månadsarkiv: september 2009

Kommentarer

Har Sockerbullen fastnat i halsen?

1 kommentar

När företaget Sockerbullen till slut nu går i konkurs innebär det att de fyra före detta anställda äntligen kan få ut sina löner (fast det blir skattebetalarna som får betala). Företaget Sockerbullen, som tidigare drev två konditorier i Örebro, har gång på gång visat problemen med oseriösa företag. Till slut fick alltså skattebetalarna betala löner till de anställda, innan dess ”såldes” företaget till kända så kallade ”målvakter” (smart sätt att slippa ifrån skulder till anställda…). Och alltihop började när ägaren vägrade skriva på kollektivavtal.

När Livsmedelsarbetareförbundet drev kampen för att få kollektivavtal för de anställda fick företaget stöd från bland annat kommunstyrelsens ordförande i Örebro, Staffan Werme (fp). När facket tog strid och försatte Sockerbullen i blockad för att försvara medlemmarnas rätt att få schyssta villkor angreps de av högerpolitikerna i Örebro. Det stod snart klart att konditoriägarens agerande inte bara innebar otrygghet för anställda, det innebar också illojal konkurrens mot andra företag. I radio kunde man höra hur upprörda de var på Sveas bageri som tappat försäljning på grund av att Sockerbullen dumpar lönerna.

Att ”nya moderaterna” försvarade Sockerbullen var inte så förvånande – moderaterna vill ju ha fler låglönejobb. Mycket riktigt var exempelvis Örebro-moderaterna Inger Högström-Westerling och Andreas Getzman inne i debatten och försvarade företaget. Fler politiker i högerkoalitionen hängde på och sympatihandlade på Sockerbullen.

Men nu då?  Hur känner Företagarna sig nu? När det visat sig att ägarens vägran att skriva kollektivavtal bara var toppen på isberget? Och hur känner högerpolitikerna? Sätter de sockerbullen i halsen när de tänker på hur ihärdigt de stöttade en företagare som inte verkar bry sig om vare sig etik, moral eller lagstiftning?

Kommentarer

Och varför är det inte legitimt att gnälla över usla domare?

Lämna en kommentar

Jag vet att jag ofta är kritisk mot domarinsatser i fotboll. Oftast – men inte bara – när Hammarby spelar (t ex var fick domaren 6 minuters tillägg från i Manchester-derbyt i helgen?). Jag har inga problem med att erkänna att Hammarby (särskilt i år) förlorat mot bättre lag. Göteborg var värda att vinna i söndags, ÖSK i våras (de hade tur sist på Söderstadion, men det var inte domarens fel) och så vidare. Men då och då avgör domarinsatsen resultatet. Som ikväll, då GAIS fick en tveksam straff strax efter att Hammarby inte fått (en lika tveksam?) straff. Slutresultat: 3 poäng till GAIS, ingen till Hammarby. Teoretiskt sett hade Hammarby fått med sig en poäng om domarens straffbedömningar varit annorlunda.

Och det finns fler exempel: Elfsborg fick en tveksamt dömd straff i våras. Resultat 1 Hammarbypoäng istället för 3. Helsingborg hockeytacklar Hammarbys målvakt och gör mål regelvidrigt. Resultat: 0 Hammarbypoäng istället för 1. AIK vinner vårderbyt efter att ett Hammarbymål (felaktigt) blivit avvinkat för offside. Resultat: 0 Hammarbypoäng istället för 1. Elfsborg får både tveksam frispark (som slås direkt i mål) och felaktig straff (av samma domare som gjorde fel i våras!). Resultat: 0 Hammarbypoäng istället för 1. Och så igår: Hammarby 0 poäng istället för 1.

Jag skulle kunna räkna upp fler exempel där jag anser att domaren gjort fel (tycker t ex vi skulle haft straff – och därmed 3 poäng – mot Halmstad i våras), men de är inte lika uppenbara som ovanstående (läs t ex SvDs bedömning av ovanstående). Ovanstående exempel räcker dock långt. Till exempel till säkrare mark i tabellen istället för kvalplats (6 poäng upp).

Så varför ska man inte få påpeka det? Varför är det inte legitimt att gnälla över att allsvenskan har ett antal usla domare?

Jo, jag vet invändningarna: ”det drabbar alla lika” säger någon. Nej, det gör ju inte det – om det gjorde det skulle jag inte gnälla, men visa mig exemplen som visar att alla drabbats så hårt.

”Domare är bara människor”, säger någon. Visst, men deras jobb är att döma – de har betalt för det. Då ska de i alla fall göra det någorlunda hyfsat (läs Jimmys kloka ord om märkliga domarnivåer här).

”Men om Hammarby gjort fler mål skulle det ju inte vara något problem”, säger någon. Visst, men är det verkligen rimligt att kräva att alla lag ska ha så stora marginaler i en jämn serie som allsvenskan? Är det rimligt att alla lag har Barca-marginal på sina segrar för att kunna kosta på sig en eller annan felaktig straff? I så fall är det väl rimligen någon annan sport än fotboll vi pratar om, eller?

Så jag fortsätter nog att gnälla. Och jag lär fortsätta tycka att det är märkligt att vissa alltid slipper undan straff. Eller är det någon som tror att till exempel IFK Göteborg straffas för att deras spelare konsekvent fuskar genom att flytta på målställningarna? Skulle inte tro det säger jag, samtidigt som jag hör hö-hö-hö-skratten som menar att ”de är ju bara smarta, där ser man vad internationell rutin gör, hö hö hö”. Visst, varför spela matcherna överhuvudtaget? Varför inte låta domaren och de internationellt erfarna spelarna spela kort om saken i någon rökig lokal. Då slipper man ju i alla fall se eländet.

Kommentarer

När media hjälper (och stjälper) mördare

Lämna en kommentar

Igår häktades den man som gripits misstänkt för mordet på Linda Chen i Dalarna. Jag brukar inte läsa kriminalnotiser så noga men hajade till eftersom jag kände igen den gripne från en artikel i Aftonbladet (som jag såg på tåget – jag köper ytterst sällan skandalpress – nog med ursäkter nu…). För någon vecka sedan grät nämligen den mördade Linda Chens sambo ut i Aftonbladet: ”Leif  GW Persson anklagar mig för mordet på min fästmö” utropade Aftonbladet på löpet och skrev en artikel om hur synd det var om mannen. Innan hade tydligen DalaDemokraten nappat på betet. En vecka senare försöker Aftonbladet låtsas som att de gjort en gärning genom att utropa ”Lurad i fälla – av GW Persson”. Och visst gjorde nog GW en insats, men Aftonbladet var bara – än en gång – en nyttig idiot som gick en misstänkt mördares ärenden. Och det har ju, som GW påpekar, hänt förr.

Det finns faktiskt skäl till att vara återhållsam (anställda på kvällstidningar får kanske slå upp det ordet) med publiceringar när det gäller mordfall. Och det finns rätt många skäl till att de etiska reglerna för press, TV och radio innehåller rätt mycket skrivet om att respektera integriteten att vara försiktig med namnpublicering och liknande, i detta fall av två skäl: 1/ i de flesta fallen är det faktiskt en nära anhörig som är mördaren (och det är inte ovanligt att de försöker använda media för att komma undan) och 2/ media borde veta bättre (att en känslomässigt starkt påverkad anhörig vill ”tala ut” gör inte att medias ansvar minskar). Men somliga lär sig liksom aldrig.

Kommentarer

Skäl att vara stolt sosse del 1 – ungdomspolitik

Lämna en kommentar

Om jag ska vara ärlig så är det sällan jag lusläser S egen tidning Aktuellt i politiken, än mer sällan citerar jag något ur den. Det är om möjligt ännu mer sällsynt att jag hyllar partistyrelsens gärningar (även om det ju allt oftare egentligen finns skäl att göra det numera). Men så läste jag en sammanfattning om partistyrelsens förslag till partikongressen i oktober/november angående ”ungdomspolitiska riktlinjer” (jag är kongressombud men har inte hunnit dit i handlingarna ännu – 7,7kg handlingar tar sin tid att ta sig igenom…).

Och blev väldigt stolt.

Och nöjd med Thomas Bodströms klockrena uttalanden: ”90-dagarsregeln är den här mandatperiodens mest korkade beslut.” ”En ung som blir arbetslös idag får sitta framför datorn och spela ’World of warcraft’ ända fram till jul” sa Bodström i AiP och syftade på att den borgerliga regeringen infört en regel som innebär att unga får aktiva åtgärder först efter 90 dagars arbetslöshet. Detta korkade beslut försvinner om det blir en röd-grön regering efter valet.

Och sedan följde en kortfattad uppräkning av Socialdemokraternas ungdomssatsning:

  1. Traineeprogram i offentlig sektor.
  2. Praktik för unga nyutexaminserade akademiker på statliga myndigheter.
  3. Prioritera sommarjobb i kommunerna.
  4. Yrksinriktad utbildning med arbetsplatsförlagt praktik, eller en högre utbildning, för ungdomar som inte fått jobb inom ett år.
  5. Bättre villkor för studerande med höjda studiemedel och höjda bidrag till studenter med barn.
  6. Förstärkt komvux.
  7. Bygg ut högskolan.
  8. Investeringsstöd för bostäder.
  9. Skarpare kommunal bostadsförsörjningslag.
  10. Bostadsförmedling i alla kommuner.
  11. Förstärkt skolhälsovård och åtgärdsplaner för ungdomar som drabbas av psykiska problem.
  12. Kontaktpoliser i skolorna.
  13. Barnahus, där utredande myndigheter och behandling samlas, i varje län (finns numera i Örebro – efter bl a motion från S).
  14. Särskilda mottagningar för våldtagna på akutsjukhus.
  15. Tillgång till målsägandebiträde redan under förundersökningen.

Vem vet; kanske kommer del ”Skäl att vara stolt sosse del 2” redan om någon dag när jag läst igenom ytterligare något förslag till kongressen…

Kommentarer

Låna till skattesänkningar eller till investeringar?

Lämna en kommentar

Ifall någon tidigare har missat det så råder jobbkris i Sverige. Nu när även regeringen insett det (i alla fall nästan) så antar jag att alla har nåtts av krismedvetandet. Fast i regeringens fall når inte medvetandet så långt: trots underskott på över 100 miljarder kronor nästa år (Ekonomistyrningsverket trodde tidigare på hela 201 miljarder kronor i underskott nästa år!) så fortsätter regeringen att låna pengar för att sänka skatterna – huvudsakligen för dem som tjänar mest. Så klart. Om regeringen bara sänkt skatterna med hälften, och istället skickat ut de pengarna till vården, skolan och omsorgen (i kommuner och landsting), så skulle Örebro kommun nu slippa spara en enda krona.

Jag tycker att man ska använda lånade pengar till investeringar – inte till skattesänkningar. Dels för att vi behöver förstärka välfärden men också för att investeringar i välfärden sparar pengar på sikt. Just nu är det läge att investera i framtidens jobb, att få fart på hjulen och att ge fler utbildning och ökad kompetens. Men det tycker inte regeringen. Det var faktiskt – ärligt talat – länge sedan det var så stor skillnad mellan två alternativ i svensk politik: den högerstyrda regeringens nedskärningar för att ha råd att sänka skatten för dem som redan har det bra eller det röd-gröna alternativets satsningar på att stärka välfärden. Om ett år är det val. Sverige har inte råd med en regering som har sådan ”otur”.

Kommentarer

Ankhållning för prydnad, sällskap eller avel?

Lämna en kommentar

Ank-skämten kommer aldrig ta slut med Anna Anka närvarande i svensk debatt (här finns en ocean av fantastiska citat att ösa ur). Men förmodligen menar Kristdemokraternas partisekreterare, Lennart Sjögren, allvar när han – i Expressen – hälsar Anna Anka välkommen till (kd) med orden ”alla som delar våra värderingar om människors lika värde och familjens betydelse är välkomna hos oss.” Så här skrev Anka själv: ”Sånt förstår amerikanska kvinnor. Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?”

Jo, visst är det underbart… Moderatkvinnornas ordförande Magdalena Andersson träffar rätt bra med sin reaktion (intervjuad i Expressen): ”Jag har aldrig träffat henne utan bara läst artikeln på Newsmill. När jag läste den bestämde jag mig snabbt för att det finns två alternativ. Ett: Hon skriver det här för att riva upp en storm och har himla kul åt alla reaktioner. Eller två: Hon är korkad.”

Tråkigast med allt detta är att alla söta ankor som nu får dåligt rykte. Jag tycker ankor.se beskriver det fint: ”Att hålla ankor är en mycket trevlig och intressant hobby. Vare sig man gör det för prydnad, sällskap, ägg, avel, utställning eller köttets skull.”

Kommentarer

”Leda” och ”mäta” är faktiskt inte samma sak

3 kommentarer

Idag ägnade vi en heldag åt diskussioner om hur äldrevården ska utvecklas i Örebro. Eller rättare: idag ägnade vi oss bitvis åt att, politiker och verksamhetsföreträdare tillsammans, prata om hur Örebro kan bli bättre att leva i för äldre. Men eftersom Örebro kommun av oklara anledningar bestämt sig för att allt måste mätas och att allt viktigt måste stå med i budgetdokumentet (har bloggat om det förr…) så kom rätt stor del av diskussionen att handla om vilken färg det ska vara på plupparna (röd, gul eller grön?) och om vilka ”riktvärden” som ska gälla på cirka 110 områden: är vi nöjda om 80% är nöjda med maten? Är vi nöjda om 80% är nöjda med bemötandet? Är vi nöjda med att varannan är nöjd med hur ofta de får komma ut från vårdboendet?

Dagen hade blivit så oändligt mycket bättre om vi pratat mer om maten, bemötandet och promenaderna. Om vi gjort det skulle jag ha lämnat konferenslokalen med mer kraft. Nu innebar dagen ett enormt energiläckage: är det någon som tror att undersköterskan, arbetsterapeuten eller sjuksköterskan läser igenom 110 ”riktvärden” och försöker översätta det till sin egen verksamhet?

Egentligen tror jag att jag skulle kunna nöja mig med ett enda mål: ”att all verksamhet i Örebro kommun ska arbeta med någon typ av förbättringsarbete (till exempel genombrottsmetoden), som all personal deltar i”. Då kunde personalen faktiskt få ta fram vad de vill uppnå, hur de ska göra det och utvärdera hur det gick.

Ska man prata mer om kvalitet så får man prata mindre om något annat; till exempel kan man ju låta bli att prata så mycket om färgade pluppar och ”riktvärden”. Att ”leda” en verksamhet är faktiskt inte samma sak som att mäta resultat i olika typer av undersökningar. Men att någon sådan omsvängning skulle ske under nuvarande högermajoritet, är ju rätt osannolikt. Det där med att leda och styra är ju inte riktigt deras grej. Det är tråkigt, och det är dyrt för skattebetalarna.

Kommentarer

Ska statliga myndigheter raljera över enskilda?

Lämna en kommentar

Forum för Levande Historia öppnade nyligen ”Middag med Pol Pot – en utställning om ideologiska skygglappar och selektivt seende”. För att skapa debatt och locka besökare har de gjort en film som sprids på YouTube: ”Mao-glasögonen”. I filmen raljerar de med Jan Myrdal och Gunnar Bergström och deras hyllningsresa till Röda Khmerernas skräckvälde (som de båda resenärerna tyckte var ett drömsamhälle – de tittade ju inte så noga…). Nu rasar – av begripliga skäl – en debatt om huruvida Forum för Levande Historia har gjort rätt. Ska skattepengar användas till ”åsiktspropaganda”? Ska statliga myndigheter raljera över enskilda personer?

Eskil Franck, överintendent på Forum för Levande Historia, försvarar filmen och menar att de ”hänger ut både kommunister och nazister”. Gunnar Bergström (som ändrat uppfattning och offentligt bett om ursäkt för att han inte såg massmorden) har varit med och arbetat med utställningen och tycker att klippet är obehagligt. Han har en del poänger, bland annat att man nog bör akta sig lite för att skämta och raljera med folkmord på det sättet. Och sedan är ju frågan om man ska hänga ut enskilda. Timbro tycker inte det, fast de vänder sig främst mot hela idén med ”statlig opinionsbildning”. Även de har en hel del poänger (att de citerar demokratiutredningen som leddes av Bengt Göransson (s) gör inlägget mindre effektsökande än Timbros vanliga utspel).

Själv är jag kluven. Jag tycker att utställningen är viktig och jag tror att den kan göra nytta i samhällsdebatten. Det finns ju fler exempel på hur färgade glasögon präglat/präglar vår syn på övergrepp och historiska dåd. Hör jag någon nämna Israels invasion i Libanon eller Gaza? Gripandet av Mehdi Ghezali? Hyllande av Kubas förre diktator Fidel Castro? Jo, det finns nog några exempel…

Men likväl. Jag tycker nog att Forum för Levande Historia gått för långt. Och jag tror att det denna gång skedde helt och hållet överlagt: de ville ha den här debatten för att de tror att det är en del av deras uppdrag. Och i viss mån har de självklart rätt: om deras uppdrag nu är att informera, upplysa och diskutera brott mot mänskligheten måste man använda de kanaler som finns. Och YouTube och en intensiv mediadebatt har ju på det sättet gett resultat.

Men är man en statlig myndighet med uppgift att opinionsbilda bör man vara lite försiktig. Jag tycker att Levande Historia gör en viktig insats, precis som jag tycker att det är rätt att statliga myndigheter använder skattepengar på att främja folkhälsa eller minska vår miljöpåverkan (för att ta två exempel). Jag tycker inte det är smakligt att hänga ut enskilda – inte ens Jan Myrdal, även om jag haft en hel del åsikter om Jan Myrdal och hans hyllande av diktaturer och folkmördare. Jag tycker också att statliga myndigheter måste tillämpa andra metoder än de som används av andra aktörer. En statlig myndighet kan inte använda samma PR-verktyg som ett politiskt parti, en folkrörelse eller en medlemsorganisation. En statlig myndighet måste mycket noggrannare väga sina vapen, så att säga.

Så om Jan Myrdal och hans del i debatten. Myrdal är inte särskilt upprörd över att han själv hängs ut – han är upprörd över att (s) – enligt honom – är tysta i denna debatt! Jäpp. Det är vad han är upprörd över. Men med tanke på att Jan Myrdal har ett rätt selektivt sätt att uppfatta verkligheten (han påstår t ex i inlägget ovan att jag sagt saker som jag aldrig sagt – här klargör jag mina ståndpunkter i den tidigare debatten) så ska man nog inte fästa sig för mycket vid vad han skriver. Normalt ägnar ju Jan Myrdal otroligt mycket tid åt att angripa den västerländska demokratin (som låter människor ha vilka åsikter som helst – i hans drömsamhällen spärrade man in dem som ”tyckte fel”). Och det är okej. Yttrandefrihet bygger, exempelvis, på att Jan Myrdal får tycka vad han vill om demokrati. Men man kunde dock kräva att han åtminstone försökte ta reda på några fakta innan han rasar.

En enkel nätsökning ger vid handen att rätt många socialdemokrater gett sig in i debatten, men Jan Myrdals ”sakunderlag” för sitt påstående var att han bara hittat en notis i s-märkta Aftonbladet medan han hittar flera inlägg i borgerligt märkta tidningar. Med tanke på Jan Myrdals förkärlek för samhällen där staten bestämmer vad tidningarna ska skriva kan man förstå hans påstående, men normalt är det knappast rimligt att hävda att självständiga tidningars bevakning styrs av den partiledning som råkar ha samma färg som en eller annan ledarskribent.

Man bör också vara medveten om att Jan Myrdal inte är så van vid ny teknik och att söka efter källor på exempelvis internet. Förra gången han och jag ”debatterade” (en debatt bygger ju på att man åtminstone läser/lyssnar på vad den andra säger – vilket Myrdal inte tycks vara förmögen att göra) brydde han sig inte ett dugg om att läsa vad jag faktiskt skrivit och tyckt. Att han denna gång angriper mig genom att ljuga förvånar alltså inte så mycket.

Kommentarer

Pinsam statsminister roar oss alla

2 kommentarer

29916755

John har påpekat det pinsamma/underhållande/avslöjande (välj själv vilket du tycker stämmer) i att både statsministern och Kommunstyrelsens ordförande i Sveriges sjunde största kommun (Staffan Werme, fp) verkar tro att all kritik mot deras upplysta ledarskap måste bero på konspirationer eller sosse-propaganda. Statsministerns utbrott i SVT imorse (Alliansfritt har lagt upp klippet) är nog nytt bottenrekord (läs Erik Laakso här!). Fast ironiserandet och skojandet om detta utbrott når nya toppnivåer!


Kommentarer

Publikskandaler och provokationer

3 kommentarer

För tredje gången på lika många dagar så hamnar fokus på spelare som provocerar motståndarfansen. Först var det Adebayor som hånade Arsenal-fansen. Sedan ÖSKs Adriano som hånade Bajen-klacken (resten av laget fortsatte tydligen i omklädningsrummet – stiligt och vuxet…). Och ikväll gjorde MFFs Kuys tecken mot jugårdsklacken. Det finns stora skillnader mellan fallen, men en sak är gemensam: provokationer ursäktar inte våldsamheter eller inkastade föremål. En annan skillnad är att den domaren faktiskt varnade Adebayor. De svenska domarna gjorde ingenting. Av det senare kan man dra två slutsatser: att sportsligt uppförande uppenbarligen inte är lika viktigt för allsvenska domare. Och att det inte alltid är de värsta provokationerna som skapar problem.

Adebayor var, tillsammans med jugårdsklacken, värst. Och lika tydligt som det borde vara att spelare inte ska bidra till att starta ilska, frustration och annat som – i värsta fall – kan leda till oroligheter på läktare; lika tydligt måste det vara att svensk fotboll inte heller numera accepterar våldsamheter från publiken. Men att tro att jugården ska straffas för upploppet på Stockholms Stadion är givetvis naivt. Genom historien har endast ett lag straffats genom poängavdrag för vad publiken gjort. Ni vet att alla är jämlika. Och att några är mer jämlika än andra.