Försmådd friare eller revanschlysten roddare?

Idag meddelade miljöpartisterna i Örebro att de inte är intresserade av att samarbeta med några andra än Örebros högerpartier. Självklart har de inte frågat sina väljare vad de tycker – den absoluta majoriteten av dem som röstar på miljöpartiet förväntar sig nämligen att mp ska samarbeta med ”vänsterpartier” (enligt vallokalsundersökningar och andra undersökningar).

I ett slag så klarnade förutsättningarna inför höstens val ordentligt i Örebro (samtidigt blev de dock mer komplicerade för väljarna). Och i ett slag så blev alternativen i kommunvalet så mycket tydligare. Och så mycket viktigare.

Det var självklart bra att miljöpartiet, före valet, berättade hur de ser kommande års samarbete. Det gjorde de ju inte förra gången – då trodde (nästan) alla att de skulle fortsätta samarbeta med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Jag minns exempelvis ett möte dit endast S, V och MP bjudits in och där värdarna berättade att det berodde på att de närvarande ändå bara var intresserade av ”vänsteralternativet”. Den inbjudne miljöpartisten, Fredrik Persson, sa ingenting annat – trots att han nog redan då bestämt att han ville samarbeta med högern.

Men för de örebroare som ser miljöpartiet som ett vettigt alternativ i valet så blev det mer komplicerat – de måste få tydlig information om att det röd-gröna samarbetet är brutet i Örebro – av miljöpartiet. Och för socialdemokraterna och vänsterpartiet blev det också lite krångligare – vi måste vara tydliga inför väljarna om att vi gärna samarbetar med miljöpartiet nationellt, men att vi i Örebro dessvärre inte står på ”samma sida” som miljöpartiet.

Så hur ska vi socialdemokrater uppträda i valrörelsen? Ska vi fortsätta agera den försmådde friaren som övergivits men fortsätter fjäska som om den uppvaktade kanske ska komma att ändra sig om friaren bara fortsätter tjata tillräckligt mycket? Eller ska vi agera som den revanschlystna roddaren som stämmer upp en peppande sång, böjer ner huvudet och tar ett fastare tag om årorna?

Egentligen känner jag mig mer som den försmådde friaren. Jag gillar miljöpartiet, tycker att deras politik bidrar till att göra politiken bättre – även den socialdemokratiska politiken förbättras av mp-samarbetet. Om jag idag skulle vara tvungen att välja ett annat parti att rösta på i riksdagsvalet så skulle det nog faktiskt bli miljöpartiet (sorry, Murad och andra trevliga vänsterpartister). Och flera av de aktiva miljöpartisterna i Örebro känner jag som engagerade entusiaster som vill göra Örebro bättre. Men tyvärr väljer miljöpartiet i Örebro hellre högerpolitik än vänsterpolitik. Och när de nu gjort det valet återstår inte mycket annat för oss än att böja ner huvudet och fortsätta framåt. De har gjort sitt val, och jag hoppas (och tror) att de nästa mandatperiod får vänja sig vid att sitta i opposition medan vi leder Örebro tillsammans med Murad Artin och vänsterpartiet.

Miljöpartiets val gjorde ju nämligen alternativen mycket tydligare:

  • antingen väljer man en politik som utvecklar Örebro och skapar nya jobb – eller så väljer man att fortsätta dagens stopp och slösa-politik där utveckling stoppas och där skattebetalarnas pengar slösas bort genom slarviga och tveksamma beslut.
  • antingen väljer man ett Örebro som för första gången i historien leds av en kvinna (Lena Baastad)  – eller så väljer man ett grabbstyre där Staffan Werme, Kent Persson och Fredrik Persson utgör makttrojkan (idag finns maktcentra i högerkoalitionen hos Staffan och Fredrik, men jag utgår från att Kent Persson inte kommer att släppa makten på samma sätt som nuvarande toppmoderaten Inger Högström-Westerling gjort).
  • antingen väljer man en kommunledning som faktiskt bryr sig om att fråga örebroarna (exempelvis genom regelbunden dörrknackning och andra dialogformer – som både V och S ägnar mycket tid åt) – eller så väljer man att fortsätta dagens bunkerstyre, där inget sker i öppenhet utan allt sker i förhandlingar i slutna rum och där inte ens 10 000 insamlade namn med krav på folkomröstning räcker för att de styrande ska bry sig.
  • antingen väljer man en majoritet som använder skattepengar till att investera i Örebros framtid – eller så låter man dagens högermajoritet fortsätta rea ut gemensamma tillgångar, dra ner på skolunderhåll och spara in på personal i äldrevård, skola och förskola.

Valet är tydligt. Och jag är hellre roddaren som tillsammans med många andra människor tar nya tag än den försmådde friaren som fåfängt fortsätter fjäska. Nu kommer jag att lägga ännu mer kraft på att samtala med örebroarna om alternativen. Och jag är övertygad om att det kommer att gå bra. Vårt mål om att få 45 procent av örebroarnas röster är inte orealistiskt, och eftersom jag tror att vänsterpartiet i Örebro också kommer att göra ett bra val tror jag att det räcker till att få ett tydligt mandat att leda Örebro.

Om några månader tror jag att miljöpartiet kommer att ångra sitt val. Dels för att deras högerkurs i Örebro kommer att kosta dem många röster (jag tror att fler än man tror nu reagerar mot mps val). Och dels för att deras val placerar dem i opposition. Vi har gång på gång bett att få samtala om framtida samarbete med miljöpartiet i Örebro, men de har inte varit intresserade. Dagens besked var tråkigt men inte överraskande. Nu vet vi förutsättningarna, så nu är det bara att köra.

Och eftersom jag redan kryddat med några halvtaskiga liknelser, kan jag lika gärna avsluta på samma sätt:
Som Jake och Elwood Blues skulle ha sagt: ”Det är 142 dagar kvar till valet. Vi har en stark politik, nästan hälften av platserna i Kommunfullmäktige och vi har massor av väljare att samtala med. Det är mörkt, men det är bara för att vi har solglasögon. Hit it!”

Radion tvingade mig att blogga idag

Efter en lång tids inläggstorka här på bloggen så tvingade Radio Örebro mig att blogga idag. Om det var bra eller dåligt får väl någon annan bedöma, men det känns ju som att man bör skriva något på bloggen när man några timmar tidigare svarat ”ja” på frågan ”välkommen Björn Sundin: du bloggar?”…

Radio Örebro ringde mig ungefär när jag var på väg ut att stänga datorn på jobbet och åka hem. De undrade om jag kunde vara med i Rakt på sak och kommentera bloggande. Och eftersom jag aldrig har fått lära mig hur man tackar nej till media (;-) så var jag ju så illa tvungen att svara artigt på Anders Stålhammars frågor om bloggande. Tror att jag skötte mig och svarade någorlunda vettigt på frågorna (om man nu bortser från svaret på frågan om bloggandet, som efter några veckors passivitet kanske kan anses vara på gränsen till oärligt).

Men nu tar jag nya tag igen.

Det har varit tungt ett tag, politiken har inte känts så kul på grund av energiläckage jämförbart med en otätad tvåtaktsmotor på en gisten träeka.

Men efter några dagar med framåtsyftande och hoppfulla utspel från de rödgröna partierna tillsammans med lite tändved i form av osakliga och osmakliga påhopp från Mats Odell (även här) och från den styrande högern i Örebro (som anklagade oss för att ha lämnat efter oss ”ett mörkt arv”) så måste man liksom ta nya tag. Särskilt om man sagt i direktsänd radio att man är en bloggare.

40 000 samtal, drygt 38 000 röster

Idag publicerades min krönika i NA, denna gång om att valet kommer att avgöras av förmågan att samtala med människor. Jag tror att Socialdemokraterna kommer att lyckas bäst, att vi i Örebro kommer att lyckas med 40 000 samtal, 35 000 dörrar och att få drygt 38 000 röster. Läs hela krönikan här.

”För val är ju inte krig. I krig kan man segra genom ett listigt anfall när fienden är som sämst förberedd eller genom att ha råd med de mest avancerade vapnen. Men politik handlar om vilken framtid vi väljer; vilka vägval vi gör. Det bästa sättet att få fler att lägga sin röst på socialdemokraterna i höstens val är därför att ge fler chansen att träffa socialdemokrater och prata om framtidens utmaningar.”

 Läs vår valstrategi här.

När kraft och inspiration inte riktigt räcker till

Till den som eventuellt blivit besviken när du regelbundet fortsatt besöka denna blogg och nu under en och en halv vecka inte fått se något nytt: jag ber om ursäkt för det. Det har varit rätt stilla här sedan 24 mars – ett uppehåll som är längre än de som brukar bli på semestern… Förklaringen är helt enkelt att jag inte haft tillräcklig kraft, inspiration eller lust. Jag ska försöka ta mig samman någon dag men konstaterar mest att den tid jag har över (förutom jobb och familj) den senaste tiden lagts på Football Manager 2006. Det har känts mer meningsfullt än det politiska arbetet – men det kommer självklart att vända. Snart. Säkert.

Apropå fotbollsmanager-spelet: Jag spelar fortfarande med FM06 eftersom jag har ett spel som går så attans bra – och som hjälpt mig gott tidigare. När jag tidigare för läänge sedan kände mig less på jobb och funderat på vad man borde göra med sitt liv har det visat sig att det rensar tankarna ganska bra att fundera på om Fred, Torres, Eto’o eller Zlatan är säkrast som central anfallare? Ska Ramos eller Alves spela högerback? Och så vidare. Att spelet nu går oförskämt bra (tackade nyss nej till att bli förbundskapten för både Holland och Tyskland) gör det inte sämre. Skryter med några bilder och återkommer säkert endera dagen med något annat än fotbollsstrategi…