Att ”gratisbussarna” skulle ställa till problem var väntat. Nu har allt fokus hamnat på stök och oroligheter och därför är det självklart läge att avbryta försöket med gratisbussar efter klockan 19, särskilt som skälet till försöket var ordningsproblemen som tidigare varit och att vi blivit tvungna att avskaffa kontanthanteringen.
Men det finns bättre skäl: gratis bussar (oavsett tid) tar resurser från utvecklingen av kollektivtrafiken och gör det mindre attraktivt att åka buss istället för egen bil. Mer om argumenten om detta finns på Jonas Karlssons blogg:
5/11: ”Gratis buss är dåligt”
11/11: ”Att uttrycka en åsikt”,
14/11: ”Varför är gratis buss dåligt?”
Att Zargam Asadi (mp) fortsätter hävda att försöket är lyckat och att bussförarna gillar det är ju bara för roligt för att kunna vara sant. Bussförarna var emot försöket ända från början och det var de som varnade mest högljutt. Men eftersom Zargam själv är rätt högljudd hörde han väl inte det den gången heller…
månadsarkiv: mars 2006
Dementa ska vänta?
Igår gick miljöpartiet med de borgerliga och sköt upp frågan om byggandet av ett nytt demensboende. Borgarnas valtaktik fick alltså hjälp av Zargam Asadis opålitlighet vilket resulterade i att alla de dementa (och deras anhöriga) får vänta ännu längre på besked om hur platsbristen ska lösas. NA beskriver eländet idag med rubriken ”Borgarna och mp i vägen för nytt demensboende”
Det är valtaktik. Det är cynism. Och det går ut över samhällets allra mest utsatta. Vi vet att vi har brist på platser på vårdboenden, särskilt när det gäller dementa som behöver särskilt stöd. Självklart kan man tycka att vi borde gjort något tidigare. Men på vilket sätt ursäktar det att man nu drar ärendet i långbänk.
Staffan Wermes folkparti är visserligen kända för cynism men detta tar ändå priset:
”Vi vet inte om det behövs just 80 platser”, säger han till NA. Vi vet att åtminstone 56 äldre är kvar i sitt hem i väntan på plats och vi vet att det finns ytterligare 14 på USÖ som väntar på att få komma från sjukhuset. Ingen seriös bedömare tror att det framöver kommer att bli något problem med att fylla de återstående tio platserna. Men Staffan Werme vill bli kommunstyrelsens ordförande och då är alla knep tillåtna. Även de som drabbar dementa. (Han kan för övrigt fortsätta drömma om KS-ordförandeposten – det lär bli moderaterna som blir största oppositionsparti efter valet).
Werme fortsätter: ” Jag tror inte att en månad spelar så stor roll.” Så kan man inte säga att det låtit när borgarna frågat om detta tidigare…
Och när Werme ändå var igång försökte han även stoppa bygget av en ny mässhall. För visst vore det tråkigt om en storsatsning som det lokala näringslivet välkomnar fick genomföras med socialdemokrater i kommunledningen? Werme vill i och för sig inte att vi ska satsa på logistik och möten i Örebro – vi ska ju bli ett centrum för bioteknik så någonstans i bakfickan har väl Werme några tiotals miljarder, vilket lär krävas för att etablera en stad på den marknaden…
Och när det gäller Zargam Asadi (mp) så kan vi väl börja vadslagningen: när kommer han nästa gång nämna gratisbussar? För det har ju blivit en sådan fantastisk succé… (för fler argument mot försöket, läs på Jonas Karlssons blogg)
Jan Myrdal ber inte om ursäkt
Tog med mig Aftonbladet för att läsa på en snabblunch i Kungshallarna. Det var ett misstag (fast Tandori-kyckligen var god). Jag fastnade nämligen i Jan Myrdals långa (och stundtals nästintill oläsliga) försvar för sig själv, Pol Pot och folkmordet i Kambodja. Och det var ingen trevlig läsning. Uppskattningsvis 1-2 miljoner beräknas ha dött i Kambodja (på grund av avrättningar, svält, tvångsarbete och mycket annat elände) under Röda Khmerernas välde (läs mer på Wikipedia). I korthet kan man sammanfatta Myrdals artikel, som fått rubriken ”Jag såg inget massmord” i tre punkter:
– Pol Pots regim var egentligen bra – de ville väl (konsekvent benämner Myrdal perioden som ”Demokratiska Kampuchea”)
– de som verkligen mördades (Myrdal: ”Många blev säkerligen ihjälslagna, möjligtvis ihjälplågade”) var inte Pol Pots – eller övriga ledares – fel: det var en logisk följd av ”bondekrigens blodighet”. Myrdal antyder till och med att det kanske var vietnameserna som mördade många av dem…
– störst skurkar var USA och Vietnam (och västvärlden). Enligt Myrdal var det USA som mördades flest.
Jan Myrdal ber inte om ursäkt. Han beklagar inte de som drabbades. Han ser inga kopplingar mellan Röda Khmerernas perversa idé om att tvinga ut människor i hårt slavarbete och de 1-2 miljoner döda som blev resultatet (fast han medger ju inte annan än att några ”säkerligen blev ihjälslagna”). Enligt Myrdal är Röda Khmerernas välde i Kambodja att jämföra med Pariskommunen (jodå!) eller Zapatas uppror i Mexico 1919…
Jan Myrdals åsikter är vidriga och om man bytt ut Kambodja 1975-1979 mot Tyskland 1939-1945 hade ingen velat ta i artikeln med tång. Då hade han inte varit så respekterad som han är i stora kretsar. Det är ju bra att Jan Myrdal får förklara sin syn på Kambodja (även om den bara blir grumligare för var gång) men att han fortfarande betraktas som en ”stor” kulturpersonlighet gör att jag mår illa.
Visst vill örebroarna påverka mer
I förra veckan höll vi öppna möten i Varberga och Markbacken, med den väldigt öppna rubriken ”Om Örebro kommun”. Trots att rubriken väl inte var så spännande var det rätt många som kom i alla fall, och vi hade jättebra diskussioner. Alf Lindblad (förvaltningschef på Kultur- och medborgarförvaltningen) var med och antecknade och eftersom jag själv mest diskuterade och antecknade frågor att ta med mig har jag inget vettigt att redovisa här, än. Men jag återkommer om det.
Två saker var dock väldigt tydliga:
1/ vi måste hitta ett vettigt sätt för örebroarna att bättre få svar på frågor som de har – idag är det många frågor och synpunkter som bara far runt utan att någon tar reda på hur det egentligen ligger till (jag hävdar ju att det ofta finns hyfsade skäl för de beslut som fattas…). Ibland beror detta på att folk vill sprida rykten, men oftare beror det på att man helt enkelt inte vet hur man ska få reda på fakta – det är inte så lätt att hitta rätt i den kommunala organisationen.
2/ vi måste erbjuda enkla och tydliga sätt att vara med och påverka. Så otroligt många örebroare vill vara med och förbättra staden men vi erbjuder inte tillräckligt många alternativ (visst är det bra om alla engagerar sig i något politisk parti, men det måste finnas fler kanaler än så…). Medborgarpaneler, enkäter och liknande måste användas mer. Vi är många som funderar på detta och förhoppningsvis kommer jag och några partikamrater presentera några sådana tankar inom kort.
Men redan nu görs det mycket. Idag fick jag exempelvis syn på annonsen på orebro.se som efterlyser örebroare som vill vara med och utveckla stadsbussarna. Lysande exempel på hur vi borde jobba i fler frågor!
Att förenkla politiken till det orimligas gräns
Sparade just tid för fullmäktiges ledamöter genom att inte gå upp i ännu en bisarr debatt i fullmäktige. Just nu hävdar kristdemokraterna och miljöpartisterna (minus Olof Johansson) att man ska ha ”riktvärden” för hur många barn man ska i varje grupp i förskolan.
Jag förstår att det kan låta bra, men man måste (som min partikamrat Hans Boskär nyss gjorde) ställa en viktig motfråga: om vi nu vill att verksamheten ska anpassas efter de barn som finns på varje avdelning – borde inte gruppernas storlek då kunna vara olika? Det är ju skillnad mellan olika åldrar och mellan olika bakgrund. En grupp där många barn har koncentrationssvårigheter behöver rimligen mer personal, en grupp med många olika språk kan ha andra krav. För att inte prata om de olika förutsättningar som gäller för olika lokaler: ett dagis med tre våningar kräver något annat än ett dagis med stor lekgård och en våning. Och vad är en ”grupp” – ser alla ”grupper” likadana ut?
Jag tänker inte säga att jag aldrig förenklat i den politiska debatten, självklart finns en poäng med att göra politiken begriplig och ibland faller vi alla i fällan att förenkla för mycket. Men att hela tiden försöka förenkla svåra frågor är farligt.
Precis på samma sätt var det nämligen med en debatt tidigare idag, om ”fria arbetskläder” i äldrevården. Där hävdade centern att man skulle bestämma att all personal i hemtjänsten ska ha fria arbetskläder. Vi har satsat pengar för att personalen på kommunens vårdboenden ska ha fria arbetskläder, när det gäller hemtjänsten inser vi att man behöver utreda frågan lite mer. Det låtsas inte centerpartisterna om. För det finns nämligen lite problem:
– Skattemyndigheten anser att det ska beskattas om man får fria arbetskläder som inte ser ut som uniformer – är det rimligt att personalen ska drabbas av mer skatt på grund av ett beslut i kommunfullmäktige?
– Örebroare som har behov av hemtjänst har rätt att kräva att kommunens personal agerar som om de är gäster i de äldres hem – inte tvärtom. Om arbetskläder skulle bli ”uniformslika” innebär det att hemmet blir mindre ”hemlikt”.
Och självklart är det enklare att inte låtsas om att det finns problem. Självklart är det enklast att sitta i kommunfullmäktigesalen och fastställa regler och riktvärden för både hur arbetskläder ska se ut och för hur många barn som ska finnas i varje ”grupp”. Men i verkligheten brukar det vara en bättre idé att låta barnens behov avgöra hur verksamheten bedrivs.
Hoppas på Carin
Laila Freivalds avgick som utrikesminister och det var väl inte så enormt oväntat med tanke på den press som hon varit utsatt för. Att säga att hon inte hanterat alla frågor perfekt och att hon inte heller denna gång hanterat mediedrevet på något smidigt sätt är väl en underdrift. Samtidigt som man ju kan bli lite frågande inför den blodtörst som mediedrevet visar när de väl fått upp ett färskt spår…
Nåväl. Nu ska en ny utrikesminister utses och jag verkar ju inte vara ensam om att hoppas på Carin Jämtin. Vilket möjligen talar emot henne: Persson brukar ju utse otippade ministrar…
Carin är trevlig, påläst, erfaren, populär, naturlig, klok och dessutom Hammarbyare. Vad mer kan man önska?
Bitter och oroad efter bandyfinalen
Förbannad? Jo. Bitter? Jajjamän. Dålig förlorare? Kanske det.
Men dessutom är jag – helt ärligt – oroad över bandyns framtid. Och rätt bestämd på att jag inte hör till bandyns framtida publik.
Först bitterheten. Det är självklart kvalificerat skitsnack att påstå att fyra bortdömda mål i en bandyfinal inte spelar någon roll. Edsbyn är säkert Sveriges bästa bandylag men det är samtidigt ett faktum att de aldrig tidigare besegrat Hammarby utomhus under seriespelet denna säsong. Och visst var Edsbyns spel bättre i finalen, men som alla vet är det inte alltid den som spelar bäst som vinner. Den som gör flest mål vinner och faktum är att Hammarby fick in bollen i mål lika många gånger som Edsbyn. Men domaren dömde bort fyra av målen och även om man bortser från ett eller två mål som kan ha varit korrekt bortdömda (visst kan exempelvis det andra ha varit offside) så återstår två mål som – i mycket avgörande lägen – kunde förändrat matchen. Så visst f-n är jag besviken och förbannad.
Att sedan Edsbyns ledare hånar hammarbyarna på finalbanketten gör inte bitterheten mindre. Men ”bandysverige” gullar på med sina hemvävda gossar från ”byn” som om bandyns framtid kunde garanteras av att fyra lag i Hälsingland håller intresset uppe i landet.
För även utan bitterheten finns det skäl för oro. Bandyn hade aldrig varit så uppmärksammad och haft så höga publiksiffror om inte Hammarby etablerat sig i toppen. Utan intresse i Sveriges största städer är det omöjligt för en sport att bli folkkär och uppmärksammad. Men det verkar som om ”bandysverige” är glada åt att ha ett Hammarby som tar sig till finalen. Och förlorar. Högre publiksiffror, större medialt intresse och dessutom en självgod känsla av att ”nu ska vi från landet ge de där jävlarna i storstaden” varje år efter finalen. Precis vad en del av bandyns nostalgikramare vill ha kvar.
Jag älskar bandy. Det är en fantastisk sport som kombinerar taktik och intelligens med fart och precision. Men ingen sport mår bra av alltför stor dominans från ett lag. Och de förutsättningar som innebandyhallen gett Edsbyn gör att alla andra lag ligger efter. Edsbyn hade 70 dagar mer på is än Hammarby (som kunde träna på fullstor plan i Stockholm först i oktober – drygt två månader efter Edsbyn). Det är klart att sådant spelar roll.
Och det är väl troligt att det krävs innebandyhallar i framtiden för att vara med och kämpa i toppen. Och med tanke på att Stockholms stad inte har tillräckligt med pengar för att stötta alla sina elitlag som andra kommuner (som bara har ett storlag) kan vi i framtiden glömma bort bandyn som en betydelsefull del av Stockholmsidrotten. Och därmed kan vi även glömma bandy i de största kommunerna. Visst är det kul att ÖSK gått upp i allsvenskan och visst kan Västerås, Örebro (och Uppsala – så länge finalen går där) hålla uppe ett visst intresse i landets större kommuner. Men inte heller dessa kommuner kommer kunna satsa så mycket pengar på bandyn som ”bandykommunerna” gör. Konkurrensen i större städer är helt enkelt för stor. Och hur många tror ni på sikt bryr sig om att Edsbyn och Sandviken gör upp om guldpokalen år efter år. Då är chansen för att bandyn ska fortsätta som en folksport ungefär lika stor som att bandyn någon gång ska bli en internationellt stor sport. Faktum är ju nämligen att endast fem av Sveriges tjugo största kommuner har ett bandylag i högsta divisionen. Och vad än nostalgikramarna tycker så bor de flesta svenskar i de största städerna.
Och det där oroar mig. För jag älskar ju bandyn som sport. Men även om jag älskar bandy så älskar jag Hammarby mer. Och jag vill aldrig mer uppleva den känsla som jag känt på hemväg från Studenternas fem gånger (eller rättare sex: för jag var otroligt bitter när Falun förlorade mot Västerås 1999). Jag har svårt att tro att jag någon gång mer står på Studenternas i mars. Och den känslan tror jag att jag delar med tusentals andra hammarbysupportrar.
Lösningen: ja, självklart inte att ”låta Hammarby vinna” finalen nästa år men kanske att låta de mest populära lagen få större del av intäkterna eller att införa ett särskilt riktat arenastöd till lag från större städer. Men det kan man nog glömma, för en del av bandyns charm är ju att ett fattigt – och rätt dåligt – lag (även efter den kommande serieomläggningen) från en glesbygdskommun får möta landets absoluta elit flera gånger om året. Men det är samtidigt den där charmen som gör att bandyn på sikt sannolikt inte kommer att vara särskilt stor.
PS Och apropå finalen 1999, då Västerås ständigt tacklade omkull Edsbyns spelare utanför straffområdet (ungefär som i söndags): kan någon som är mer bandykunnig än jag förklara vad poängen med frislag i bandy är? Ett frislag är ju normalt nästan totalt ofarligt: att få bollen stillastående i bandy är ju ett anfallsvapen av ungefär samma klass som en inspark från målvakten i fotboll. Om frislag ska vara meningsfulla borde man ju åtminstone ha ordentliga avstånd som i fotboll där ju frisparkar utanför straffområdet är en rejäl målchans.
Skrämmande anti-semitism
En undersökning om anti-semitismen i Sverige presenteras i en debattartikel av Heléne Lööw och Henrik Bachner i Dagens Nyheter. Forum för levande historia och Brottsförebyggande rådet har låtit ställa frågor till 3000 svenskar och resultatet är förfärande. Enligt debattartikeln visar undersökningen:
– 26 procent av de tillfrågade menar att ”judarna har stort inflytande över världsekonomin”
– 15 procent instämmer helt eller delvis i påståendet att ”judarna har för stor makt i världen idag”
– 26 procent menar att Israels politik ”präglas av en i Gamla testamentet rotad hämndlystnad”
– 25 procent är negativa till en jude som statsminister
Nästan oavsett hur man tolkar undersökningen (som jag alltså inte läst) så är resultatet skrämmande (Göran Persson kommenterar den klokt i DN). Att det fortfarande finns anti-semitiska föreställningar i det svenska samhället är i och för sig inte någon överraskning. Men problemet minskar ju inte för det. Tvärtom; många judar i Sverige kan vittna om trakasserier och hot.
Och även om det är glädjande att ”närmare hälften av alla svenskar tycks uppfatta svenska judar som ’riktiga’ eller ’fullvärdiga’ svenskar” och att ”59 procent avvisar på ett generellt sätt antisemitiska fördomar” så är det inte någon tröst. Tolerans är inte en fråga som vi har omröstningar om – tolerans är något som vi kräver av var och en. Att påminna om att fördomarna om muslimer är ännu mer utspridda än de mot judar är inte att förringa problemet – det gör det bara än viktigare att ta upp kampen mot all typ av diskriminering, mot alla fördomar och mot alla försök att ”klumpa ihop” individer.
Tyvärr bidrar även artikelförfattarna till ”ihopklumpningen”: i undersökningen ställs frågor om ”judarna” även i sådana frågor där det inte behöver handla om anti-semitism. Exempelvis när artikelförfattarna skriver: ”Att 14 procent i olika grad instämmer i påståendet att ’Judarna utnyttjar nazisternas judeutrotning (Förintelsen) i ekonomiska och politiska syften’ indikerar också att de uråldriga stereotyperna om girighet och utsugande långtifrån är utslocknade.” Det är att dra för långtgående slutsatser av den frågan (även om undersökningen, som sagt, kan innehålla mer bakgrund som jag inte tagit del av). Jag anser att ”judiska grupper (då och då) utnyttjar nazisternas judeutrotning (Förintelsen) i ekonomiska och politiska syften” men det skulle aldrig falla mig in att påstå att detta var ”typiskt judiskt” eller att det var ”judarna” som gjorde detta. På samma sätt finns det exempelvis muslimska grupper som hetsar mot judar, men det är fördomsfullt att säga att ”muslimerna” hetsar mot judar. Men eftersom vi inte vet om de som besvarat enkäten varit medvetna om dessa betydelsebärande ordändelser kan vi inte heller dra för långtgående slutsatser.
Och att, som forskarna, påstå att det är anti-semitism att anse att Israels existens är ett hinder för fred på jorden är en grov överdrift. Vi hamnar nämligen i definitionsproblem: dagens Israel är (och har under hela sin historia) varit ett hinder för fred på jorden eftersom det byggt på aggressiv ockupationspolitik och förtryck av palestinierna. Men grundproblemet är att detta inte över huvud taget borde blandas ihop med fördomar mot judar. Vad Israel gör ska rimligen aldrig läggas judar i allmänhet till lasts. Att blanda ihop kritik mot Israel med hets mot judar är dessvärre alltför vanligt: både bland forskare och bland muslimska extremister.
Men i slutändan kvarstår faktum: fördomar och diskriminering är ett stort problem i det svenska samhället och att så många svenskar fortfarande har anti-semitiska åsikter är ett stort problem.
Är kvinnor individer?
Idag är det internationella kvinnodagen (men viktigare: Karins och min bröllopsdag…) och det ”firar” DNdebatt med att låta ett antal arga kvinnliga företagsledare protestera mot regeringens planer på att tvinga bolag att ha kvinnor i styrelsen. Under rubriken ”Kvotering en förolämpning mot kvinnor i näringslivet” går de till storms och hävdar att regeringen inskränker ägarnas rätt att styra sina företag.
Man kan självklart ha olika åsikter om vilken väg som är bäst för att uppnå ett mer jämställt samhälle, men jag är rätt övertygad om att fler kvinnor på ledande positioner är otroligt viktigt. Inom politiken har vi lyckats rätt så bra, principen om ”varannan man” tillämpas fullt ut på valsedlar och liknande (i de flesta partier). I näringslivet ser det dock inte lika ljust ut och detta vill alltså regeringen förändra.
I debattartikeln skriver de 20 kvinnliga företagsledarna bland annat: ”För det första är kvinnor, utan lagstiftning, representerade i över 80 procent av de tyngsta börsbolagens styrelser. Det är de därför att ägarna anser att just dessa personer behövs för att styra deras företag.” I ett och samma stycke lyckas företagsledarna motsäga sig själva: för det första är det inte särskilt imponerande att ”kvinnor är representerade” i 4 av 5 bolagsstyrelser. Hur stor andel tror ni har ”manlig representation”? (Rätt svar: 100 procent)
För det andra är det inte rimligt att betrakta kvinnor som kollektiv i första hand (vilket de senare i artikeln påpekar…) och därför räcker det inte med en kvinna i en styrelse – det behövs många kvinnor med olika erfarenheter (precis som det behövs män med olika erfarenheter). Och att tro att det är en slump att kvinnor inte sitter i bolagsstyrelserna eller att det skulle bero på bristande kompetens är antingen naivt eller korkat.
Marianne Nivert (tidigare Telia vd) sa en gång något i stil med: Jämställdhet uppnår vi den dag jag möter lika många korkade kvinnor som män i styrelserummen. Det är nämligen det som är poängen: män väljer män och det är lögn att kompetens avgör alla styrelseutnämningar. Mängder av kvinnor ”upptäcks” aldrig av bolagens rekryterare – därför att de inte letar. En lagstiftning skulle i alla fall tvinga dem att leta, och med lite tur skulle vi få färre korkade män i styrelserna…
Och apropå ledande kvinnor: idag skriver DN att Karin Pilsäter (fp) bestämt sig för att återuppta sitt arbete efter rattonykterheten. I intervjun ger hon en klart mer balanserad analys än Linda Skugge gjorde härom veckan (mindre balanserad än Skugge hade i och för sig inte varit möjligt…) Det var ett välkommet besked, Pilsäter är en klok och bra politiker och det enda tråkiga med allt detta är att hon är folkpartist… Om det inte vore för hennes partival skulle hon gärna få bli regeringsledamot någon gång…
Är det media eller politiker som överdriver?
I söndags skrev jag ett mail till NAs chefredaktör Ulf Johansson om tidningens förstasida samma dag. En intressant artikel (en kortare version finns här) vinklades som om den handlade om att politiker utnyttjar kriser: ”Politikerna rider på larmrapporter”. Och eftersom påståendet inte återfanns i artikeln blev jag lite irriterad. Så här skrev jag:
”Hej!
Vi sågs i onsdags i Vivalla och det var en mycket intressant diskussion och det var spännande att lyssna på dig. Jag tyckte också att din krönika i lördagens tidning var bra och lovade gott inför NAs framtida bevakning av politiken.
Men jag vet inte hur man ska tolka söndagens förstasida. Kanske var det ett enstaka redigerar-misstag. Kanske säger det något om medialogiken. Men det ligger nära till hands att tänka att en del på redaktionen inte läser chefredaktörens spalt… 😉
Du skriver klokt i spalten om medias ansvar för att inte öka politikerförakt och för att skapa förståelse för villkoren bland annat för lokalpolitiken och politikens villkor. Men söndagens tidning bidrog inte direkt till att minska politikerföraktet…
Söndagens förstasida toppas med rubriken ”Politikerna rider på larmrapporter” Nedryckaren säger ”Medieforskare kritiskt till dramatisering av fågelviruset”. Om man läser artikeln i tidningen kan man konstatera att forskaren i första hand är kritisk till medias rapportering och att politikerna, enligt forskaren, följer i spåren av denna rapportering. I puffen på ettan står dock: ”Politikerna tvekar däremot inte att dra nytta av rapporteringen.” Påståendet återfinns överhuvudtaget inte i artikeln (som ju är balanserad – till skillnad från puffen på förstasidan).
Även om jag inte kan utesluta att forskaren i intervjun faktiskt sagt att vi politiker ”drar nytta” av rapporteringen, så kan jag alltså konstatera att reportern i alla fall låtit bli att återge något sådant citat i artikeln. Men som hon säger: ”Politikerna antar att befolkningen är orolig och vill därför visa sig handlingskraftiga när något sådant här inträffar.” I artikeln är det media som får kritik – bland annat för att de ”tvingar” politikerna att reagera. I puffen är situationen den omvända: där är det politikerna som är ”bad guys”. Och vi vet båda vilken av dessa rubriker och placeringar som flest noterar – och vilken som sätter djupast spår i folks medvetande…
Och dessutom kan man ju fundera över vad som händer när vi inte följer medias upphaussning: det finns ju en rad frågor där politiker får löpa gatlopp för att vi inte ”reagerar tydligt” när media avslöjar något. Och när det gäller medias tsunami-granskning har ju alla faktiskt, passande nog, glömt bort att inte heller de stora redaktionerna uppmärksammade katastrofens omfattning på annandag jul. I det fallet hade det kanske varit bra om politikerna överdrivit rapporterna och reagerat kraftfullare från början. Och med det i bakhuvudet kanske det är begripligt om politiker ”överreagerar” när det gäller fågelinfluensan (fast politikerna har i alla fall inte använt ord som ”dödskatt”, ”dödsfågel” och liknande…). Men det är väl en diskussion att föra med forskaren Birgitta Höijer.
När det gäller önskemålet om mer långsiktiga visioner så ska vi självklart leva upp till det. När det gäller hur man vinklar nyheterna och får fler att få förtroende för det politiska systemet så har ni i media ert ansvar. Vi har båda mycket att göra i dessa frågor.
Tack för en bra krönika och tack för ett bra föredrag i onsdags. Lycka till i den framtida politik-bevakningen!
mvh
Björn Sundin”