”Var det trångt på tåget i morse?”

SJ hade en helsidesannons i dagens tidning. SJs VD skriver att ”Ingen vill kliva på ett överfullt tåg och stå hela vägen till jobbet. Och vi vill absolut inte att våra resenärer ska behöva göra det.” Och än en gång visar SJs ledning att de inte har en aning om vilka problem vi pendlare får leva med…
Annonsen publiceras alltså i Örebro län: vi som pendlar från Örebro län med SJ lider mer av förseningar och usel service än av överfulla tåg (Västeråsarna har det värre när det gäller de överfulla tågen). Det finns visserligen avgångar från Stockholm som är överfulla, men det beror mest på att de sker med tåg som inte går att förlänga: SJ köpte inte tillräckligt med vagnar och glömde kolla att det går att förlänga tågseten vid behov… Så om SJs ledning verkligen var intresserad av vad pendlarna tyckte kunde de lyssna lite bättre. När jag läste annonsen på tåget i morse blev jag så irriterad att jag skrev en ärligare variant åt SJ

Är alla ungdomar potentiella knivdråpare?

Det är inte konstigt att så många reagerar så kraftigt på måndagskvällens knivskärning av en busschaufför. Klart att vi alla bör reagera tydligt med avsky mot alla liknande attacker. Och kanske borde vi ta ett steg till: kanske borde vi fundera på hur vi som reagerar kan bli något mer än en ”tyst massa”: hur vi kan lova varandra att ingripa tillsammans. För när vi ingriper tillsammans är det svårt för våldet att ta makten.
Men. Inte ens en sådan överenskommelse skulle ha förhindrat måndagskvällens dåd. Ett knivhugg är snabbt utdelat och den som håller i kniven har rimligen allvarliga problem från början. Det är därför på ett sätt skönt att så många pekar på sociala faktorer bakom dådet: inget blir bättre för att vi ”jagar galningarna” och utrustar fler med batonger. Men samtidigt finns det en risk att denna debatt utmålar alla ungdomar som potentiella knivdråpare (om man hugger någon i magen borde man rimligen kunna gissa att det kan leda till döden).
Nej: Anledningen till knivdådet i måndags är inte för stora dagisavdelningar. Inte heller för få fritidsgårdar. Varför knivdådet utfördes vet vi kanske när förövaren väl är gripen och dömd men det är väl ingen vågad gissning att mannen (så mycket tycks vara klart) inte lever ett vanligt ”Svensson-liv” med stabil familj, ordnat jobb och tilltro till samhället. Så knivdådet i måndags beror säkert på en mängd saker: några handlar nog om en förvirrad individ men andra handlar om det samhälle vi alla är med och formar.
Och då är det intressant att läsa NA idag. På ledarplats kritiserar NA kristdemokraterna för det effektsökeri de ägnar sig åt när de försöker ta politiska poäng och påstår att kvivdådet hänger ihop med nolltaxan… Bra rutet, NA – den typen av politiska utspel löser ingenting.
Men ännu mer intressant är den ungdomsenkät som NA gjort. Idag fokuserar den på tjejerna, vilket är bra: unga tjejer lever under ett extremt och otäckt tryck idag. Men för att hitta bakgrunden till misshandel och våld bör man titta på killarna. Unga killar fostras (fortfarande) alltför mycket i sjuka macho-ideal. Där har vi mycket att göra (läs Stephan Mendel-Enks skakande uppgörelse med manlighetsidealen: ”Med uppenbar känsla för stil”).
Och när det gäller dagis och fritidsgårdar: vi lägger cirka 25 miljoner kronor per år på fritidsgårdarna och har kanske världens mest utbyggda förskola (med mest personal). Kanske skulle ytterligare några miljoner på dessa verksamheter förhindra våld och elände, men jag tror inte att det är så enkelt. Vi behöver satsa mer på unga, men inte för att förhindra att de blir brottslingar. Vi ska satsa mer på unga för att de ska bli vuxna som tar ansvar och står upp för sunda värderingar: och till exempel ingriper när någon lever rövare på bussen.

Lätt gå vilse i kommunala labyrinter

Igår, söndag, skrev NA om att hemtjänstpersonalen i Örebro ska få fotolegitimation. Frågan har varit aktuell under många år men bland annat i väntan på en lösning där korten kunde kopplas till tidsregistrering har frågan hamnat i ”långbänk”. Tanken har varit att man ska kunna använda korten till att följa upp vilka insatser som ges, bland annat så att de som använder hemtjänsten får rätt hjälp. Nu ska dock legitimationen införas och NA skriver om Gudrun Andershed som i många år jobbar för att införa detta. Sakfrågan ska jag inte ägna mer utrymme åt, men det som gjorde mig så ledsen var några få meningar i artikeln: ”Men den jag talade med ville inte hjälpa till” (Gudruns beskrivning av ett samtal till kommunen) och ”Två politiker sade nej, de ville inte ens titta på id-kortet” (Gudrun hade gjort ett provkort för att visa hur det kunde se ut). Jag vet inte vad som hänt, vilka politiker eller tjänstemän hon sökt eller vad skälen kan vara till detta. Men det är egentligen underordnat. Det viktiga är att hon inte upplevde att hon blev bemött med respekt (nu framkommer det i artikeln att hon inte varit i kontakt med kommunalrådet Carina Dahl och jag är rätt säker på att frågan fått en annan vändning i så fall).
Och när jag läste det kom jag att tänka på ett samtal jag fick efter att jag skrivit en insändare om respekt och ryktesspridning. Efter det långa telefonsamtalet ”skrev jag av mig” men la inte ut texten här. Nu gör jag det:
”Hade just ett 30-40 minuter långt samtal med en örebroare som läst mitt inlägg om hån och ryktesspridning i NA idag och därmed kopplade denna till sin egen situation. Hon har i mååånga år haft en konflikt med diverse rektorer och skoltjänstemän och har pratat med alla möjliga. Jag vet ju inte om hon har rätt i sin kritik men egentligen spelar det ingen roll: vad hon pekar på är dessvärre sant: om den enskilde behandlas felaktigt är det inte lätt att få rätt. Som jag ser det saknar vi dels verktyg i det tidiga skedet av konflikter (innan allt låst sig och gått åt h-e) och dels saknas i många fall möjligheten för den enskilde att få en överprövning av det de upplever är ett övergrepp.
Jag har sedan en tid funderat över om vi inte skulle behöva någon slags kommunal ”medborgarombudsman”: en politiskt ansvarig för att ta medborgarnas parti mot förvaltningar och andra… Detta innebär inte att respektive driftsnämndsordförande eller kommunalråd ska övertrumfas men jag tycker det vore rätt häftigt om vi kunde lova örebroarna att om de har problem som:
– tjänstemännen inte vill lösa, eller
– hamnar mellan stolarna, eller
– inte är någon särskilds ansvar o s v
så ska det finnas en ingång dit man kan vända sig och som har ett ansvar för att sammanföra tvistande och att se till så att problemen blir lösta. I just denna kvinnas fall kändes det som att någon borde beordrat ansvariga tjänstemän till ett möte, inlett och försökt medla och sedan lämna de båda parterna och sagt ”ni lämnar inte det här rummet förrän ni är överens om hur ni ska gå vidare”. Typ.
Dessutom behövs det (uppenbarligen) någon som kan överbrygga stuprör och revirgränser mellan nämnder och liknande. Jag tycker egentligen att problemen som gjort att vi skapat ett särskilt näringslivskontor borde leda till denna lite mer långtgående slutsats: vi behöver en enkel ingång för alla örebroare vare sig de är företagare eller enskilda.
Om inte annat skulle det bespara oss som ger oss in i debatten den här typen av samtal som är så frustrerande eftersom man måste sluta med att säga att ”jag vet inte vad som hänt men jag hör att det inte fungerat, jag beklagar att du farit illa, jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna hjälpa dig med detta”. Det vore bättre att kunna avsluta med att boka en tid…
Jag tror att idén med någon slags ”medborgarombudsman” (titeln får man nog slipa på…) skulle kunna bidra till en känsla av att man kan påverka. En tydlig ingång är möjlig att hålla reda på – drygt 500 fritidspolitiker och tusentals anställda i kommunen är svårt att hitta rätt i.”

Och visst finns det problem och frågetecken:
1) Ger vi falska förhoppningar – tror alla att de ska få det som de vill bara de tar kontakt med ”medborgarombudsmannen”?
2) Kommer vissa medborgare på detta sätt få det bättre på någon annans bekostnad? (fast så är det redan idag)
3) Finns det inte en risk att ”medborgarombudsmannen” blir som en slags internutredare som ingen gillar i organisationen…?

Men samtidigt: Sifos samhällsbarometer visade för några år sedan att nära åtta av tio inte anser att det är lätt att komma
i kontakt med politiker och föra fram sina åsikter. Kanske är siffrorna inte längre aktuella. Men troligen är de det. Och något måste vi göra för att inte fler ska ”gå vilse” i kommunala labyrinter: vi har inte råd att låta medborgares förslag gå till spillo utan att prövas. Och dessutom: vi har verkligen inte råd att skapa bittra och uppgivna ”motborgare” som försökt men inte lyckats. Som velat men inte fått. Lite inspiration har jag också fått från ett intressant (och framgångsrikt) försök i Värmdö: de har inrättat två kommunala medlare som ska försöka lösa konflikter mellan exempelvis grannar som tvistar om småsaker i miljö- och byggfrågor. Dessa ska stävja ”kostsamma okynnesmål”.

Så vad gör vi?

Uttryck för en mentalitet hos folkpartiet?

En s-anställd skickade i vintras e-post till media om rykten om att Fredrik Reinfeldt skulle ha skattefuskat (och andra påståenden).
– Det mest oerhörda är att det är ett uttryck för en mentalitet hos socialdemokraterna, menade Lars Leijonborg (fp) då.
Men Marita Ulvskog visste bättre:
– Det här ryktet om Reinfeldt fanns redan tidigare. Jag menar att ett parti inte dras in i något för att en anställd sagt eller gjort någonting.

Nej. Marita Ulvskog sa inte så: om man ersätter ”Reinfeldt” med Danielsson och ”anställd” med ”ungdom” är det vad Lars Leijonborg sa och kommentaren handlar om förtalet av Lars Danielsson. Vad Marita Ulvskog sa om förtalet mot Reinfeldt var:
– Det står i strid med våra etiska regler om hur man får använda våra datorer. Vi beklagar djupt det som inträffat. (till DN)
Den ena folkpartistiska förtalsspridaren är landstingspolitiker i Stockholm och anställd som politisk sekreterare för folkpartiet i Värmdö kommun. Den andra är riksdagskandidat och andre vice ordförande för Liberala ungdomsförbundet i Västsverige.
Jag tror inte att deras övertramp är ”ett uttryck för en mentalitet” hos folkpartiet. Men jag tycker att det är på sin plats att Leijonborg agerar och ber om ursäkt.

En särskild sorts fp-moral

Tidigare i år rapporterades om den s-anställde som skickat anonyma mail för att få media att skriva om påstådda skandaler om Fredrik Reinfeldt. Med all rätt var många mycket upprörda över detta (jag skrev själv här). Några kunde dock inte hålla sig utan var tvungna att göra det hela till en fråga om Göran Perssons och Marita Ulvskogs ledarskap: enligt Lars Leijonborg var det en kriminell attack som arrangerats av partiledningen.
Nu visar det sig att ett antal folkpartister (bland annat en anställd i fp i Stockholm, med uppdrag i landstinget) spridit rykten om att Lars Danielsson skulle varit otrogen. Man kan ju då vänta sig att Leijonborg ska ta dessa i örat. Att han ska kritisera beteendet. Att han ska ta avstånd. Men icke. Han vägrar kommentera frågan och skickar fram en pressekreterare som säger ”vad enskilda personer framför på sina privata bloggar har vi ingen anledning att kommentera”. Det är så pinsamt att man knappt vet vad man ska säga.

Historisk kväll – Föreningen Kulturhuset i Örebro bildad

Tobias (som vanligt med kloka kommentarer) påpekar att det varit lite mycket sport på senare tid. Han har självklart rätt och faktum är ju att ikväll finns något otroligt stort att skriva om: på tisdagskvällen bildades Föreningen Kulturhuset i Örebro, ett antal medlemmar skrevs in och en styrelse valdes.
Kvällens möte (jag var mötesordförande och klubbade de historiska besluten!) innebär givetvis inte slutet på den långa processen med att skapa ett levande hus för kultur och nöje i Folkets Hus, men det var ett otroligt betydelsefullt möte som hölls. Nu finns en förening på allvar och inom kort kan vi sätta oss ner och diskutera ett kommande avtal för verksamheten i huset. Då kan jag helt och hållet återta rollen som ordförande i Kultur- och medborgarnämnden, som vill skriva avtal med en förening som på egen hand driver verksamheten. Min roll hittills har varit något splittrad: eller vad sägs om att ta initiativet till ett möte för att bilda en förening som i kommande diskussioner ska utgöra motpart vid avtalsdiskussioner

Nåväl. Erik Silfversten valdes som ordförande i föreningen och styrelsen i övrigt består av idel stabilt och klokt folk. Det kommer helt enkelt att bli otroligt bra verksamhet i huset (vad det ska heta ska bestämmas efter en namntävling) och jag vet att vi är många som egentligen kände för att fira ordentligt när vi kom hem på tisdagskvällen (Ulf Lindin och Christer Moll på Kultur- och medborgarförvaltningen har exempelvis drivit den här idén lääänge, liksom många andra). Känns kort sagt rätt bra ikväll.

Inte kan en klassisk storklubb bli nedflyttad av ekonomiska skäl…

Idag meddelade Svenska Fotbollförbundet att Örgryte IS inte tvångsnedflyttas på grund av sin usla ekonomi. Med andra ord är Örebro SK fortfarande den enda klubb som fallit för de hårda ekonomiska reglerna (jag tycker dock inte att ÖSK skötte sig så bra…, mer om det här), trots att såväl ÖIS som Helsingborgs IF haft ekonomier i fritt fall. Jag har inte studerat ÖIS ekonomiska plan men det är svårt att undkomma funderingarna om att det trots allt hjälper en hel del att ha inflytelserika vänner när SvFF ska pröva nedflyttningar och elitlicenser. Vi har hört principen i ”Djurfarmen” (Av George Orwell): ”alla djur är jämlika, men några djur är mer jämlika än andra”. När det gäller ifk köpeborg och deras skattefuskande (inte dömda än, jag vet) så diskuteras att ändra reglerna i efterhand – för att de inte ska bli nedflyttade om de döms. Bollen är rund och domaren dömer. Fast det står inte alltid 0-0 när matchen börjar, så att säga.

Märklig debatt: Vem har sagt att biblioteken inte ska ha personal?

Kommunalrådet Lena Baastad och jag skrev idag i NA om biblioteken (och särskilt om skolbiblioteken) och Tvärsnytt lyckades vinkla det som om vi inte ville ha personal på biblioteken… Vad vi skrev (läs nedan) var att biblioteken borde ha öppet ännu mer och att vi ska utveckla skolbiblioteken. Men självklart måste det skapas konflikt även om detta (Tvärsnytt frågade om detta var ”som problemen med nolltaxan på bussarna”, fast det klippte de bort i sändningen, som tur var…). Så här skrev vi i NA:
Den 10 april skrev Simon Nummela och Marianne Ageberg, elev respektive bibliotekarie på Rudbecksskolan, en debattartikel om hur biblioteken bör utvecklas. Låt oss börja med att be om ursäkt för att vi inte svarat tidigare, för den debatt Simon och Marianne tar upp är viktig och vi vill gärna fortsätta den. Vi båda har ett gemensamt ansvar för detta, Lena som kommunalråd ansvarigt för skolan och Björn som ordförande i Kultur- och medborgarnämnden med ansvar för folkbiblioteken.

I torsdags ordnades en heldag om skolbibliotekens framtid. För att få plats med alla anmälda fick man byta lokal – det om något är ett tecken på det engagemang som finns för biblioteken. Få andra verksamheter är så strategiskt viktiga för att vårt arbete för ett Örebro för alla ska vara framgångsrikt. För att uppnå vår paroll om att ”trygga barn klarar mer” måste vi framöver hitta bättre sätt att arbeta med läsning, böcker och egna studier. Vi har nämligen varit duktiga på att arbeta med att göra skolorna tryggare i Örebro (även om vi har mycket kvar att göra), men vi ser också att tillräcklig uppmärksamhet inte alltid lagts på kunskaper, på läsandet och på att uppmuntra alla de barn och ungdomar som brinner för att lära sig mer, att klara utmaningar och växa.

Vi måste hitta nya sätt att använda boken i skolan och att se till att biblioteken används ännu bättre för att fler barn och unga ska klara mer. Vi socialdemokrater lovar inte guld och gröna skogar; vi vet att vi bara kan klara välfärden i framtiden om vi är sparsamma och hushållar med örebroarnas skattepengar. Men vi vet också att alla nysatsningar inte behöver vara så dyra – bra idéer behöver inte alltid kosta mycket pengar. Om vi får fortsatt förtroende att leda Örebro även efter höstens val kommer vi därför att göra åtminstone tre viktiga satsningar på biblioteken:
1. Vi ska öppna bibliotekslokalerna så att de som vill kan använda dem. På sina håll innebär det att vi måste byta låssystem, möblera om och organisera om – om vi ska kunna ha så mycket öppettider som örebroarna vill måste lokalerna – och böckerna – vara tillgängliga även när det inte finns personal där.
2. Vi kommer att förstärka det gemensamma stödet till skolbiblioteksverksamheten. Det kan dels vara ökat stöd när det gäller inköp, utlåning och liknande men det ska framförallt handla om att skapa gemensamma resurser som uppmuntrar fler till läsande och som bidrar till att fler barn och ungdomar blir ”bokmalar” och så att fler skriver så att pennorna glöder… En idé vi vill pröva är en ”rullande biblioteksutställning” som gör läsande, böcker och eget lärande mer spännande även för elever på mindre skolor där skolbiblioteket är litet och har begränsat utbud.
3. Och sedan ett löfte som faktiskt kommer att kosta en del pengar (och som vi får åstadkomma inom de budgetramar våra nämnder har): Vi ska skapa nya resurser till utveckling av skolbiblioteken så att de, som Marianne och Simon skriver, kan bli ”en integrerad del av undervisningen och därmed bli ett stöd för eleverna i deras studier”. För att åstadkomma detta och uppnå den ständiga utveckling som de båda efterlyser, vill vi skapa en ”bokmiljon” som ska användas för skolor som har idéer på hur biblioteken kan utvecklas – och som lyckas engagera både lärare, föräldrar och elever i detta arbete. Vi har inte råd att anställa alltför många nya bibliotekarier men måste ändå hitta sätt att, som Simon och Marianne skriver, skapa ”bibliotek som sätter eleven i centrum”.

Vi vill fortsätta denna debatt och vi deltar gärna på fler möten för att diskutera detta framöver.

Lena Baastad, kommunalråd (s) med ansvar för skolan
Björn Sundin, ordförande (s) i Kultur- och medborgarnämnden

Ja, inte blir det fontänbad i sommar

Så var det stor presentationshappening inför herrfotbolls-VM: landslagstrupp och hejalåt på en gång. Inget tyder dock på att VM-låten blir en landsplåga: för det första är det Tomas Ledin som sjunger ”Vi är på gång” – än en gång, och för det andra lär det tyvärr inte bli så stora framgångar i år. Både när det gäller VM-låt och VM-trupp är det de gamla trygga valen som märks mest. Eller vad sägs om Mattias ”Träbenet” Jonson som såg till att vi åkte ur VM i Japan/Sydkorea? Eller Daniel ”Titta – jag kan passa bollen bakåt” Andersson? Eller Niclas Alexandersson – när gjorde han någon glad i landslaget sist?
Jag tycker att det är trist att Östlund är bortplockad (Östlund är knappast den enda som haft problem med Damien Duff i en match – och utan hjälp av mittfältet – Elmander – är det kört) och jag tycker att Max von Schlebrügge borde varit med (seriöst: tycker någon att Kalle Svensson är bättre?). Och det är inte bara för deras Hammarby-hjärta. Jag tycker nämligen exempelvis att Bengt Andersson borde varit med också trots att han spelar i ifk köpeborg.
Men i brist på annat kan man ju glädja sig åt poeten Ledin: ”Det finns många paralleller mellan en fotbollsmatch och en rockkonsert. Passion, energi och artisteri är till exempel delar av upplevelsen i båda sammanhangen. Det här känns inspirerande och roligt”. Rockkonsert? Ledin? Konstruktivt mittfältsspel? Daniel Andersson? Så okej, det kanske finns likheter mellan låten och landslaget…
Nåväl. Trots Ledin och träben håller vi tummarna (alla utom Claes Borgström), och vem vet: denna gång kanske vi har några spelare som vågar lägga straffar och en landslagsledning som inte låter halvskadade målvakter stå i avgörande matcher (Hedman mot Senegal)…