”Tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans”

”Hvis en mann kan skape så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen”, sa AUFaren Stine Renate Håheim till nyhetsjournalisterna och ett evigt citat var skapat.

Enskilda människors ondska hindras inte av socialt kitt, sammanhållning eller mellanmänskliga överenskommelser. Men just för att ondskan och hatet är så starkt måste vi andra vara ännu tydligare. Och det är ju därför den unga AUFarens citat nu sprids som en löpeld: när hon sa att ”om en enda människa kan åstadkomma så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans” så är det inte bara ett konstaterande. Inte heller bara en uppmaning till att ta ställning. Det är den grundläggande analysen. Att riva ner, att skapa hat och att så ondska är ganska lätt. Att bygga upp, att skapa sammanhållning och kärlek kräver många människor. och många människor kan åstadkomma mycket.

När något så avskyvärt och fruktansvärt som terrordåden i Oslo och Utöya inträffar går åtminstone jag igenom olika faser. Först chock och en så här i efterhand obegriplig oförmåga att förstå vad som hänt. Det tar en stund att smälta att mänsklig ondska kan få sådana uttryck.

Därefter följer avskyn och ilskan, och det var då jag fann mig själv tänkande på vilka vapen man skulle kunnat skapa för att stoppa mördaren (inga, kom jag fram till – ett ungdomsläger är kliniskt rent på föremål som fungerar mot en hatisk mördare med skjutvapen).

Först därefter kommer sorgen. Som när vi under lördagen tog del av ögonvittnesberättelser och beskrivningar av de fasor som de jagade tvingades till. En outhärdlig sorg. Det går inte att hålla tårarna tillbaka när man läser om de anhöriga som letar efter sina saknade, eller de unga som flydde för sina liv och såg sina kamrater dö. Och fortfarande väller tårarna fram bara jag tänker på det eller när jag tvingas prata om det som hänt. Försök förklara på ett lämpligt sätt för en femåring varför man halar flaggan på flaggstången. Försök förklara sorgen, varför vi visar medkänsla och solidaritet utan att beskriva det vidriga som hänt.

Först efter några dagar orkar jag börja fundera på vad som kan göras, hur denna typ av ondska bekämpas och förhindras. Då kommer frågorna, funderingarna och slutsatserna. Och så väller allt upp igen.

Jag har funderat mycket på särskilt tre frågor:
– Kyrkan fyller en viktig funktion i denna typ av kriser och jag har, trots att jag är ateist, inga problem med att acceptera det. Trots det grundläggande principiellt felaktiga med att det offentliga samhället till exempel utgår från gudstjänster för att skapa minnesstunder så börjar jag tycka att det det vore direkt olämpligt att ens försöka hitta någon ersättare till kyrkans roll. Jag tror helt enkelt att något annat kan ersätta kyrkan i denna typ av kris, nu och för många år framåt.
– Vad säger det om sammanhållningen i samhället, om vårt sätt att vara mot varandra, att en människa kan utföra sådana dåd, men också att så många experter och tyckare så snabbt var ute och pekade finger mot helt oskyldiga grupper? Är samhället verkligen så uppdelat och fördomarna så starka? (Charlie Brooker skriver lysande om det på http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/jul/24/charlie-brooker-norway-mass-killings)
– Beror det på samhälls- och värderingsförändringar att vi numera nästan vant oss vid terrordåd som riktas mot politiska (eller religiösa) motståndare? Är det verkligen uteslutande extremisterna på respektive sidor som skapat ett klimat som gör att politiskt våld känns vanligare nuförtiden? Det är att göra det för lätt för sig att begränsa analysen till en ensam mördare, en ensam terrorist (nu rapporteras det om fler terrorister, men likväl slutar de flesta analyser i de få onda månniskornas tyranni – även min).

Och dessutom: Vad är det som gör att just Socialdemokratin väcker sådant hat; de enda ledande politiker som mördats i Sverige har varit socialdemokrater och nu terrorattacken i Norge?

Vi får se om jag återkommer till dessa frågor om några dagar.

Borde inte delar av OpenArt vara kvar?

Konstverken i city skapar debatt, både på gator och torg, runt fikabord och i nationell media. Det är roligt, och det är dessutom ett av huvudsyftena med satsningen. Offentlig konst på gator och torg och i andra miljöer där vi alla rör oss är viktig; den kan bidra till att utmana vårt tänkande, att få oss att reflektera och diskutera med andra eller den kan helt enkelt ”bara” bidra till att vår promenad genom en vacker stadskärna blir ännu vackrare. Och ännu roligare.

OpenArt är en lysande satsning som bidrar till att fler upplever mer av Örebro. Därför ska OpenArt självklart fortsätta. Men det skulle kunna utvecklas ännu mer.

Den nya kommunledningen (S, KD, C) är överens om att det vore önskvärt att fler av de konstverk som genom OpenArt nu pryder stadskärnan får stå kvar. Vi har diskuterat att anslå en extrasumma för att kunna köpa in (och i förekommande fall förstärka) ett antal av konstverken som idag skapar debatt och glädje. Hur mycket det kostar, hur det ska gå till och annat är inte färdigdiskuterat (en del återstår att utreda och sedan krävs beslut) men inriktningen om att utveckla OpenArt är vi överens om.

Jag tycker att man kan hämta inspiration från en annan kultursatsning som ligger mig varmt om hjärtat, Millencolin Music Prize. Sedan fem år får någon detta pris efter en kombination av fri nominering, juryurval och fri omröstning bland örebroarna. Först får vem som helst föreslå kandidater som de tycker gjort sig förtjänta av priset. Därefter väljer juryn (där bland andra Millencolin ingår) ut fem kandidater som presenteras bland annat på NAs hemsida. Slutligen får alla örebroare rösta (via sms eller på webb) på den kandidat av de fem som de tycker är mest förtjänt att få priset, och vinnaren får ta emot det på en gala (i år i februari).

På liknande sätt kunde vi göra med OpenArt-konstverken. Först får örebroarna föreslå vilka av de utplacerade konstverken som de tycker borde vara kvar. Därefter väljs 5-10 förslag ut av en jury (lämpligen med representation från Konsthallen/OpenArt-organisationen tillsammans med någon konstnär – ej deltagande, representanter från allmänheten och några till). Juryns urval lär behöva handla om praktiska detaljer, vid sidan av konstnärliga: är det möjligt att permanenta detta konstverk?, har vi råd? och så vidare. Slutligen utses vinnaren/vinnarna av örebroarna i en omröstning, och när OpenArt avslutas (i slutet av september) presenteras också vilka som blir kvar.

Det där kommer vi få ta tag i direkt efter semestrarna, men jag vet att diskussionen finns i organisationen runt OpenArt så det är möjligt att genomföra. Men det kräver beslut om både finansiering och det praktiska upplägget direkt efter sommaren.

Dessutom ska vi, i höst, diskutera om OpenArt inte borde genomföras varje sommar, och inte varannan som är det beslut som nu gäller. Jag tror personligen att det är värt att lägga de extrapengar som krävs för detta; en årligt återkommande utställning av den typ som vi kan njuta av denna sommar kan bidra till att sätta Örebro på kartan för fler, och till att göra Örebro till en vackrare stad. Särskilt om en del av konstverken kan få vara kvar efter att själva OpenArt är över.

En idé om marknadsföring av Sveriges bästa idrottstad

För några veckor sedan utsågs Örebro till Sveriges bästa idrottstad av SVT (jag bloggade om det då, se nedan). Sedan dess har både tjänstemän i kommunen och andra börjat fundera på hur man ska använda denna utmärkelse för att marknadsföra Örebro och hur vi kan se till att vi försvarar toppositionen (och fortsätter vara en framgångsrik idrottstad).

Jag fick en idé som jag för några dagar sedan mailade till några aktiva i klubbar/supporterklubbar för några av Örebros elitlag. Jag ville testa idén innan jag gjorde något mer med den, eftersom den handlar om att kommunen ska göra arrangemang kring bortamatcher för att ditresta örebroare då ska hjälpa till att marknadsföra Sveriges bästa idrottstad. Så här skrev jag i mailet:

”Hej
Som ni vet utsågs Örebro till Sveriges bästa idrottsstad. Utmärkelsen är tillägnad er, och många andra, som är engagerade kring Örebroidrotten. Detta var verkligen både välkommet, välförtjänt och viktigt; jätteroligt att alla idrottare, ledare och andra får ett så fint bevis på insatserna.

Självklart borde vi spinna på detta, och jag skriver till några av er aktiva i några av elitlagen för att testa en idé som jag funderat på (och bara testat på några få).

Tjänstemännen på kommunledningskontoret har börjat arbetet med att dra nytta av utmärkelsen i marknadsföringen av Örebro och egentligen är min fråga om denna ide borde finnas med i deras funderingar. Den bygger i så fall på att klubbar/supporterklubbar tycker iden är vettig.

Skulle det fungera om kommunen erbjöd elitklubbar/supporterklubbarna att betala en bussresa och ett matchvärdskap – på en bortamatch – om ett antal andra företag gjorde likadant på andra matcher?

Tänk om Örebro/örebroföretag kunde vara matchvärd på ett antal bortamatcher (i olika sporter) så att publiken där fick höra att dagens matchvärd är ”Örebro/örebroföretaget X – utsedd till sveriges bästa idrottstad 2011 av SVT sport”. Tack vare bussresan skulle Örebrolaget ha en hyfsad hejaklack och – som motprestation – skulle de ditresta fansen dela ut en bunt rabatterbjudanden för besök i Örebro – Sveriges bästa idrottstad.

Jag vet inte om motståndarlagen skulle acceptera det men jag är säker på att det skulle ge media, både nationellt och i respektive lokaltidning i samband med matchen. Och för publik och andra som mötte fansen skulle det definitivt märkas.

Och även om hemmalaget inte accepterar matchvärdsskapet så ger det Örebro uppmärksamhet, och Örebrolaget stöd på bortamatchen.

Jag tänkte väcka frågan med tjänstemännen i augusti, om inte alltför många tycker att iden är helt vansinnig…

Tacksam för synpunkter, och framförallt: tack för ert arbete och lycka till!

Trevlig sommar!”

Jag har fått några synpunkter, och ingen har framfört att de tycker att idén är vansinnig… Någon tyckte att kommunen ska välja ut ett antal matcher och satsa på dem – och att man inte bör villkora med att företag sponsrar andra arrangemang. Och den invändningen är ju klok, kommunens satsning ska ju hjälpa till och inte krångla till klubbarnas sponsorrelationer.
En annan invändning var att supportrarna ofta hålls avskiljda och det gör ju att man bör välja matcher som inte betraktas som ”högriskmatcher” så att örebroarna kan träffa lokalbefolkningen några timmar före match och då marknadsföra Örebro. Jag fick också påpekandet att, om kommunen nu vill stötta supportrarna, så borde vi underlätta för produktion av material inför matcher, och den frågan tar jag med mig.

Jag avvaktar vidare synpunkter men lutar nog åt att jag passar idén vidare till den kommunala arbetsgrupp som jobbar med frågan. Men först avvaktar jag några semesterveckor och ser om idén dissas eller hissas av andra…

Örebro utsedd till bästa idrottsstaden – äras den som äras bör!

I stor konkurrens med tunga idrottsstäder i landet har Örebro nu fått kvitto på att vara den stad som erbjuder flest och bäst idrottsupplevelser. Örebro utsågs idag av SVT till Sveriges bästa idrottstad.

Den utmärkelsen är tillägnad alla tjejer och killar som har satt Örebro på idrottskartan, alla ledare och utövare som lägger timmar, dagar och veckor på idrottandet, till glädje för sig själva och andra.

Kommunen, och en politisk ledning, kan ge bra (eller dåliga) förutsättningar för idrottande. Vi som politiker kan höja (eller sänka) föreningsbidrag. Vi kan bygga nya arenor eller vi kan låta bli. Men för att bli landets bästa idrottstad krävs individer som ägnar sig åt sport. Det är dessa, enskilda och i grupp, som gett Örebro dagens fina utmärkelse. Äras den som äras bör.

Självklart förstår jag att en del kommer att försöka hävda att det är just deras politiska gärning som resulterat i denna utmärkelse. Låt oss bara hoppas att sådana eventuella egotrippar inte tar strålglans från de människor som verkligen gjort jobbet: idrottarna och ledarna.

Att Örebro lyckas placera sig så högt är ett bevis på att vi har en stor bredd inom idrotten i vår stad. Som politiker kan vi självklart bidra till både ökad bredd och bättre förutsättningar för elitidrottarna. Inför valet sa vi Socialdemokrater att vi ville satsa ännu mer både på elitidrotten och på breddidrotten så att fler får möjlighet att förverkliga sig och bli duktiga på sin idrott. Och vi levererar. Den nya kommunledningen ger mer resurser till idrotten, bland annat genom att höja föreningsbidragen.

Om inte oppositionen försenat behandlingen av kompletteringsbudgeten hade höjda föreningsbidrag redan varit verklighet. Nu får vi vänta till efter sommaren med detta och med andra viktiga besked som tar Örebro framåt. 1, 5 miljoner kronor anslås för utökat föreningsbidrag år 2011, beloppet utökas till 3 miljoner kronor för år 2012.

Juryn, som bestått av SVTs sportredaktion och tittare runtom i landet, placerar Örebro som nummer ett utifrån en lista på 25 städer. De skriver så här:

”Örebro är Sveriges sjunde stad till folkmängd men bäst av alla när det gäller idrott! Cupmästare i damfotboll, lilla silvret i herrfotboll, kvalseriehockey, toppbasket, innebandy, volleyboll och från hösten handboll i damernas elitserie och i herrbandyn nådde man kval till eliten. Örebro har toppidrott i alla de stora sporterna. Motorstjärnor som Markus Eriksson, Richard Göransson, Fredrik Ekblom och Fredrik Lindgren är även de från stan. Örebro fick 14 10-poängare, ytterligare 22 jurymedlemmar hade dom topp 3 och bara 1 av 50 lämnade de utanför topp 10. En överlägsen vinnare! Örebro är Sveriges bästa idrottsstad!”

Så här kommenterade Lena Baastad (från idag Kommunstyrelsens ordförande på riktigt!) påwww.orebro.se

”Utmärkelsen Sveriges bästa idrottsstad är alla örebroares utmärkelse, eller för att tala sportspråk, det är en gedigen laginsats som gör att vi är en så levande idrottsstad, säger Lena Baastad, kommunstyrelsens ordförande (S) i Örebro. Utövare, tränare, funktionärer, föreningar, publik och alla andra kan sträcka på sig lite extra, det är människorna som gör allt möjligt.”