklar och går) krävs för det första mer kunskap, och för det andra mer utveckling och förändring.

När det gäller kunskap så handlar det inte i första hand om kunskap om hur man lägger tidtabeller eller linjenät (även om det självklart också är viktigt); det kunskapsområde vi måste utveckla handlar om människors beteende. Vi kan inte nöja oss med att fråga dem som åker buss om vad de vill förbättra. Vi kan inte heller tro att enkla frågor om vad som får bilister att istället åka buss skulle ge oss svaren. Som någon påpekade under konferensen: om man frågade människor för 150 år sedan om vad de ville ha för att kunna ta sig fram snabbare skulle de svarat snabbare hästar, eftersom de rimligen inte kunde förutse den utveckling som vi ser idag.

Den avgörande fråga vi behöver ha svar på handlar om vad som händer i huvudet på alla de örebroare som när de reser sig från frukostbordet väljer bort att gå till den närmaste busshållplatsen och istället går till garageuppfarten och sätter sig i sin bil. Några av svaren är självklara (återkommer till de krav som kollektivtrafiken måste leva upp till vad gäller: Enkelhet, snabbhet, bekvämlighet, pålitlighet), men dagens undersökningar skrapar bara på ytan – vi måste pröva nya lösningar och vara uthålliga.

I ”bussbranschen” pratar man hela tiden om att fokusera på ”hela resan”, från dörr till dörr. Men ofta glömmer man den första delen: hur man tar sig till busshållplatsen, och om man tar sig till busshållplatsen. Att glömma innebär dock att man omöjligt kan lyckas med målet om att få fler att åka med kollektivtrafiken. Kanske borde det finnas något mervärde på hållplatsen? Något som bilen inte erbjuder lika lätt: kaffekoppen på väg till jobbet (som man borde få ha med på bussen…)? Dagstidningen (Metro kanske i första hand borde vara av intresse för kollektivtrafiken…)?

Den andra punkten handlar om utveckling, entreprenörskap och förändring. En buss idag ser i stort sett likadan ut som för 100 år sedan, när den första bussen i linjetrafik tog sin premiärtur. Ett busskort i Örebro ser för övrigt exakt likadant ut som det gjorde 1995 (jag har kvar mitt första rabattkort från 1995 – som då var jättemodernt…).

Det är uppenbart att vi idag inte motsvarar de krav som de flesta ställer på effektiva kommunikationer och då måste vi skapa verktyg för en ständigt pågående utveckling av buss- och tågtrafik. Det är möjligt att vi även i fortsättningen ska handla upp själva busskörandet på entreprenad, men det måste ske med smartare avtal. Det marknaden är bäst på är att driva på utvecklingen och ta fram nya lösningar på problem. Att använda marknaden för att göra exakt det som kommunen tidigare gjort själv och som vi i detalj bestämmer hur det ska gå till är inte att tillvarata den förändringskraft som marknaden tillför. Att, som SL i Stockholms län nu gör, betala Nobina (som kör bussarna) för hur många som åker med dem är intressant och kanske kan ta oss i riktning mot smartare upphandlingar (vi diskuterar även olika typer av avtal som belönar utveckling i Örebro län men det går inte så fort).

Fast allt det där hann jag självklart inte säga på några minuter… Jag återkommer med ett antal idéer på hur kollektivtrafiken kan bli mer enkel, snabb, bekväm och pålitlig.