Och vem är det som tjänar på det?

Expressen/Dina Pengar skriver idag om moderaternas hemliga klubbar som varje år ger partiet massor av miljoner. När de startades lockades givare med en ”möjlighet att påverka viktiga frågor genom dialog med partiets talesmän”. Förra året fick (m) in 11,2 miljoner kronor i privata donationer, från totalt 15.600 givare och en stor del kommer från ett par hundra hemliga medlemmar i ”Sällskapet Tornet”. Och sedan undrar någon varför förmögenhetsskatten sänks samtidigt som a-kassan försämras och blir dyrare. Ja, det kan man ju undra…

Det spelar roll vad vi gör – därför bör vi göra rätt saker

Hur kommer det sig att vi utgår från beprövad forskning när nyblivna föräldrar får råd om amning och matning för att sedan, när barnen blir större, alltför ofta utgå från fritt tyckande? Och varför måste vi alltid utgå från problemen när vi pratar om fritidsverksamhet och verksamhet för ungdomar?
Det var min ingång när jag inledde heldagsseminariet på torsdagen där professor Mats Trondman (ungdomsforskare vid institutionen för idrotts- och fritidsverksamhet på Malmö högskola) och Per Nilsson (generaldirektör för Ungdomsstyrelsen) medverkade. Jag antecknade i datorn under Mats Trondmans föreläsning och här kan du hitta anteckningarna (en ursäkt till dem som stördes av mitt tangentbordsknattrande).
Jag tycker att det är ett problem att vi inte i tillräckligt hög grad utvärderar, följer upp och utgår från forskning och evidens när vi gör samhällsinsatser, exempelvis när vi pratar om hur vi ska minska sociala problem, utanförskap, brottslighet och missbruk. Istället är det alltför ofta slentrian och enkla påståenden om av typen ”det förstår väl alla att ungarna blir kriminella när kommunen skär ner på allt”.
Alla föräldrar vill sina barn väl och varje förälder utgår från att deras kärlek och uppfostran kommer att resultera i en självständig och mogen individ, vuxen att göra egna kloka val. Ingen förälder skulle acceptera påståendet: ”det spelar ingen roll vad du gör”. Ingen förälder utgår heller från att det man gör handlar om att ”se till att hon inte blir kriminell och knarkar”. När vi diskuterar framtiden för vår dotter handlar det snarare om hur många år hon ska spela i KIF Örebro innan hon blir proffs i FC Barcelona… (nåja, det är väl mest jag som funderar över det…). Och om vi för vår dotter sätter upp den typen av positiva målbilder – varför ska vi tro att annat gäller för andras ungar? Och varför ska samhällets insatser handla om att ”förebygga” droger och kriminalitet? Det handlar väl rimligen om att alla barn ska bli starka nog att fatta rationella beslut – vilket självklart innebär att deras motståndskraft mot exempelvis kriminalitet och droger stärks. Alltså bör samhällets insatser i första hand inriktas på att stärka och skapa skyddande faktorer, inte på ”förebyggande” insatser.
Jag tror inte att man alltid kan utgå från forskning och evidens. Men man bör i alla fall undersöka om insatser har effekt. Om man inte följer upp och utvärderar är chansen liten att man gör rätt nästa gång. Det kanske är övertydligt men modellerna för anti-drogarbete i skolorna kan tjäna som exempel. När jag var ung fick Österledsskolan i Karlskoga (där jag gick på högstadiet) besök av en före detta knarkare som berättade om sitt liv. Och det var en hemsk berättelse, det minns jag (även om jag bara minns en enda detalj: att han hade blivit släpad bakom en bil). Och det besöket gjorde ju nytta för mig. Jag blev ju inte knarkare… Men jag var nog andra sidan inte i riskzonen: Jag hade aldrig rökt och aldrig druckit alkohol och jag levde ett stabilt liv. Men är det, ärligt talat, någon som tror att det ens hjälpte för att skydda de som möjligen var i riskzonen? Så vitt jag förstått så är de flesta numera överens om att denna typ av insatser snarare har en negativ effekt: de skapar snarare identifikation hos de som verkligen är i riskzonen. Ungefär på samma sätt som när man åker runt i årskurs 5 och visar upp stiletter och kaststjärnor…
Därför tycker jag vi borde satsa mer på generella insatser som når alla ungdomar och som inte pekar ut någon särskild som ”problembarn”. För samtidigt som någon pekas ut som ett problem ökar risken att han eller hon bestämmer sig för att leva upp till bilden. Och därför tror jag alltid att det är bättre att satsa mer på föreningsliv, fritidsgårdar och folkbildning än på fler fältassistenter och fler poliser (fast fältare och poliser behövs också – men de kommer inte nämnvärt minska problemen på sikt, de löser bara problem som redan uppstått).
Nåväl. Några frågor som seminariedagen väckte:
– Ett aktivt fritidsliv bidrar till ett bättre samhälle, men som Trondman påpekade kan vi knappast tro att detta lockar fler till fritidsaktiviteter. Alltså är frågan hur vi på bästa sätt ökar utbudet av fritidsaktiviteter så att alla hittar sitt. Och hur gör vi för att skapa acceptans för att även de ”små grupperna” ska få ha sina intressen? (En del som inte var intresserade av motorsport ”rasade” mot idén mot ett Ronnie Peterson-museum, och en del motorintresserade kan inte begripa varför konsthallen får pengar).
– Hur motiverar vi mer resurser till fritidsverksamhet utan att koppla det till sociala problem, brott och knark? Räcker motiveringen ”för att vi vill skapa ett bättre samhälle med starkare individer” som argument när frågan är om pengarna ska gå till äldrevården, skolan eller fritidsgårdarna?
Tacksam för synpunkter.

Nuder sågar partikamrater

Jag skrev om Nuders märkliga kongresstal förra hösten . Och jag borde ha skrivit om hans kongresstal om bakmaskiner, gjutjärnspannor och Plan- och bygglagen på ”tillväxtkongressen” 2004, eftersom det kanske var ännu märkligare. Men nu, när han yttrycker sig direkt upprörande, blir jag så trött att jag inte orkar annat än att hänvisa till andra som skrivit klokt om det (Jesper Bengtsson , Jonas Morian och Helle Klein i Aftonbladet). I ekots lördagsintervju tillfrågades han om Nisha Besharas kritik (i tidskriften Arena, bra referat här) mot att det blivit lägre i tak i partiet. Han avfärdade kritiken och påstod att hon inte kunde uttala sig i frågan eftersom hon bara har arbetat som ”brevsvarare i statsrådsberedningen”. Det är inte lätt att se att det blivit lägre i tak när man själv sitter ovanpå och tittar ner. Typ.

(s)a(m)arbete för Örebros bästa?

Idag skriver signaturen ”frustrerad väljare” i NA om att moderaterna och socialdemokraterna borde samarbeta för att minska inflytandet från småpartierna och se till så att Örebro fortsätter växa, med nya företag, nya jobb och nya skatteintäkter. Jag tycker att ”frustrerad väljare” har en poäng. Vi socialdemokrater kan aldrig komma överens med moderaterna i viktiga frågor om fördelning, ökad rättvisa och annat. Men när det gäller den kommunala tillväxtpolitiken är vi i huvudsak överens. Visst vore det intressant om (m) och (s) kom överens om att vara överens om detta – och överens om att vara oense om alla andra frågor som skiljer partierna åt. De många frågor där vi inte är överens skulle då få avgöras i diskussion med andra partier, och majoriteten i Kommunfullmäktige skulle avgöra. Det skulle innebära att makten flyttades till Kommunfullmäktige och att alla väljare kunde lyssna på debatter som leder till beslut i viktiga frågor. Jag tror att det skulle kunna vara bra för både Örebro och för tilltron till politiken.

Grattis ÖSK – grattis Örebro!

Så är då äntligen ÖSK åter i allsvenskan. De borde självklart inte ha degraderats över huvud taget, så lite revansch är det allt. Och självklart är avancemanget till allsvenskan värt mycket för Örebro som stad. Och än en gång bevisas att vi gjorde rätt som räddade ÖSK för några år sedan. Och bara som en liten funderare till de örebroare som är ute och smäller fyrverkerier och annat ikväll: om den borgerliga koalitionen styrt Örebro då ÖSK hotades av konkurs hade ÖSK förmodligen fått börja om i tvåan eller så. Och då hade vi knappast kunna hurra idag.

Moralism eller granskning?

Konstigt nog är det många på högerkanten (Staffan Werme, fp är en, landshövding Mats Svegfors en annan) som nu tycker att det får vara stopp på ”hetsjakten” på borgerliga ministrar. Staffan Werme anser att det hela andas nymoralism och McCartyism (McCarthy ledde jakten på alla med ”vänstersympatier” i USA). Svegfors tycker att det hela fått orimliga proportioner och passar på att påstå att det var ”tämligen triviala handlingar från ett konkurrerande parti” som fp-spionerna letade fram (om han även anser att Watergate-affären var överdriven framgår inte – de handlingar som finns på SAPnet är inte triviala, avslöjar det mesta om s-strategin). Lars Lindström, krönikör i Expressen, skriver om detta. och jämför med den hetsjakt som drevs mot Mats Hulth av SvD för läänge sedan. Då var Cecilia Stegö-Chiló ledarskibent (skrev många av de 30 artiklarna som tidningen då skrev). Chefredaktör var Mats Svegfors. Case closed.
Jag upprepar vad jag tidigare skrivit: jag tycker att det är anmärkningsvärt och olämpligt att bryta mot lagar av politiska skäl. Anders Borg är gammal ordförande för Fria Moderata Studentförbundet och har varit aktiv i Frihetsfronten – extremt nyliberala organisationer som i princip vill avskaffa skatten (nåväl, de vill ha några få procent till försvar och polis). Tycker att det handlar om att granska politiken när man påpekar att den (numera avgångna) kulturministern på grund av politiska principer låtit bli att betala licensavgift. Tycker också att det handlar om politisk granskning att påpeka att nyliberaler har en annan agenda än exempelvis socialliberaler. Var det fel av media att granska Mona Sahlins kvitton, Laila Freivalds lägenhetsaffärer eller Ola Rasks affärer också? Jag tycker inte det – även om det, särskilt i Monas fall, fick trista följder och var klart överdrivet. (Och apropå jämförelserna med Mona Sahlin: Mona fick tillbaka pengar och friades från anklagelserna om fiffel)

Konstruktiv kritik mot (mp)

Skrev ett inlägg på Fredrik Perssons blogg idag: ”Det är bara att acceptera och respektera det beslut miljöpartiet tagit. Även om jag kan undra över om miljöpartiets väljare verkligen väntade sig ett högersamarbete (vet flera som anser att de röstat ”till vänster” när de röstat på mp) så var ni tydliga med att ni inte tog ställning och det är i slutändan självklart miljöpartiets medlemmar som avgör vem man vill samarbeta med.
Men visst känns det lite bittert, med tanke på att (s) och (v) inte ens fick en ärlig chans att diskutera politiken för kommande år. Jag tror att vi hade kunnat fortsätta med ett mer öppet och ärligt samarbete under kommande fyra år – mycket tydde på att förutsättningarna var bättre nu än tidigare. Tyvärr fick vi inte testa detta och det är bara för oss socialdemokrater att ställa in oss på fyra år som kritisk – men konstruktiv – opposition.
PS Om ni lyckas göra Svartån badbar till 2008 så ska ni ha erkännande för det. Jag tror nämligen inte att det är möjligt med mindre än att man ändrar kriterierna för vad ”badbar” innebär…”
Och eftersom Fredrik svarade så snällt så återger jag hans kommentar… ”Jag ser mycket fram emot ditt opponerande Björn. Du är en av mina favoritpolitiker! Jag hoppas det blir ett mycket konstruktivt arbete. För min del så ser jag ingen anledning att inte fortsätta det inslagna arbetet att jobba med alla goda tankar varifrån de än kommer!

Nästa kulturminister?

Idag spekuleras om att Dinkelspiel ska göra comeback som handelsminster (fast Reinfeldt avvisar detta). Och sedan länge spekulerar många om vem som blir landets nästa kulturminister efter att Cecilia Stegö-Chiló avgick. (Många spekulerar också i att Stegö-Chiló hämnades genom att avgå just i måndags, när budgeten skulle presenteras – men sanningen är ju självklart att hämnden skulle varit mer effektiv om hon väntat ytterligare… Fast å andra sidan har ju media hittat andra potentiella skandaler att rikta sökarljuset på.)
Tips om ny kulturminister? Ja, varför inte leta efter andra som bjudit Reinfeldt och hans nya moderater på trevliga resor för att diskutera hur nyliberal politik kan genomföras?

Var det vad väljarna ville?

På måndagskvällen beslutade miljöpartiet att gå åt höger i Örebro. En majoritet av de 24 personer som, enligt NA, var med på mötet bestämde att bilda majoritet med de borgerliga partierna. I valet fick (s) över 30 000 röster i Örebro och det är ju inte en majoritet ens tillsammans med (v). Men det är onekligen intressant att fundera över om de 4587 som röstade på (mp) i valet verkligen trodde att de skulle stödja de borgerliga partierna. Jag har träffat flera som berättat för mig att ”jag röstade på er sida, jag röstade på mp”. Vad säger de väljarna nu? Nåväl. Nu får vi socialdemokrater inrikta oss på att argumentera mot de förslag från majoriteten som ökar klyftorna och försvårar för nya jobb. Nu ska vi vara kritiska – men konstruktiva – oppositionspolitiker.