I en annan värld skulle de satans mördarna straffats

[REV] I helgen skojade vi om att sonen skulle få udda andranamn: Abu Ammar eller Abu Jihad. Idag blev skämtet inte ett dugg roligt längre.

På morgonen den 16:e april 1988 vaknade jag till nyheten att Abu Jihad, andraman i PLO och en av Fatahs ledare, mördats i sitt hem i Tunis av israeliska soldater. Den dagen blev inte som det var tänkt, händelsen glömmer jag aldrig.Lika lite som jag tror att jag någonsin kommer att glömma vad jag gjorde när jag fick höra om dagens attack mot Ship to Gaza.

Att en nation tar sig rätten att mörda en utländsk medborgare, på utländsk mark är egentligen anmärkningsvärt. Men när det gäller Israel är ju tyvärr denna typ av brott mot internationella lagar snarare regel än undantag. Israel har aldrig tvekat över att frakta hem fredliga vetenskapsmän i trälådor och sedan spärra in dem i fängelse för att de berättat om israeliska kärnvapen. Israel har aldrig tyckt det är konstigt att kidnappa eller mörda andra ”fiender” på utländsk mark. Och att Israel aldrig tvekat över att skjuta ihjäl barn, kvinnor eller män oavsett om de håller slangbella eller olivkvist råder ingen tvekan om. Och ändå blir man överraskad över måndagens överfall på Ship To Gaza. Ändå förundras man över hur en på ytan demokratiskt styrd stat kan kidnappa såväl fartyg som passagerare efter att ha mördat andra. Man häpnar över det förakt för omvärlden som Israel än en gång visat.

Men inte ens detta faktum får Israels mest galna försvarsadvokater att besinna sig. MUFs ordförande Niklas Wykman är glad över att Ship To Gaza stoppades, Dick Erixon skriver att de stackars militärerna angreps när de ”gick ombord” och  KD-riksdagsledamoten Anneli Enochson påstår att de israeliska soldaterna försvarade sig när de ”attackerades” på båten. Att båtens passagerare rimligen borde ha rätt att -enligt internationell rätt – försvara sig med vad de vill när någon militärt anfaller deras båt (på internationellt vatten) är självklart oväsentligt för galningarna. Enligt tokhögern gäller rätten till självförsvar bara svenskar (om de inte gillar palestinier), israeler, amerikanska vita män och poliser som kallas öknamn eller blir fotograferade av tonåringar (oavsett nationalitet, så länge de inte är palestinier). Förlåt. Nu överdrev jag. Vare sig Wykman eller Enochson har försvarat poliser, de försvarade bara världens starkaste militärmakts rätt att försvara sig mot aktivister beväpnade med stenkulor och käppar.

Dessvärre blev tokhögern bara mer och mer galen. Svårt att rangordna de galna inläggen, men kristdemokraten Jonas Segersam slåss om förstaplatsen: ”Med paintball-gevär och en ambition att undvika våld fick gruppen soldater till slut ge upp när de sett en av sina kamrater kastad huvudstupa ner på däcket under och ta fram skarpa vapen för att försvara sig”, skriver kristdemokraten som alltså menar att världens starkaste militärmakt går till attack med färgploppar. Och folkpartisten Erik Svansbo ville väl inte vara sämre. Han hävdar att passagerarna på båtarna nog ville dö.

Ingen borde bli överraskad, men piratattacken mot Ship To Gaza är inte bara övervåld, lagbrott och förakt för humanitär hjälp. Det är ju sanslöst korkat också. För vad kan Israel rimligen tro att de tjänar på att skjuta ihjälp turkiska (och svenska?) medborgare på internationellt vatten? Kan någon israel tro att den attacken ska bidra till vare sig säkerhet, bra PR eller rimliga fredsavtal?

Världen har med rätta reagerat med kraft mot Israels brott mot internationell rätt, som i och med att attacken mot en turkiskt båt skedde på internationellt vatten rimligen måste anses ha begått en krigshandling mot Turkiet. I en annan värld borde detta lett till åtminstone tre saker: 1/att andra nationer skickar sina ”anti-pirat-styrkor” till Israels kust för att skydda båttrafiken i Medelhavet, 2/att NATOs medlemmar solidariskt attackerar Israel efter att landet angripit en NATO-medlem (Turkiet) och 3/att FN förklarar att en insatsstyrka ska rekryteras från medlemsländerna för att bevaka övergången till demokrati och respekt för internationell rätt i Israel.

Fast nu lever vi ju inte i en annan värld. I den här världen kommer USA stoppa alla tydliga FN-ställningstaganden mot Israel och israeliska brott mot internationell rätt leder inte till annat än att ovanligt många fingrar pekas. Det lär inte ens bli stopp för EUs orimliga handelsavtal med Israel. Det är – med andra ord – inte mycket som förändrats sedan mordet på Abu Jihad 1988.

När två ord gör skillnad

Idag fattade Kommunfullmäktige i Örebro beslut om att skapa ett antal nya kultur- och naturreservat. Det var ett bra beslut. Natur- och kulturreservat är viktiga för att skydda viktiga områden mot utnyttjande. Men tyvärr var det rätt mycket smolk i den glädjebägaren. Ärendet var nämligen uselt förberett (jag vet flera tjänstemän som tycker att det hela är rätt pinsamt) och ett antal heltidsanställda kommunalråd brydde sig inte ens tillräckligt för att lyssna på våra frågor och invändningar. Som vanligt, frestas man att skriva.

Men det var också ett exempel på att påpekanden och noggrannhet kan ge resultat. Peter Dahlgren föreslog att vi skulle stryka två ord: ”eller tält” i beslutet och genast blev det otroligt mycket bättre. Tidigare skulle det ha krävts tillåtelse för att få tälta i områdena, men med strykningen så är det fritt fram. Vilket självklart är bra och viktigt för örebroarnas möjligheter att använda dessa naturområden. Se där vad två ord kan göra skillnad. Peter Dahlgren beskriver detta mer ingående här.

(Denna – och andra ändringar borde egentligen ha genomförts innan mötet, om bara majoriteten lyssnat under tidigare diskussioner hade de säkert insett att vi borde kunna enas och att våra påpekanden var värda att lyssna på. Men man kan inte få allt…)

Ony musik (Streets, M.I.A. mfl). Ett försvarstal.

Jag vet att rätt många skrattar rätt gott och rätt rått åt mig för tillfället. Jag har nämligen upptäckt en del rätt fantastisk musik. Ungefär två år efter att alla andra upptäckte den… I det medelålders familjeliv jag lever visar det sig att en av de viktigaste beståndsdelarna i att upptäcka ny musik är att man har grannar som har unga syskon, för vore det inte för att grannen fått en skiva av sin hippe musikintresserade bror hade jag kanske aldrig upptäckt vare sig The Streets, M.I.A. eller The Kooks (tack iTunes för att det är så lätt att köpa musiken man upptäcker!). Jag har försökt många metoder för att hålla mig uppdaterad när det gäller musik. Länge trodde jag att gode vännen Micke fixade det, tillsammans med en prenumeration på Sonic och slumpvisa tips från andra. Men tydligen hjälper inte ens det. Ska fundera på vad jag ska göra åt problemet för jag vägrar inse att musikintresset fryser, stelnar eller stannar av bara för att man närmar sig 40-årsdagen. Så får inte ske.

Och medan jag försvarar mig för att jag ”upptäcker” ony musik lyssnar jag på den senaste spellistan. Riktigt grym, faktiskt:
1 Jace Everett – Bad Things (ledmotivet till True Blood på SVT: nu när det är uppehåll på tv måste jag få min dos av denna låt på annat sätt)
2 The Streets – Heaven for the Weather (fantastiskt bra! Vadå, är inte The Streets det allra senaste? Vadå, 2008? Tackar grannens bror)
3 Kent – Columbus (lysande låt, textraden ”hit till möjligheternas land” dök upp – vi pratar en del om möjligheternas land just nu…)
4 The Verve – Bitter Sweet Symphony (fantastiskt bra depressiv låt…)
5 M.I.A. – Paper Planes (Gjord 2008? Kan jag aldrig tro. Borde jag inte hört den tidigare då?… Konstigt nog är även detta grannens indie-brors smak)
6 Hello Saferide – 2006 (ännu äldre låt – påmind när jag såg gammal SVT-konsert med Säkert!, kul att se en artist göra en cover på sin egen låt…)
7 Prince and the Revolution – Paisley Park (”pappa det ringer”, säger dottern. Lär aldrig bli av med denna vare sig som ringsignal eller som spellistelåt. Påminner om båda barnen.)
8 Twisted Sister – We’re Not Gonna Take It (TS var i Örebro. Och jag var inte där. Tack iTunesstore för att det är lätt att uppdatera skivsamlingen, LP-skivor fungerar inte så bra…)
9 Millencolin – Battery Check (är det Millens bästa? Kanske inte, men den här lär någon få bända ur spellistan med kofot)
10 Annika Norlin – Och Jag Grät Mig Till Sömns Efter Alla Dar (också från SVT-konserten med Säkert!. lysande text och fantastisk låt)
11 R.E.M. Feat. Q-Tip – The Outsiders (sitter för evigt efter en av mina bästa konserter någonsin, vintern 2005)
12 Kent – Det finns inga ord (inte så peppigt, men vackert, vemodigt, bittert och lysande låtsnickrande)
13 The Rolling Stones – Paint It, Black (en del klassiker dör aldrig, också peppigt och uppåt…)
14 The Specials – Enjoy Yourself (It’s Later Than You Think) (spelas ofta i tv-serien Party Animals – annars hade jag aldrig upptäckt den)
15 The Kooks – She Moves In Her Own Way (tack grannensbrorsasmusiksmak!)

En pajas på timlön

Det verkar som om Centerpartiet verkligen verkligen verkligen vill byta nisch. De vill slippa vara ett politiskt parti och istället bli en utomparlamentarisk rörelse (oklart med vilket syfte, men det kanske märks med tiden). Centern har lyckats göra sig av med sina tidigare kärntrupper (ibland kallas de där tidigare kärntrupperna för ”hörnlundarna” men deras förebild, Börje Hörnlund, har redan lämnat Centern).

De försvann när Centerpartiet, med hjälp av all världens pengar, såg till att förlora sin själ. Så långt lyckades alltså den utomparlamentariska strategin. Och nu har de trappat upp ansträngningarna. Det är min spaning.

Jag ska först av allt medge att jag kan ha fel: det kan vara så att Centerpartiet faktiskt inte vill åka ur riksdagen. Det kan också vara så att de slåss för sitt politiska liv. För det är klart att de också vet  att de centerpartistiska kärnväljarna numera är klart färre än fyra procent, som Göran Eriksson skriver om i SvD . Och att slåss för sitt liv må få folk att reagera kraftfullt, men inte alltid så genomtänkt.

Men likväl står jag fast vid min spaning: Centern gör nog allt detta avsiktligt. Och eftersom en spaning ska innehålla tre exempel (enligt upplägg i Sveriges Radios Spanarna) kommer här mina tre exempel som visar varför Centerpartiet förmodligen redan i höst kommer att ramla ur riksdagen, byta partiledare och inleda en lång självkritisk ökenvandring:

  • Det är riskabelt att försöka klara sig på en enda fråga, Centerpartiet försöker göra företagarfrågor till sin fråga men klarar inte granskningen särskilt bra. De har skapat mer krångel, höjt arbetsgivaravgiften och får underkänt av företagarorganisationer som brukar stödja Centerpartiet och den övriga högern (Alliansfritt Sverige illustrerar det lysande här). Och med tanke på att de samtidigt glömt bort eller svikit tidigare ståndpunkter om kärnkraften  (förut mot, numera för), uranbrytning (tidigare mot, numera för), landsbygden och regionalpolitiken (brydde sig tidigare, numera ointresserade) så kan man ana vartåt det lutar.
  • Extremt dålig koll på kandidater: som om  hela tiden ber om uppmärksamhet. Och då syftar jag inte på den senaste stjärnan: riksdagskandidaten som tror att judarna är ansvariga för såväl andra världskriget som 11:e september-attackerna (han var tydligen väl känd för att vara konspirationsteoretiker och hysa rätt märkliga åsikter men i det här fallet handlar det nog om dålig research, även om man kan tycka att någon borde läst hans tidigare uttalanden innan han flyttades upp på listan). Den ambitiöse pressekreteraren på centerpartiets riksdagskansli, Jonas Pettersson, är klart mer signifikativ. Ni minns kanske honom: stjärnskottet som briljerade med att kalla Miljöpartiet för fascister, liknade SVT vid Gestapo och ”granskade”  byggnadsarbetare som han anklagar för att vara lata. För Jonas Pettersson är rätt logisk, när man tänker efter:
  • CUF doppar näsan i onyttigheter. Centerpartiet må vara ett av västvärldens rikaste partier, och ungdomsförbundet CUF har tydligen råd att satsa 3 miljoner kronor på helt vansinniga kampanjer. Men det lär inte hjälpa. Iklädda gröna näsor bevisar centerungdomarna att kunskaper, samhällsintresse och seriositet inte står så högt i kurs inom Centerpartiet längre:  CUF bryr sig uppenbarligen mer om rubriker än om att presentera genomtänkt politik. Därför kör de sin kampanj på temat ”fuck facket”. Kampanjen är egentligen ett tillräckligt skäl till varför Centern inte borde klara riksdagsspärren, så den spaningen borde räcka. Alliansfritt Sverige kopplar kampanjen till den rara centerpartist som vill förbjuda svärord, Sjölander sågar innehållet som (om man vill vara snäll) tyder på att CUF missförstått det mesta (vill man vara elak så ligger det nära till hands att säga att de verkligen är pajaser – vilket en del tyder på).

När jag tänker på Centerpartiets partistrateger och de reklambyråer de uppenbarligen använder kommer jag att tänka på Pengabrorsans lysande tolkning, ”En pajas på timlön”, som handlar om tuffa villkor på arbetsmarknaden. Fast Moneybrother tar ställning mot tuffa villkor. CUF tar ställning för tuffare villkor. Moneybrother är populär. Det är inte CUF. De är de verkliga pajasarna på timlön.

Zlatan eller Eto’o? Vem lyckades bäst?

Se detta som en service till de där lallarna som nu anser det bevisat att Eto’o är bättre än Zlatan. De där som nu påstår att Inter blivit bättre när Zlatan lämnade.

Eto’os statistik säsongen 2009/2010:48 spelade matcher (4102 minuter) i Inters tröja: 16 mål

Zlatans statistik 2009/2010:41 spelade matcer (3036 minuter) i Barcas tröja: 21 mål (och 43 assist)

Vem tycker ni verkar ha lyckats bäst?

Den enkla sanningen är att sånt där inte går att se första året. Ytterst få spelare lyckas fullt ut under sitt första år. Särskilt inte i en klubb som Barcelona där det finns en hel del taktik och speltänk som måste läras in först. Se på Thierry Henry: en rätt hyfsad spelare (…) som inte lyckades alls första året (i den här fantastiska Offside-artikeln får man en förklaring). Nästa år! Då ni! Zlatan till vänster, Villa centralt och Messi till höger. På mittfältet Fabregas/Iniesta, Xavi och Busquets/Keita/Toure. Då är det knappt att det behövs en backlinje över huvudtaget…

4102

Valdebatt på Virginska (en orättvis betraktelse)

Jag representerade Socialdemokraterna på en valdebatt på Virginska skolan idag, inför avgångseleverna på Mediaprogrammet. Alla sju riksdagspartier var på plats och eleverna hade förberett sig ordentligt med frågor. Det var kloka frågor och även om vi nog fastnade lite för mycket på några av dem så tror jag att frågorna på många sätt representerade vad eleverna var intresserade av.

Man ska inte dra förhastade slutsatser efter denna första debatt men jag kan inte låta bli att ändå göra några (förmodligen helt orättvisa…) kommentarer:

  • Moderaterna är – av förklarliga skäl – inte särskilt intresserade av att prata om sin egen politik. De ägnar sin tid åt att vräka ur sig (mestadels felaktiga) påståenden om andra partier (idag mestadels om S och V). Ungmoderaten inledde sin presentation med att ljuga om det rödgröna alternativets förändringar av arbetsgivaravgifterna. Det var dock en aning underhållande att höra moderaten ägna ett helt inlägg åt att hylla privatskolor och håna kommunala gymnasieskolor – inför ett rum fullt av elever på en kommunal gymnasieskola…
  • Kristdemokraterna försöker ”flyga under radarn” för att inte stöta sig med någon och försöker framställa sig som helylle-kompisar som är lite förnuftigare än andra. Märkligt nog, eftersom KD sannolikt är Sveriges näst minst omtyckta parti (efter Sverigedemokraterna)…
  • Folkpartiet försöker klara valet på en enda fråga: skolfrågan. Med tanke på att resultaten i skolan försämrats när folkpartiet styrt Örebro kan den strategin bli lite problematisk, åtminstone i Örebro…
  • Miljöpartiet i Örebro är tydliga med att de väljer högern i Örebro, men väljer rödgrönt i riket. Ärligt av dem, och det bör örebroarna påminnas om ofta. Jag tror att det kommer att leda till att MP får färre väljare i Örebro än i riket.
  • Centerpartiet sätter allt på ett kort i sitt försök att överleva som parti. Och deras enda hopp heter företagspolitik. Jobbigt nog för dem, med tanke på att de inte lyckats med något av sina löften från förra målet: det har inte blivit mindre krångel för företagen, det har inte blivit bättre förutsättningar för företagen och arbetslösheten har ökat.

Moderaterna fortsatte sända ut dubbla budskap om hur de kommer att agera om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och blir vågmästare: ungmoderaten menade att de inte kommer ändra sin politik eller anpassa sig ”bara för att Sverigedemokraterna röstar på oss i riksdagen”. Vilket är detsamma som att säga att man kan tänka sig att vara beroende av SD i riksdagen. Där var – lyckligtvis – alla andra partier lika tydliga som vi socialdemokrater: vi gör oss aldrig beroende av SD.

I övrigt var det en fråga där skillnaderna blev tydliga. Det var när eleverna frågade alla partier om vad vi vill göra för att minska klyftorna. Högerpartierna var tydliga med att de inte tyckte att frågan var särskilt viktig. Några av dem sa faktiskt rätt ut att klyftorna inte är viktiga i samhället, att det enda som spelar roll är att inte för många är fattiga. Vilket förklarar varför de drivit en politik som ökat klyftorna, ökat arbetslösheten (med 100 000 personer) och ökat utanförskapet (med 70 000 personer. På tre och ett halvt år.

Jag tror – och hoppas – att svaren på frågan om hur partierna vill minska klyftorna gjorde det tydligt för eleverna att det spelar roll hur man röstar. Att det är skillnad mellan partierna. Om man inte bryr sig om minskade klyftor ska man rösta på högern. Vill man minska klyftorna röstar man rödgrönt (så länge man kommer ihåg att Miljöpartiet är höger i Örebro).

Medierna, makten, moderaterna och miljonerna

Idag publicerar NA min krönika om miljonerna, makten, moderaterna och medierna. Läs den gärna här.

Nöjer mig här med att komplettera krönikan med några länktips och några fler exempel på det hemliga eller öppna stöd som moderaterna och högern får från media och från miljonärer.

Wow i Örebro – ett mer attraktivt resmål!

Deltog idag på ett seminarium med City Örebro om hur vi gör Örebro till ett mer attraktivt resmål. Örebros vision om att bli ”Skandinaviens mest attraktiva medelstora stad” kräver en rejäl satsning både på attraktioner och events och på att upplevelsen blir bättre. Seminariet var ett steg i att förbättra bemötande och värdskap i Örebro, målet är att besökare ska känna: ”WOW, vilken stad och vilket fantastiskt bemötande! – Hit vill jag åka igen och ta med mig mina vänner!”

Några punkter jag tar med mig från de mycket givande diskussionerna:

– ”Ska något ske måste vi alla bestämma oss för att något sker – det krävs samverkan, samsyn och utbildning!”
– Örebro måste vara välkomnande när man närmar sig, vi måste förbättra infarterna och göra Örebro mer lockande från exempelvis motorvägen.
– Det ska vara rent och snyggt i stan. Mer smyckning, mer städning och fler soptunnor (”kändissoptunnor” och andra konstnärligt utsmyckade papperskorgar skulle göra att fler ser var skräpet ska slängas). ”Stan ska vara rörig, men ren och snygg!”
– Örebro behöver fler spännande byggnader!
– Bättre kommunikationer – både till Örebro och i Örebro (pendel i city).
– Fler platser för spontana möten och upplevelser; till exempel skateboardpark (Street plaza) och annat.
– ”Vi ska bli snällbältet istället för gnällbältet!”, ”Bättre gatumusikanter! Kanske ett gatumusikant-torg?”
– Priser och utmärkelser för bra prestationer när det gäller värdskap och bemötande. Kanske borde vi belöna den fräschaste toaletten med utmärkelsen ”guldtoan”?

Jag förde fram några av mina idéer. Många av dem handlar om att göra örebroarna mer stolta över sin stad – att skapa fler ambassadörer för Örebro! Dels handlar det om marknadsföring gentemot oss som bor här, men det handlar också om att stimulera oss alla att agera mer som värdar i vardagen. Det kan ske genom att satsa stort på språkutbildning (som självklart studieförbunden bör driva); kanske kan Örebro bli världens mest språkkunniga stad? Det kan också ske genom ”vardagsambassadörer” som bär en knapp med texten ”Fråga gärna mig” (och så märkning om vilka språk man behärskar) och som kontinuerligt får information och utbildning för att veta vad som är på gång, hur saker fungerar och hur man hittar fakta och svar på frågor som besökare undrar över.

Exit: Old New Labour, Enter: New New Labour

Egentligen var det bara en tidsfråga. Frågan var inte om Gordon Brown skulle lämna som Labourledare utan om han skulle lämna före eller efter att regeringsförhandlingarna var klara. I och med att han lämnar nu, kanske det ändå finns en liten chans att Labour kan få vara kvar i regeringsposition. Eller kanske rättare: då kanske det finns en liten chans att Tories stoppas på tröskeln till premiärministerbostaden på Downing Street nr 10.

Katrine Kielos skriver (som vanligt) klokt om Labour och brittisk politik i Aftonbladet idag. Och hon förutspår – precis som alla andra – att David Miliband tar över som Labourledare. Och därmed skulle Labours framtid se ljusare ut. David Miliband är inte bara en oerhört skarp ideolog, han är också en trevlig och sympatisk politiker som är lätt att gilla. På den senare punkten alltså med andra ord mer eller mindre totalt Gordon Browns motsats.

New Labour var banbrytande i europeisk (och i global) politik. De gav vänstern nytt hopp och visade en väg ut ur nyliberalismens totala grepp. I efterhand är det populärt att håna både Labour och Tony Blair. Visst kan man konstatera att Irak-kriget var ett felsteg, visst kan man håna en del av den stundtals naiva tilltron till att globaliseringen skulle lösa problemen (Kielos skriver klokt om det här).

Det är lätt att vara efterklok. Men fakta är likväl att Labour lyckades. De minskade arbetslösheten, minskade fattigdomen och lyckades minska ojämlikheten snabbare än något annat i-land gjort under motsvarande tid. New Labour var viktigt och tjänade som förebild för många vänster-mitten-rörelser runtom i världen.

När Gordon Brown i höst lämnar ledarskapet i Labour lämnas stafettpinnen över till en ny generation. Det nya gänget med David Miliband i spetsen inger hopp (även om de som är insatta menar att hans bror Ed är ännu mer begåvad). Låt oss hoppas att ledarbytet kan skapa förutsättningar för ett regeringssamarbete mellan Labour och Liberaldemokraterna. Det borde – egentligen – kännas mer logiskt för alla parter än en apart överenskommelse mellan överhetens Tory-parti och de stundtals nästintill extremt radikala Liberaldemokraterna.

Som Katrine Kielos skrev när hon före jul skrev om den europeiska vänsterns behov av förnyelse: ”Gordon Brown linkar fram ytterligare ett par månader men europeisk socialdemokrati står ­inför ett förnyelseprojekt som måste bli minst lika radikalt som en gång den tredje ­vägen.  Som John Maynard Keynes sa (och appropå engelsmän): ”När fakta förändras, då ändrar jag mig. Hur gör ni, min herre?””

En gång i början av 2000-talet var vi fyra vänner som åkte till Storbritannien för att lära av Labours valrörelse. Deras metoder imponerade (den effektiva dörrknackning som vi missionerade om efter resan är idag standard i hela socialdemokratin) men lika mycket handlade det om att våga tala klarspråk. Eller som gurun Peter Mandelson sa då, när vi följde hans kampanj i Hartlepool: ”Det avgörande är att våga säga samma sak oavsett vem du träffar, väljarna genomskådar om du ger olika budskap i olika sammanhang”. Sedan förklarade han för en väljare han knackade på hos att, nej, Labour skulle aldrig införa studielön eftersom det var en dålig idé. Mandelson är förmodligen unik genom att ha fått lämna så många regeringar, men han var också en av de skarpaste hjärnorna bakom det New Labour som förtrollade en halv värld.

Efter att Gordon Brown nu snart lämnar talar en del för att Peter Mandelson blir sist kvar i Labourledningen av New Labours skapare. En ny generation tar över. Strorbritannien, och resten av Europa, är att gratulera.

Sex skäl till varför det är bättre att spela i superettan

Efter Hammarbys andra raka hemmaförlust (tur att vi spelar bra på bortaplan…) är det läge för en ny topplista. Så här kommer:

Sex skäl till varför det är bättre att spela i superettan:

  1. Man bryr sig mindre om de enskilda matcherna. Eftersom det inte finns några prestigematcher är det enda viktiga att man hamnar på de två  första platserna när serien väl är klar i höst.
  2. Alla matcher visas på gratis-tv (TV4). Allsvenskan och såna där lyxligor måste man ju betala för att se på tv.
  3. Talangerna får fler chanser att etablera sig. När vi sedan tar steget upp i allsvenskan kommer Isak Dahlin, Mauro Saez Jarpa, Simon Helg, Sebastian Bojassén och de andra att dominera (och efter några år säljs de för grymma pengar).
  4. Briljanta dominanter får dominera ordentligt: Sebastian Castro-Tella, Linus Hallenius, Andreas Dahl…
  5. Vi tokvinner publikligan (i och för sig har ju Hammarby i flera matcher haft mer publik än det där solnalaget som brukar fylla stolar på Råsunda genom att skänka bort biljetter).
  6. Om det går dåligt för oss kan vi hoppas på derbyn mot aik nästa år.