Synpunkter från Ringstorp

I måndags kväll hade Socialdemokraterna bjudit in till ett öppet möte i Ringstorp för att diskutera vad som behöver göras i närområdet. Jag tog med mig många idéer och förslag och hoppas inom kort kunna komma närmare en lösning på en del av de problem som togs upp. Här är några av de saker som diskuterades:

  • ”Vad händer med Gamla Mejeritomten? Bostäder? Industri? Annat?” ”Helst bostäder”
  • ”Det saknas en mataffär i området”
  • ”Skorstenen på gamla Mejeritomten är ett problem”
  • ”Buller och annat störande från gamla mejerietomten”
  • ”Det behövs en simhall på norr, positivt med ett utebad”
  • ”Fler aktiviteer runt Svampen”
  • ”Det behövs en förskola i Hagaby så att föräldrar slipper ta sig över vägen till Ringstorp för att lämna barn”
  • ”Tunneln mellan Hagaby och Ringstorp används inte fullt ut. Många går hellre över vägen.”
  • ”Tung trafik går genom Ringstorp. Lantbruket som kör med sina traktorer”
  • ”På raksträckan Längbrogatan körs det racing. Snabba hastigheter som är farligt.”
  • ”Vill inte vara ansvarig för snöröjningen. Borde vara kommunen så att det blir en bra kvalité och röjs överallt.”
  • ”Återinför samtrafiken!”

Var ska bussarna stanna vid Järntorget?

En fråga som diskuterats länge och som irriterar många är situationen på Olaigatan, där bussarna (i båda riktningar) stannar utanför Centraplalatset/Konsthallen. Jag tycker egentligen att busshållpatsernas placering borde vara ämnet för ett särskilt öppet möte där handlare, boende och experter kunde ge sin syn och därmed bilda underlag för ett beslut om en eventuell flytt. Nu blir det inget öppet möte om detta, så istället väljer jag att här redovisa de alternativ som diskuteras. Jag tror att lösningen blir bättre om många är med och har åsikter, så jag hoppas att jag får in många synpunkter kring detta: via mail till bjorn.sundin@orebro.se eller i kommentarsfältet här nedanför. Här är de fyra alternativ som diskuterats:

1. Nuvarande lägen behålls, bussarna stannar utanför Konsthallen (i båda riktningar), vilket innebär att ingen annan trafik kommer förbi när båda bussarna stannar samtidigt. Fördelen är att man ser bussarna tydligt från Järntorget (ingen behöver leta efter hållplatsen). Nackdelar är snöras från Centralpalatset, trångt på trottoaren och på gatan (med mycket snö kan två bussar inte mötas).

2. Bussar åt öster stannar mittemot Konsthallen medan västergående stannar vid Karolinska skolan. Fördelen är att biltrafik kan passera även när bussar stannar samt att man löser trottoarträngsel, snöras och liknande. Nackdelen är att bussarna åt väster stannar långt ifrån Järntorget (utom synhåll), att cirka 6 p-platser försvinner samt att det blir omkörningar av stillastående buss (trafiksäkerhetsproblem).

3. Bussar åt öster stannar mittemot Konsthallen medan västergående stannar vid apoteket (hörnet Olaigatan/Gamla gatan). Fördelarna är desamma som i alternativ två, samt att bussarna syns från Järntorget. Nackdelarna är att bussarna blockerar ingången till Gamla gatan, att bussar riskerar att blockera Drottninggatan (när flera bussar står på kö) samt att det blir omkörningar av stillastående buss (trafiksäkerhetsproblem).

4. Bussarna åt öster stannar vid Järntorget (framför butiken Kavalkad) medan västergående stannar utanför Konsthallen/Centralpalatset. Då kan biltrafik passera bussar som stannar vilket är en fördel (och en nackdel: omkörningar av stillastående buss är ett trafiksäkerhetsproblem) och bussarna syns från Järntorget. Nackdelarna är att trottoarträngseln utanför Konsthallen, snöras med mera kvarstår, att 6 p-platser försvinner samt att trafiken på Olaigatan helt stoppas när lastzonen utanför Kavalkad används.

Så: vad tycker du?

Örebro blir bättre om fler deltar

Igår publicerade NA min krönika om att politiker bör lyssna (och svara) på frågor och förslag från medborgarna (stycken som jag var tvungen att stryka av utrymmesskäl är kursiva):

Två saker dominerar mitt dåliga samvete: att jag inte ägnar tillräcklig tid åt familjen och att jag inte alltid är tillräckligt snabb på att svara örebroare som hör av sig. Självklart är de där sakerna i hög grad motstridiga…

Innan jag tillträdde skrev jag så här, i en krönika (publicerad i NA): ”För även om det inte är möjligt för en person att träffa alla som har åsikter om osäkra cykelvägar eller snövallar som inte skottats bort så är det ett större problem att folk inte hör av sig. De som tror att politiker inte vill/kan/hinner träffas är fler än dem som föreslår ett möte.”…”Så, visst inser jag att jag inte kommer att kunna träffa varje örebroare som har en åsikt om trafiken över Skebäcksbron. Men tro mig, jag kommer att försöka.”

Att jag inte alltid hinner ge snabba svar till folk som hör av sig beror huvudsakligen på att jag är föräldraledig och tillbringar minst två vardagar i veckan med vår ettårige son. Och även om han inte lider av att vara med mig på en del möten (han sover rätt ofta då) så finns det självklart en gräns för hur mycket man klarar med en ettåring i hasorna.

Eftersom mitt ansvarsområde är stadsplanering, gator, vägar, bussar, fritidsgårdar, bibliotek, idrottsanläggningar och mycket annat, så kan de flesta förstå att det är rätt många som har åsikter. Och det är jag väldigt tacksam för: örebrarnas kontakter, förslag och frågor är en oändlig källa att ösa ur vad gäller förbättringar och utveckling av Örebro.

Det är inte möjligt vare sig för kommunalråd eller för kommunala tjänstemän att hålla koll på allt i Örebro; var snövallar hindrar framkomligheten, när det finns brister i vården eller när några unga inte får tillräckliga kunskaper i skolan. Vi som fattar besluten är helt beroende av att engagerade örebroare hör av sig.

Jag har hunnit vara kommunalråd (s) i snart tre månader och det är precis så meningsfullt och roligt som jag hoppades. Örebroarnas synpunkter, förslag och frågor är en oändlig källa att ösa ur för att förbättra och utveckla Örebro. Låt mig ta ett konkret exempel för att visa hur det går till (och hur det skulle kunna utvecklas).

I januari hörde flera av sig och frågade varför Sörbyängsvägens förlängning inte var öppen för trafik. Sörbyängsvägen kommer från Tybble vårdcentral men ”tar slut” i höjd med Sörbyängens centrum. Under O-ringen användes gatan, som är asfalterad och belyst.

Jag tog upp frågan med tjänstemännen och de förklarade att den kunde öppnas redan till våren, om vi politiker tyckte det. Så nu öppnas huvuddelen i vår och i höst öppnas resten.

Gatan skulle självklart ha öppnats förr eller senare men i och med att örebroare hörde av sig för att de irriterade sig på den färdiga gatan som inte används så lyftes frågan upp nu.

Några saker är extra viktiga i detta: för det första att jag svarade alla som hörde av sig (via e-post och via insändarsvar i NA). För det andra att e-post från örebroare diarieförs (registreras) så att vem som helst kan gå in och granska hur det går till när ledande politiker påverkas av medborgare (all e-post som skickats till mig, och mina svar, går att begära ut från diariet).

Jag vill ta detta ett steg till. Om jag får ansvaret att leda Samhällsbyggnadsområdet även efter omvalet kommer jag att arbeta så mycket jag kan med tydliga, och offentliga, ”uppdragslistor” till tjänstemännen. Varje onsdag stämmer tjänstemännen av med oss politiker på så kallade ”programberedningar”.

Och det är där de flesta uppdrag till tjänstemännen ges och redovisas. Onsdagens ”programberedningar” är alltså viktiga för styrningen inom det här området (därför vill jag att oppositionen ska få vara med på dessa möten i framtiden).

Allt på dessa kommer inte att vara offentligt (det skulle kunna innebära mycket skada för till exempel företag som är intresserade av ett visst markområde). Men de uppdrag som kommer från valda politiker och som handlar om ärenden som ändå är att betrakta som offentliga, ska redovisas tydligt. Det ska vara möjligt för vem som helst att följa ett ärende och granska hur jag, och andra politiker, agerar.

Den granskningen behövs, av många skäl. Medan jag, och de flesta andra ansvariga politiker, ägnar vår tid åt att svara örebroare som hör av sig och vara med på möten där vi fattar beslut i viktiga frågor för Örebro, så sitter andra kommunalråd instängda – onåbara – och skriver långa personliga angrepp på politiker som försöker ta ansvar för Örebros utveckling. Det är inte min sak att recensera andra kommunalråd som fått förtroende (och hög lön) av örebroarna. Om Örebro ska gå framåt eller om vi ska tillbaka till slutenhet och stopp avgör örebroarna.

Så även om det inte varit slutet och otydligt de senaste fyra åren hade jag tyckt att detta var det viktigaste uppdraget att ta tag i om jag får ansvaret för samhällsbyggnadsområdet. Om vi saknar öppenhet och inte strävar efter dialog går vi miste om de bästa idéerna.

Uteserveringar – tillskott eller problem?

Från diskussioner om uppbyggda altaner till gröna mattor till musik. Aldrig tar konflikterna kring uteserveringarna slut…

Nu har Lilla Örebro på Köpmangatan problem med uteserveringen denna sommar. Enligt Tekniska Förvaltningen så får de inte göra som förra sommaren, då de efter klockan 19 skapade en förlängning av restaurangen på gatan så att gästerna själva kunde gå ut med sin dryck. Istället ska de inhägna hela området vilket innebär att de måste ha en särskild bar på gatan, vilket självklart kostar mer pengar. Allt på grund av att det i år inte är okej att blockera ledstråken som går på båda sidor av Köpmangatan (ledstråk är upphöjda, markerade stenplattor som markerar vägen).

Och frågan många (bland annat jag) ställer sig: går det verkligen inte att lösa detta problem? Går det inte att hitta ett sätt som tillfälligt ”flyttar” ledstråken på sommarkvällarna (då ju inte så väldigt många går längs Köpmangatan)?

På vintern ligger det ju snövallar både där och på andra ställen – hur klarar vi ledstråken då? Och på marknadsafton och Hindersmässan, hur löser vi det då? Inte alls, är ju det sanna svaret, vilket borde tala för att vi faktiskt borde kunna hitta en lösning som fungerar både så att till exempel människor med funktionsnedsättningar tar sig fram och så att Lilla Örebro kan ha uteservering.

Jag vet inte tillräckligt om bakgrunden till den ändrade bedömningen (men jag har bett om en redogörelse för det vid nästa träff med tjänstemännen på Samhällsbyggnadsområdet – på torsdag). Men om det är politiska beslut som fattats under hösten 2010 och som nu leder till detta så tycker jag att vi ska diskutera om det går att justera dessa. Vi ska absolut inte säga fritt fram till allt: staden är till för alla och självklart ska inte city vara till bara för dem som inte åker rullstol, går med barnvagn eller är synskadade. Det ska inte vara okej att ställa ut bord och stolar hur som helst eller att spärra av gator så att man inte kommer fram.

Det är möjligt att tjänstemännen på Tekniska Förvaltningen har gjort helt korrekta bedömningar utifrån de riktlinjer vi beslutat om.  Men oavsett detta så måste Örebro kommun ändra attityd gentemot de krogägare och andra som tillför så mycket till Örebro. Utan restauranger, uteserveringar, nöjes- och kulturliv så skulle city ha ännu större problem än idag. Då skulle ännu fler välja externa köpcenter och i förlängningen skulle mycket färre kunna uppleva den fantastiska stadskärna vi har. Och dessutom skulle självklart miljöproblemen bli värre, när alla ska åka bil för att handla i köpcenter.

Alltså handlar detta inte bara om detaljer kring en uteservering. Det handlar om vilken inställning Örebro kommun har gentemot dem som gör city levande. På torsdag får jag en redogörelse för bakgrund och nuläge. Därefter kommer jag att lyfta frågan om hur vi går vidare. Vi kan i alla fall inte fortsätta som idag.

(För övrigt har jag hört talas om att fler restauranger har problem med tillstånd för sina uteserveringar i sommar; jag hoppas att andra hör av sig så jag får en mer komplett bild av läget.)

”Grupp-joggare” gav nya idéer

För några veckor sedan uppmärksammade NA ett gäng arbetsförmedlare (mestadels tjejer, men några män) som börjat jogga tillsammans när otryggheten var som störst, i samband med de kvinnoöverfall som påverkat alla örebroare så mycket. Jag tog kontakt med dem och bjöd in dem till Rådhuset för ett lunchsamtal om hur Örebro kan bli tryggare och det var ett inspirerande möte som gav både idéer på förbättringar och som pekade ut platser som vi behöver göra något åt.

”De joggande arbetsförmedlarna” springer på måndageftermiddagar och tar vägen ut mot Naturens hus i stort sett varje vecka. Det har varit problem en del dagar med halka, pölar och snö men de flesta gånger har det gått bra. Men få av dem skulle springit där ensamma under årets mörka månader. Annars är det en bra sträcka: inga rödljus som stoppar upp, bra underlag (grus) och vackra omgivningar. Att det hela tiden är nära bebyggda områden, där människor rör sig, bidrar till ökad trygghet.

En idé som väcktes och som vi pratade en del om var att skapa motionsstråk i, eller nära, stadsmiljön. Motionsspår är självklart det bästa underlaget men för många känns det otryggt att springa ensam i ett motionsspår. Och för andra är det helt enkelt tråkigt att springa just i motionsspår – stadsmiljö eller bebyggda områden är mer lockande för somliga. Sådana motionsstråk borde också märkas ut på stadskartor och skyltas. De borde sedan snöröjas bättre, belysningen borde anpassas för gång/löpning och kanske finns det andra anpassningar som kunde göras för att uppmuntra springandet. Sträckan ut till Naturens Hus och tillbaka är en lämplig sträcka, men Örebro är så stort att vi nog skulle behöva skapa 4-5 sådana sträckor (jag är tacksam för förslag på var de skulle kunna gå!).

Att springa tillsammans finns organiserat i till exempel Stockholm av Friskis och Svettis och det är ju en intressant lösning för de som vill springa men till exempel inte har tillräckligt många på sin arbetsplats som är intresserade av att följa med (den situationen kan nog kanske en och annan på S-kansliet i Rådhuset känna igen sig i…). Att springa tillsammans med andra skapar ett positivt ”grupptryck” som kanske underlättar för en del av oss som annars hittar så många skäl för att ”bara denna vecka” låta bli, och därmed är det en klok satsning för att öka folkhälsan.

Några konkreta förbättringar efterlystes också:

  • Skebäcksbron är väldigt trång för gångare/löpare (och cyklister), särskilt på vintern (enskylt gör bron ännu mer trång, en av löparna hade slagit i armen senast de sprang).
  • Gångvägen/cykelvägen längs CV-gatan verkar inte riktigt vara färdig (ska kolla det): dålig belysning och dåligt underlag på sina ställen.
  • Kan man sätta upp mer speglar utanför tunnlar, så att man ser in i tunneln innan man går in?
  • Tunnlarna under järnvägen, vid gamla ASG-terminalen (vid tennisplanerna, från Tunnelgatan till Stålgatan) är hemsk, och ändå är det dit cykelbanor och gångbanor leds.
  • Rakan från Tybble Vårdcentral, förbi fotbollsplanerna, mot Sörbyängen är otrygg: mycket buskar nära vägen.
  • Det saknas belysning på cykelvägen till Ekeby Almby (efter avfarten till Ormesta), vilket gör att många låter bli att cykla när det är mörkt, trots att cykelvägen är bra.

Juholt och Jämtin har en del att ta itu med

Håkan Juholt blir säkert en bra partiledare. Att Carin Jämtin blir en fullkomligt lysande partisekreterare är jag helt övertygad om.

Men samtidigt har dagens nyheter om valberedningens förslag gjort det ännu klarare hur allvarliga våra problem är. Bara så att ingen riskerar glömma upprepar jag – än en gång – siffrorna ur vallokalsundersökningen: 23 procent av de fast anställda röstade S, 32% ansåg att de rödgröna hade bäst politik vad gäller den svenska ekonomin, 37% ansåg att de rödgröna hade bäst politik vad gäller skatterna.

Jag hoppas att Socialdemokraterna nu enas bakom Jämtin och Juholt och att vi orkar genomföra en ordentlig förnyelse av vår politik (det har jag skrivit om här), för det behövs verkligen. Men det som idag gör mig så dyster kan sammanfattas i tre punkter:

  • ”Du som medlem blir först att veta”. Det är rubriken – på fullaste allvar – i det mail som landade i min e-postlåda klockan 13.34 idag. Rätt många timmar efter att media berättat vad som skulle hända, och en halvtimme efter att alla kunde se Juholt och Jämtin bli presenterade, låtsas valberedningens ordförande att medlemmarna får informationen först.
  • Hur många partimedlemmar hade diskuterat Håkan Juholt som ny partiledare? Inte många, är ju det sanna svaret. Jag tar på mig ansvar för att våra stadgar slår fast att dagens slutna process kring att välja partiledare är korrekt (jag var ombud på partikongressen och borde självklart agerat i den frågan). Men stadgarna säger inte att valberedningen ska vara sluten och att partikamrater inte ska berätta att de vill bli partiledare. Att valberedningens ordförande sedan skryter på presskonferensen om hur öppet arbetet varit orkar jag inte ens förhålla mig till.
  • Måste en S-ledare vara en medelålders/äldre man? ”Vi prövade att välja en kvinna som ledare men det fungerade inte”; så säger självklart ingen. Men signalen vi sänder är tyvärr ungefär den: vi återgår till det stabila, pålitliga som gällt i hela Socialdemokratins historia: vi väljer en äldre eller medelålders man som ingen motsätter sig. När är vi mogna att pröva någon yngre eller att ge en kvinnlig ledare fullt stöd för förändring (på samma sätt som vi genom historien gett till manliga ledare?

Det kan säkert bli bra med Juholt och Jämtin. Det brukar bli det. Och även om jag hoppats på andra namn som partiledare är det inte det stora problemet, eller skälet till att jag är så otroligt dyster idag. Och om man undantar Miljöpartiet (som ligger några steg före i sånt här) så behöver inte Socialdemokraterna skämmas jämfört med andra partier (möjligen med undantag för Moderaterna vad gäller personförnyelse, för det har M lyckats bra med på riksnivå). Men det innebär ju inte att det är gott och att det fungerar.

De tre punkterna ovan säger något om vår självbild, om vår omvärldsanalys och om vår förmåga att vara ”bärare av det moderna”. Hoppas att Juholt och Jämtin tar sig an det direkt. För brittiska Labour tog det lång tid att resa sig ur ruinerna, jag tänker göra allt jag kan för att det inte ska ta lika lång tid för oss (i Örebro kommer oavsett vilket fortsätta vinna val).

Ett föreningshus skulle ge Vivalla ny kraft

Ett intressant möte om föreningshus i Vivalla avslutade en i övrigt intressant dag (till exempel ett sammanträde med Programnämnd Samhällsbyggnad där vi beslutade om bättre snöröjning, justering av tomträttsvillkor som innebär en lättare ekonomisk börda för många örebroare och mycket annat).

Entusiasterna i Vivalla Hembygdsförening (med Ayesha Östürk och Najim Al Ganas i täten) hade bjudit in till ett möte om möjligheterna att skapa ett förenings/aktivitetshus i gamla Öknaskolans matsalsbyggnad (som annars ska rivas). Mötet flödade över av kreativa och konstruktiva idéer och efter att vi tillsammans gått och tittat på matsalen (med hjälp av ficklampor, elen är avstängd) så var alla överens om att det kan bli riktigt bra med ett föreningshus i den gamla matsalen.

Det innebär att vi nu sätter igång processen med att räkna på kostnaderna och att ta fram ett förslag på rivningskontrakt för huset. Övriga byggnader i gamla Öknaskolan (med undantag för idrottshallen) ska rivas och det vore intressant att istället skapa en park på den platsen. Matsalen kan bli kvar i 2-3 år, i väntan på en mer permanent lösning i anslutning till något av de andra projekt som pågår i Vivalla-Lundby-området (ny idrottshall på Vivallaskolan, utveckling av Poesigatan, ny skola i Lundby och så vidare).

Tanken, som Vivalla Hembygdsförening har, är att hembygdsföreningen agerar samlande kraft tillsammans med de andra föreningar (det finns 71 föreningar i Vivalla!) som är intresserade. Hittills har ett trettiotal föreningar varit inblandade i diskussionerna. I lokalerna avdelas ett rum till förvaringsrum där föreningar kan ha sina saker i låsta skåp och sedan får föreningarna boka in sig i huset. Totalt kan uppemot tio föreningar ha möten/aktiviteter samtidigt i huset så det är förståeligt att många Vivallabor ser väldigt hoppfullt på de här diskussionerna. Det kan verkligen innebära en energiinjektion i Vivallas föreningsliv. De två tjejerna från dansföreningen var väldigt entusiastiska: de är idag totalt cirka 100 ungdomar som dansar – och de får helt enkelt inte plats i de lokaler som finns.

Mycket återstår. Finansieringen måste lösas (även om Hembygdsföreningen kan få bidrag från sin centralorganisation så krävs nog mer), det krävs nya beslut i Kommunstyrelsen om rivningen, formerna för vem som står som ansvarig för verksamhet/hus måste diskuteras och mycket annat. Men det rullar på bra nu, och jag tror att vi under våren borde kunna komma i mål med både diskussioner och beslut. Det vore bra för Vivalla.