”Du ska in i fängelse”

Det meddelades ingen dom igår i den göteborgska skattehärvan. Men den sportsliga domen föll tungt mot IFK Göteborg när de gästade Söderstadion. Totalt utspelade i första halvlek (3-0, vid flera tillfällen var det Barcelona-nivå på antalet passningar i rad mellan Hammarbyspelare – göteborgarna jagade bollen förgäves) och i andra försvarade Bajen bara ledningen. Stefan Selakovic väntar på sin dom för skattefuskandet, men Bajen-klacken hade sin dom klar: varje gång Selakovic ruffade kom ramsan: ”Du ska in i fängelse”, särskilt när han fick ett gult kort i 63e minuten. Så nu väntar vi bara på vad den juridiska processen ska resultera i – och sedan återstår frågan om fotbollförbundet ska följa sina egna regler eller om Lagrell fixar till det för IFK.

(Favoritramsor mot IFK Göteborg är annars: ”Alla heter Glenn i Göteborg/Alla rensar fisk i Göteborg”.)

Gäller reglerna även skatteänglarna (IFK Göteborg)?

Imorgon, onsdag, möter Hammarby IFK Göteborg på Söderstadion. Samma dag väntas domen i det skattemål som både IFK Göteborg, deras ledande företrädare och spelare är inblandade i. Med anledning av domen kan det vara intressant att påminna om fotbollförbundets regelbok vad gäller skattefusk och annan brottslighet. Så här står det i Svenska Fotbollförbundets elitlicens ”5. Påföljder för förening som inte efterlever ekonomikriterierna.”: ”Elitlicens skall av Licensnämnden ej beviljas, såvida inte särskilda skäl föreligger, när förening
• grovt åsidosatt vad som ålegat föreningen genom att i avsevärd omfattning underlåta att betala skatter och allmänna avgifter,” (Fler skäl räknas upp, som inte har särskilt mycket med IFK Göteborgs skattefuskande att göra.)

Och sedan kommer stycket om bestraffningar: ”Om Licensnämnden ej beviljar licens och eventuell prövning i Appellationsnämnden ej kommer fram till annan slutsats, skall Tävlingskommittén föreslå degradering vid dess förslag till serieindelning (nedflyttning en serie).” Fast det där känner alla örebroare till efter att förbundet satte dit ÖSK.

Det finns dock undantag från bestraffningen: ”En förening kan undgå degradering om det föreligger särskilda skäl. Med särskilda skäl avses att föreningens degraderingsgrund uppstått på grund av omständigheter som föreningen inte kunnat förutse eller på annat sätt kunnat råda över, t ex en huvudsponsors konkurs, brottsligt förfarande av anställd eller enskild styrelseledamot.” Men den regeln kan väl inte vara tillämpbar när det handlat om värvningar av spelare, oavsett om det ”bara” var antingen klubbdirektör, ordförande eller ekonomiansvarig som var inblandade? Eller? För det verkar ju mest som de skyller på varandra – och då ska man väl inte slippa straff?

Sedan står det: ”Vid bedömningen av om förening grovt åsidosatt sina åligganden skall beaktas inte endast skatteskuldernas storlek, som är minst 100.000 kr, utan även om föreningen gjort sig skyldig till bokförings-, skatte- eller uppbördsbrott.” Och därmed är det väl rätt uppenbart: om klubbledningen i IFKG döms flyttas klubben ned. Men sedan finns ju en joker i bedömningarna: Lars-Åke Lagrell som tidigare sagt att man kanske måste ändra reglerna om IFK döms – eftersom de annars skulle straffas så lång tid efter att det hela inträffat… Fast fotbollförbundets prövningen sker först efter att domstolsprövningen är klar

Intressant möte med Attendo på Berggården

Efter att människor med verklig insyn i Attendos vårdboende Berggården i Örebro (det enda som är på entreprenad för tillfället) hört av sig och berättat om att anställda där skriver på ett ”tystnadskontrakt” har jag grävt i den frågan (de styrande i högerkoalitionen har beskyllt mig för att ljuga även när det gäller detta…). Idag träffade jag Cecilia Ödlund som är chef för Berggården och det var ett trevligt och intressant möte. Först bör jag konstatera att det finns mycket i Attendos sätt att driva verksamheten som är värt att inspireras av och principiellt är jag inte emot privat drift inom vård och omsorg (så länge man kan försäkra sig om att viktiga principer gäller – mer om det senare). Men samtidigt finns det inslag i Attendos verksamhet som jag är bekymrad över. ”Tystnadskontrakten” är ett av de mer bekymmersamma.

Jag fick del av de handlingar som nyanställda skriver på och det var inte svårt att hitta de punkter som gjort att personal inte vågar uttala sig om verksamheten. I det ”service- och kvalitetskontrakt” som alla medarbetare skriver under står mycket klokt om att bemöta brukare och andra med respekt och liknande. Men där står också: ”Jag är lojal med Attendo Care och ställer upp på företagets värderingar.” och ”Jag är informerad och införstådd i vad som gäller tystnadsplikt, både när det gäller brukare och företaget/arbetsplatsen.” (min kursivering)

Med andra ord: det finns en viktig skillnad mellan drift i privat regi och drift i kommunal: i kommunal regi kan aldrig någon anställd tvingas att vara vare sig ”lojal” eller lyda under tystnadsplikt om företaget/arbetsplatsen. Det skulle vara en allvarlig inskränkning i offentlighetsprincipen. Och det är ett av de viktiga skälen till att vi var mot den upphandling av det nya demensboendet som gjordes (och som Attendo ska driva – med Cecilia Ödlund som chef, vilket verkar vara ett gott val för övrigt): den insyn som allmänheten har i skattefinansierad verksamhet sätts på många sätt ur spel när vården läggs ut på entreprenad liksom viktiga principer för offentlighet, insyn och anställdas rätt att yttra sig.

I offentlig verksamhet har all personal rätt att berätta viktiga saker (som inte exempelvis rör enskilda eller är föremål för sekretess) för exempelvis media – den rätten har anställda inte automatiskt i privat verksamhet. I offentlig verksamher är det till och med förbjudet för exempelvis en chef att ens fråga vem som ”skvallrat” – det är inte förbjudet i privat verksamhet (om det inte regleras särskilt i avtal – vilket högermajoriteten i Örebro inte varit intresserade av). I offentlig verksamhet kan vem som helst – utan att ens identifiera sig – ta del av alla handlingar som inte är sekretessbelagda av något skäl – denna rätt har man inte i privat verksamhet.

Så, även om jag är säker på att Attendo på många sätt driver en bra verksamhet på Berggården och säkert kommer göra ett bra jobb med det nya demensboendet så är jag mycket tveksam till att kommunen lägger ut mer vård på entreprenad, så länge man inte garanterar exempelvis offentlighetsprincipen i avtal och liknande. Tyvärr var ju inte högermajoriteten intressserad av detta – istället har de ägnat sig åt att beskylla mig för lögner när jag återgett vad människor berättat om Attendos kontrakt. Och eftersom det ju nu visar sig att berättelserna har fog för sig kanske kunde man vänta sig en ursäkt för påhoppen. Men det väntar jag mig inte. Men däremot hoppas jag att högermajoriteten ska börja ta dessa frågor på allvar och presentera verkliga förslag på hur örebroarna ska garanteras insyn och hur de anställda ska garanteras total yttrandefrihet. Men jag är rädd för att jag får vänta även på detta…

Om jag var ansvarig för Attendos verksamhet skulle jag se till att ändra de där formuleringarna i avtalet (vilket jag också föreslog Cecilia Ödlund). De flesta medarbetare är nog medvetna om sina rättigheter i kommunen och tyvärr är nog de flesta lika medvetna om att samma regler inte gäller i privata företag: när man skriver som de gör i kontraktet innebär det därför att många medarbetare ”skräms” till tystnad. Och eftersom jag litar på Cecilia Ödlund när hon säger att detta inte är syftet, borde Attendo fundera på hur man formulerar sig och vilka signaler man sänder ut. Jag har större hopp om att Attendo behandlar den frågan seriöst än att kommunledningen gör det…

(s) styr Örebro kommun (enligt kulturministern)

Två frågor: skäms moderaterna i Örebro för det de gör: sprider de helt enkelt ut att det är (s) som styr? Eller har kulturministern verkligen så dålig koll på rikets sjunde största stad? Så här sa kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) i dagens interpellationsdebatt i riksdagen (på en fråga om det var i linje med regeringens politik att hela kultursektorn ska privatiseras och utsättas för marknadskonkurrens): ”Örebro – känner jag inte till, men jag undrar är det inte socialdemokratiskt styre i Örebro, så om de har utmaningsrätt på alla områden får väl Margareta Israelsson ta med sina partifränder där nere” Och för att kalla Örebro för ”där nere” ska man vara väldigt rotad på Öfvre Östermalm…

En prioriterad arbetsuppgift på Kommunalrådskansliet

I förra veckan skickades ett av de märkligaste pressmeddelandena jag någonsin sett ut från Kommunalrådskansliet i Örebro. Det påstod att jag är en lögnare. Men innan jag går vidare och berättar om det bör jag kanske kort berätta vad ett pressmeddelande är: ett pressmeddelande är ett försök att med en kort och klatchig text intressera media för en nyhet som man vill presentera. Inom politiken är det i och för sig inte ovanligt att det snarare handlar om uttalanden och ställningstaganden som man hoppas att media ska återge… Med andra ord: när ett pressmeddelande skickas ut från dem som styr Örebro kommun väntar man sig således 1/ en nyhet eller 2/ ett ställningstagande av vikt. Det leder oss till tisdagens pressmeddelande. Nej förresten, först måste jag påminna om att pressmeddelandet kom från de allra högst politiskt ansvariga i Sveriges sjunde största kommun.

Rubriken var: ”Felaktiga uppgifter av (s) talesman i äldrefrågor skapar oro!” (jodå, utropstecknet var med) och i texten konstaterades vidare: ”Under förra kommunfullmäktige fördes det från socialdemokraternas talesman i äldrefrågor Björn Sundin fram grovt felaktiga uppgifter angående den av koalitionen Örebro införda Nollivisionen. Björn Sundin hävdade bland annat att det har inkommit hundratals klagomål angående Nollvisionen till länsstyrelsen i Örebro.” (jag har inte hävdat detta, men mer om det lägre fram).

Sedan berättar pressmeddelandet i korthet följande:

  1. Det (påhittade) påståendet hade kontrollerats och stämde inte. Alltså konstaterade moderaten Lars Elamson: ”Man kan alltså med fog säga att Sundin valde att ljuga för att vinna billiga politiska poänger.” Han går vidare med att påpeka att ”uppenbart felaktiga uppgifter” skadar min trovärdighet.
  2. ”Nollvisionen” är en succé (visserligen ett omdiskuterat påstående, bland annat håller vare sig SKTF eller Länsstyrelsen med – men pressmeddelanden är inte platsen för ifrågasättanden av sina egna budskap). Detta gör att ”en del socialdemokrater” blir frustrerade. Det är därför jag ”försöker misskreditera Nollvisionen genom uppenbara lögner”, säger centerpartisten Rasmus Persson.
  3. Rasmus Persson hoppas att ”det beteende som Björn Sundin har visat under våren genom att sprida direkta felaktigheter inte skall bli kännetecknande för oppositionen under mandatperioden”

Jag vet inte hur det är med er, men jag är inte jätteförvånad över att det där pressmeddelandet inte hittade vägen in i något enda media (i ärlighetens namn ska sägas att många pressmeddelanden inte överlever den tuffa nyhetsgranskning som görs på redaktionerna, men i allmänhet brukar de åtminstone innehålla något slags ställningstagande som är intressant för arkivet och framtiden). För den som inte litar på att jag återger pressmeddelandet i all sin detaljrikedom kan ni läsa hela texten på centerns lokala hemsida (där det – intressant nog – ligger publicerat i katalogen ”debatt”).

Nåväl. Hur var det då med sakfrågan. Har jag ljugit i Kommunfullmäktiges talarstol? Jag anser självklart inte det och för säkerhets skull tog jag mig friheten att skriva ner exakt vad jag sa i det som – gissar jag – är upphovet till deras pressmeddelande. Så här sa jag i interpellationsdebatten om nollvisionen (läs mer här och här): ”Det gick inte många dagar förrän den här kritiken kom. Både från personal, från anhöriga, närstående, och sen också från Länsstyrelsen, som då inte bara bygger på vad de har läst i tidningarna, utan som framförallt bygger på hundratals – ja, jag vet inte exakt eftersom det där inte är en offentlig handling. Men massor av synpunkter från närstående och brukare i Örebro som är jätteoroliga. Och jag tycker faktiskt att … den sittande majoriteten bör ta ansvar för det och ta den oron på allvar.”

Jag kastade alltså ur mig ”hundratals” bara för att omedelbart rätta mig själv och säga att jag faktiskt inte visste. Däremot visste jag – och vet – att Länsstyrelsen fått mycket synpunkter och frågor. Senare i debatten ironiserade jag om anklagelsen om att det var jag som ”skapat” kritiken mot ”nollvisionen” (jag vet ju att exempelvis SKTF är otroligt kritiska och att personal berättar att många anhöriga är oroliga). Då sa jag: ”Sedan när det gäller att spela på äldres rädsla. Jag vet ju att det inte är jag som ligger bakom alla de anmälningar som Länsstyrelsen har fått om det här. Det vet jag. Men jag kan inte förstå, det är en otrolig tilltro till min förmåga om jag skulle lyckas uppvigla hundratals äldre och närstående till att anmäla till Länsstyrelsen brister i vården. Jag vet inte om jag ska tacka för den tilltron, men det är närmast bisarrt att jag skulle lyckas med det.” Det är möjligen så att de anser att detta hypotetiska resonemang (för nej, jag har inte uppviglat någon) är att påstå att Länsstyrelsen fått hundratals anmälningar, men i så fall beror det mest på deras livliga fantasi.

Men om det är detta uttalande som gjorde att de la ner timmar av undersökningstid på att kontrollera antalet anmälningar ber jag verkligen om ursäkt. Dels till Kommunalrådskansliet, men framförallt till skattebetalarna. Det var inte meningen att skattepengar skulle gå till att kontrollera ett så uppenbart ironiskt citat (hade de frågat mig hade vi alla sparat många kronor).

En kvarstående fråga dröjer sig alltså kvar. Om de har tid att sitta och klura ut den här typen av briljanta pressmeddelanden på Kommunalrådskansliet är det faktiskt inte undra på att de inte får så mycket annat gjort. Så nästa gång de har någon timme över som de inte vet vad de ska göra med dristar jag mig att lämna några förslag på alternativa sysselsättningar (om inte annat för att jag gissar att media tycker att det blir tjatigt med fler pressmeddelanden i den där stilen). Här är fem förslag på vad kommunalråden med ansvar för Social välfärd skulle kunna göra:

  1. läsa på i Socialtjänstlagen om den enskildes rättigheter (extra hårt pluggande på paragraf 4.1 som lyder: ”1 § Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv.”)
  2. besöka ett möte med någon pensionärsorganisation och förklara varför det inte är något problem att sjuka äldre flyttas någon gång extra
  3. besöka någon av dem som hört av sig och varit oroliga och förklarat för dem varför deras oro är obefogad
  4. besöka ett möte med SKTFs medlemmar som jobbar som biståndsbedömare och är oroliga för vad nollvisionen har inneburit
  5. ställa sig på Stortorget och fråga de förbipasserande om de tycker att det är rätt att sjuka äldre skickas hem för att ligga ensamma

Ja, eller så skickar de ut ett till skojigt pressmeddelande. Någon roar det ju alltid.

En seger värd sin vikt i vatten

Det är inte var dag ordet ”återremiss” vållar glädje och segerrusiga känslor… Högermajoriteten hade föreslagit avslag på min motion om att ”utreda förutsättningarna för att låta örebroarna som vill betala mer för sitt vatten, för att finansiera biståndsprojekt som ger fler människor i världen tillgång till rent vatten.” Men efter en lång debatt där flera borgerliga ledamöter verkligen inte ville förstå att kravet var ”utreda förutsättningarna” (de påstod att lagen förbjöd oss att göra något) svängde det när Gunnar Andersson (m) ordf i Tekniska nämnden och Erik Johansson (fp) ordf i Miljönämnden kom på att man ju skulle kunna informera om möjligheten att bidra till rent vatten i världen på informationsbladen som följer med exempelvis vattenräkningen. Typ en av de idéer man kunnat komma fram till när man utredde frågan… Om de sagt det från början hade vi sluppit debatten. Men det kanske hade varit synd, i och för sig för kanske bidrog debatten till ökad kunskap om vikten av rent vatten (och för övrigt lovade Gunnar A också att installera en vattenautomat utanför fullmäktigesalen så att vi ska slippa dricka buteljerat vatten.

Ett tufft beslut utan vinnare

Idag (torsdag) fortsätter vi debattera budgeten för 2008 i Kommunfullmäktige (här är mitt inledande inlägg i debatten om barn och utbildning, som det ungefär hölls). Men mest dramatiskt (och definitivt mest välbesökt) blir det klockan 15.30 då frågan om skolnedläggningar tas upp. Jag kommer själv inte att vara med om beslutet, av det enkla skälet att jag har ett tåg att passa och inte vill riskera att behöva resa mig och gå mitt i denna viktiga debatt (vilket skulle se nonchalant ut). Därför blir jag ersatt redan från början av denna punkt. Nåväl.

Många föräldrar har hört av sig och tyckt att vi ska ändra beslutet om att lägga ner Karlslund, Vasa och Öknaskolan. Jag tror inte att så kommer att ske – vi kommer sannolikt att följa det beslut som fattades i programnämnd Barn och Utbildning och acceptera det förslag som majoriteten (m, fp, kd, c, mp) föreslagit. Det blir förmodligen bara vänsterpartiet som röstar mot detta.

Men jag skriver ”tror”, ”sannolikt” och ”förmodligen”. Det beror på två saker. För det första har vi varit klara på att vi inte går med på beslutet om det inte sker en verklig satsning på de västra stadsdelarna. Och om inte majoriteten nu är tydliga med ett sådant beslut så ställer vi oss vid sidan av beslutet. För det andra har vi varit lika tydliga på att vi inte kommer att ställa oss bakom beslutet om inte hela majoriteten står enig. Majoriteten har drivit fram processen, lagt fram förslagen och drivit igenom beslutet – så varför ska vi ”rädda” ett beslut om inte ens majoriteten själva tror på det?

I sakfrågan har jag svarat föräldrarna ungefär så här:

  • Jag har all respekt för engagemanget för de skolor som föreslagits för nedläggning. Ingen politiker tycker att det är vare sig lätt eller lockande att lägga ner skolor.
  • Jag har inte haft anledning att ifrågasätta beräkningarna som visar att vi behöver minska antalet skollokaler i Örebro. Därför har vi bestämt oss för att vi som ett stort parti måste hantera denna fråga mer ansvarsfullt än den förra oppositionen gjorde. Med andra ord har vi låtit de styrande partierna (m, fp, kd, c, mp) genomföra sin ”medborgardialog” (trots att vi också tycker att det fanns mycket stora brister i denna – särskilt när det gäller förankringen av de konkreta förslagen och i sättet som politiker skjutit tjänstmännen framför sig) och presentera sina förslag. Det har funnits mycket diskussioner inom socialdemokraterna om vilka skolor som bör försvinna och vilka som bör vara kvar, men hur vi än vänder oss kvarstår faktum: någon skola måste bort.
  • Jag är säker på att det finns brister i underlagen (även om jag inte jobbat så mycket med frågan). Men likväl kvarstår fakta: vi betalar idag alltför mycket för skollokaler avpassade för fler elever än vi har i skolorna på väster. Jag har heller inte sett något underlag som talar för att någon annan skola är mer lämplig att lägga ner än de tre föreslagna.
  • När det gäller friskolor så spelar det egentligen ingen roll vad kommunpolitiker tycker om friskolor: om skolan får klartecken av skolverket är det bara för dem att köra igång. Om detta kan vi tycka vad vi vill. Om nedläggningarna skulle leda till att ytterligare friskolor startas är det självklart inte bra, det skulle ju göra att frågan om minskning av elevplatser måste återkomma igen. Men å andra sidan innebär dagens situation att vi betalar stora summor för lokaler som inte används optimalt och det är också en orimlig situation.
  • Jag förstår att det inte just nu är läge att bjuda in till framtida dialoger, men det är viktigt att så många som möjligt även framöver deltar i skoldebatten. Vi socialdemokrater kommer förhoppningsvis att vara en del av kommunledningen efter 2010 och har inlett ett brett rådslagsarbete kring skolan för att bli bättre på att formulera svar på morgondagens frågor om skola och utbildning, för vi inser självklart att vi har mycket att förbättra.

En viktig reform som förstörts av skumraskföretag

NA har några dagar på ett förtjänstfullt sätt granskat avigsidorna i assistansbranschen. Men precis som Lars Bjurström påpekar på sin blogg, så är detta egentligen inga nyheter. LSS har missbrukats av mer eller mindre skumma företag i många många år. De båda örebro-företagen Assistantia och Marcus Assistans må vara ”föregångare” i grenen ”kreativ användning av skattepengar” men de är långt ifrån ensamma. LSS var helt enkelt en vällovlig lag med ett gott syfte som borde utretts mer ordentligt och försetts med vettiga regler för hur pengarna kan användas.

Och varför görs inget, då? Det är nog som Kommunal påpekar i första artikeln (i söndags): vilka rubriker skulle det bli om man satte ett assistansföretag i blockad så att svårt funktionshindrade drabbades – även om företaget inte sköter lagar och avtal? På samma sätt är det i politiken: vem vill vara först och säga att vi ska skapa regler som förmodligen gör det krångligare för funktionshindrade och deras närstående?

Lars Bjurström är inne på det han också och lägger också till att det blivit en väldigt svart-vit debatt på grund av om man är för eller mot privata initiativ på området. Han har säkert rätt i det också. Som vanligt har han tänkt till och har kloka åsikter – även om han kommer till en annan slutsats än jag (det händer rätt ofta att han och jag kommer till lite olika slutsatser, men Bjurströms invändningar är alltid genomtänkta och väl värda att fundera på). Bjurström tror nämligen inte på privat verksamhet inom detta område, och det gör jag. Men vi är helt överens om att dagens oreglerade (och kostnadsslukande) system måste bort. Och som Bjurström avslutar: ”På sikt kan sådana här missförhållanden allvarligt hota viktiga välfärdsreformer. Det är väl ganska självklart att många skattebetalare inte vill vara med och betala för generösa regler om de allvarligt missbrukas.”

Missbruket av assistanspengar har som sagt pågått länge – och är väl känt. En dag när jag och min fru var ute och gick med vår nu drygt ettåriga dotter passerade vi ”Olivia assistans” lokaler. Vi konstaterade att det var trist att ett skumraskföretag döpts efter vår dotter och gick vidare. Först i och med NAs granskning har jag fått klart för mig att vi hade fel. Helt fel. Det verkar nämligen som om Olivia assistans är ett av de företag som försöker bedriva seriös assistansverksamet, enligt lagens syfte och med avtal och schyssta villkor. Fast det är tydligen svårt i Örebro, säger de i NA: för i Örebro är det rufflarnas paradis.

Det där säger väl egentligen två saker: dels att jag hade förutfattade meningar, och dels att rufflet i assistansbranschen smutsar ner även de seriösa. Och det är ju som Bjurström påpekar, ifrågasätts systemet, så riskerar viktiga värden att försvinna. Alltså måste något göras. Självklart bör riksdagen ändra i LSS, lagen som reglerar hela systemet måste innehålla några kvalitetskrav och göra det omöjligt att fuska som idag.

Men kanske kunde kommunen konkurrera tuffare, med rufflarnas egen medicin? Jag kan inte frågan tillräckligt men det slog mig när jag läste i NA idag att vi kanske borde lägga till extra mycket pengar för LSS-kostnaderna och sockra kommunens erbjudande riktigt riktigt mycket. Vi kanske ska erbjuda massor av aktiviteter och gratis-jippon för dem som väljer kommunen och se om de privata företagen kan matcha det. Om det går vet jag inte, men det måste jag kolla.

Och för övrigt så vet vi i alla fall var en del av skattepengarna går (de som var till för att göra livet bättre för funktionshindrade). Idag rapporterar nämligen P4 Örebro att en av Assistansias ägare (och mångmiljonär tack vare LSS-systemet) med ”egna pengar” värvar en ishockeyspelare till Örebro Hockey. Hoppas att alla funktionshindrade får gratis inträde – så att de i alla fall får någon nytta av pengarna… (I och för sig borde alla skattebetalare också ha det, det är ju vi som finansierar LSS).

Fortsatt tuff ton i debatten från (fp)

I söndagens NA skrev jag om de övertramp som vissa folkpartister gör i Örebro-politiken (läs artikeln här). Eftersom jag tycker att det är en principiell diskussion valde jag att inte särskilt peka ut den folkpartist som på förra Kommunfullmäktigemötet ägnade sig åt ett personangrepp på mig. Men längre ner på sidan kommenterar Peter Sjerling sitt inlägg, som självklart inte alls var hårt… Vad Peter Sjerling inte tycks förstå är att det inte är hans sak att avgöra om hans inlägg bara var retoriskt tjusigt eller om det var ett personangrepp. Om människor känner sig påhoppade så bör man fundera på varför. Det är inte Peter Sjerling intresserad av. Och det är just det som är problemet med inställningen från många folkpartister i Örebro: eftersom de har rätt behöver de inte bry sig om att de trampar på andra. De bara stormar fram utan att diskutera med kritiker eller lyssna på kritiken (och detta drabbar även deras egna partikamrater – det är inte en slump att en kommunfullmäktigeledamot redan lämnat folkpartiet och att en annan offentligt fört fram kritik).

Jag klipper in Peter Sjerlings inlägg här för att göra det enklare att ta del av det. Jag konstaterar bara att Peter Sjerling inte kan se skillnaden mellan en tuff debatt(stil) och att håna andra politiker i debatten. Och ärligt talat: det kan nästan kvitta lika om man använder uttryck som ”irrar kors och tvärs” eller ”saknar bärande argument”, eller hur? Inget av påståendena tyder på någon större respekt för den andres argument. Om jag varit för tuff någon gång i någon debatt tvekar jag inte att be om ursäkt (vilket jag gjort flera gånger förut). Fast jag tror faktiskt inte att Peter Sjerling kan hitta ett enda exempel där jag ägnat mig åt den typ av personangrepp som han och en del av hans partikamrater – regelmässigt – ägnar sig åt.

Så här skrev Peter Sjerling: ”Björn,
uppenbarligen förstod du inte mycket av mitt inlägg om du tolkade det som raljeri med dig som person. Metaforer har använts sedan urminnes tider i olika debattfora. Mitt inlägg var avsiktligt fullt av metaforer. Några exempel : Skeppare Sundin = s-talesman i äldrevårdsfrågor tillika interpellant, irrar kors och tvärs på Argumentfjärden = saknar bärande argument i nollvisionsdebatten, det hopplöst föråldrade socialdemokratiska sjökortet utan uppdateringar avseende nya gynnor och skär = socialdemokraternas i Örebro föråldrade äldrepolitik, kvintmaranen med fem skrov som seglar stabilt och snabbt = koalitionen i Örebro som är på väg att lösa ett problem den förra majoriteten misslyckades med etc etc.

Jag tycker utan att vare sig raljera eller vara cynisk att er äldrepolitik har lämnat mycket i övrigt att önska. Du skriver att majoriteten sparar på hemvården – ja, sparbetingen har varit nödvändiga som resultat av flertalet ofinansierade beslut i fjol t ex avseende korttidsplatser och heltidstjänster. Dylik kritik kan man faktiskt framföra med hjälp av olika tekniker, t ex metaforer.

Att sedan just du drar en lans (metafor) för debattklimatets behov av tillhyfsning känns, med förlov sagt, lite väl magstarkt. Sällan har jag upplevt en mer aggressiv debattstil än den du representerar – en åsikt som delas av flera varav också några inom ditt eget parti.

Nej, för att avsluta med en metafor, det är nog dags för dig att sopa rent framför din egen dörr innan du så hårt kritiserar andra.”

När ska media börja granska kommunledningen?

Det är en lång praoperiod den nya kommunledningen tillåts ha. Snart har det gått ett halvår (längre om man räknar tiden sedan det blev klart att högern tog över) och fortfarande låter media bli att granska, ställa tuffa frågor och följa upp allt de lovar.

Idag var det ännu ett exempel, denna gång i NA. Under rubriken ”Sofiagårdens matsal kan räddas” berättar de att Staffan Werme lovar att ”undersöka” om det finns aktörer som är villiga att ta över matsalen. Att han inte tagit kontakt med någon entreprenör och att löftet förmodligen mest är ett sätt att ta sig ur en jobbig situation när man ställs till svars för en illa omtyckt nedläggning är ingenting NA pressar ytterligare om.

I artikeln nämns inte vilka partier som vill lägga ner matsalen (m, fp, c, kd, mp) eller vilka som vill rädda den (s, v). Inte heller tillfrågas Kommunstyrelsens ordförande om varför matsalen läggs ner. Däremot får Staffan Werme chansen att presentera sina åsikter om sin egen påhittade version av ”socialdemokratisk politik”: ”Allting måste inte finnas som en kommunal verksamhet. Det är ett gammalt tänkande bland framför allt socialdemokrater, men här måste det till ett systemskifte som innebär ett tänkande i andra banor. Måste det vara så att det alltid är kommunen som står för servicen till invånarna?” Så får Werme säga i artikeln.

Självklart skulle de boende på Sofiagården inte ha något emot om Sodexho eller någon annan driver matsalen (fast de tillfrågades inte av NA). Självklart har inte någon hävdat att en matsal måste bedrivas i kommunal regi (fast det påpekandet görs varken av reportern eller av mig – för jag fick aldrig chansen att kommentera det). Och självklart vore det bra om någon ville driva matsalen vidare (men den är ju inte lönsam – vilket ju är skälet till att den läggs ner, så vilken privat aktör är intresserad? Fast inte heller det påpekas i artikeln.) För övrigt är det ingen ny tanke att äldre i närområdet skulle kunna gå till Sofiagårdens matsal och äta. Det är så det är idag (även om Staffan Werme inte tagit reda på det), men när matsalen stänger får de äta på den närbelägna pizzerian…
I min interpellation frågade jag Staffan Werme: ”Varför har du inte reagerat och agerat tidigare när frågan om Sofiagårdens matsal uppmärksammats i exempelvis media?”. Inte heller denna fråga besvaras i dagens artikel, mer än indirekt: sanningen är förmodligen att Werme aldrig haft för avsikt att rädda Sofiagårdens matsal, att han blev pressad när han besökte Sofiagården och slängde ur sig en ”räddningsplanka”, väl medveten om att media inte skulle vare sig granska substansen i denna eller gå vidare och pressa honom i frågan. Och tänk så rätt han fick.